Stjärnan

Sedan Män som hatar kvinnor gick upp på bio har Noomi Rapace åkt runt i Europa och träffat journalister som pratat om »hennes stora genombrott«. Själv brottas hon med hur hon ska förhålla sig till framtiden.

Att höra Noomi Rapace tala om vad hon varit med om det senaste halvåret är som att lyssna på ett trotsigt barn som vägrar inse vad hon har ställt till med.
Hon berättar att hon var »jättenervös« när Män som hatar kvinnor hade premiär på biograf Rigoletto i Stockholm den 27 februari. Hon hade redan sett filmen en gång några dagar tidigare och var övertygad om att folk skulle hata den. Noomi Rapace har alltid svårt att se sig själv på duken och under scenen där Mikael Blomkvist kommer hem till Lisbeth Salander första gången skämdes hon. Scenen var helt urladdad och vardaglig, inte alls som i boken.
När eftertexterna rullade kallades Noomi, Michael Nyqvist, regissören Niels Arden Oplev och resten av filmteamet upp på scenen. Noomis kinder var blossande röda när hon lyssnade på producentens tal och tog emot en blomsterbukett.
En halvtimme senare åkte de till Le Bon Palais vid Norra Bantorget där den Micael Bindefeld-regisserade premiärfesten hölls.
Bindefeld hade bjudit in så många kändisar – från Moneybrother och Kristian Luuk till Blondinbella och Björn Skifs – att inte ens alla som jobbat med filmen fått komma. Eftersom Noomi gärna håller sig för sig själv under filminspelningar kände hon heller inte någon av de andra skådespelarna särskilt väl. Under festen talade hon mest med sin man Ola Rapace och några vänner som de bjudit in. När ljuset tändes och stället stängde klockan två åkte de vidare till en kompis och drack champagne.
Under våren hade hon repeterat pjäsen Medealand som skulle ha premiär på Dramaten en vecka senare. Nu återstod bara en sista förpliktelse innan hon kunde släppa Män som hatar kvinnor och fokusera helt på teatern.
Noomi var trött när hon kom till Grand Hôtel strax före klockan åtta på morgonen efter premiären. Hon slängde i sig lite mat från hotellets frukostbuffé för att stilla bakfyllehungern och gick in till den extrainsatta presskonferensen för utländsk press. Hon var beredd att bli sågad och ifrågasatt.
Rummet var fullt av franska, spanska och italienska fotografer och journalister som på dålig engelska frågade om »hon insåg vad det här skulle innebära«.
Noomi förstod inte vad de menade.
En journalist förtydligade: »Har de ringt från Hollywood än?«

För ett år sedan var Noomi Rapace mest känd för mörka roller i relativt smala sammanhang. Hon har spelat kämpande skådespelerska som utnyttjas sexuellt och dränker sitt barn i den danske regissören Simon Stahos drama Daisy Diamond. På teater Galeasens scen har hon gestaltat självmördare i Det epilepiska riktmärket och på Dramatens scen Elverket har man kunnat se henne som den självstympande Katarina i monologen Den älskade.
När regissören Niels Arden Oplev frågade om hon ville spela Lisbeth Salander i den betydligt mer kommersiella filmatiseringen av Stieg Larssons Millenniumböcker förklarade hon att hon i så fall ville göra rollen på sitt sätt. Hon skulle förändra sin kropp och sitt utseende för att bli så lik karaktären i boken som möjligt.
Förberedelserna tog sju månader. Noomi slutade äta vitt bröd, pasta och potatis. Hon tränade kampsport fyra gånger i veckan, gjorde armhävningar och sprang på lunchpauserna. Hon tog dessutom MC-körkort, rakade av sig sitt långa hår och piercade sig i öronen och vänstra ögonbrynet.
När hon byggt upp musklerna i armar och axlar, gått ned fem kilo och blivit av med sina kvinnliga former var hon nöjd.
Under inspelningen bråkade hon med regissör Oplev för att få ändra i manuset eftersom hon tyckte att Salander var alldeles för förenklad och klichéartad. Oplev grälade tillbaka, men gillade hennes entusiasm och lät sig till slut övertalas att skriva om några av scenerna.
– Det är ju ingen fantastisk film. Det är lätt att se att den hade kunnat göras bättre. Det känns fånigt när jag får frågor om varför den inte tävlade i Cannes. Den har inte i tävlingen att göra, helt enkelt. De filmerna är på en helt annan nivå. Jag har förstått att Lisbeth Salander för många i Europa är en ikon, en förebild. För mig är hon en karaktär som alla andra jag gjort.

De som under våren har suttit i publiken på Dramatens scen Elverket och sett föreställningen Medealand har sannolikt sett en ovanligt splittrad huvudrollsinnehavare. Sedan Sverigepremiären för Män som hatar kvinnor har Noomi Rapace flugits fram och tillbaka genom Europa. Till nya städer, premiärfester och presskonferenser i takt med att filmen gått upp i Frankrike, Belgien, Kanada, Italien, Spanien, Island Nederländerna… Snart ska filmen gå upp i USA och Storbritannien. Förhandlingar förs med ytterligare 28 länder.
– Det har varit helt galet. Efter premiären i Belgien fick jag flyga hem och sätta mig i en taxi direkt till Dramaten för att sminkas till kvällens föreställning. Och eftersom jag sagt nej till mycket har flera utländska journalister kommit hit istället för att träffa mig innan jag gått på scen. Det har blivit värdelösa föreställningar. När man blir intervjuad tvingas man kliva ur sig själv och analysera sig själv utifrån. Sedan har man med sig den självmedvetenheten in på scen. Det märks alltid när en skådespelare poserar.
Men du har blivit väldigt hyllad för din prestation i Män som hatar kvinnor.
– Jag läser inte recensioner, men har märkt att jag fått mycket beröm. Plötsligt har jag blivit en person man har med i alla möjliga sammanhang. Jag har fått förfrågningar om att vara med i lekprogram, att designa jeans, att sitta i talkshows och att vara med i musikvideos. Någon journalist i Paris sa att det här är första gången sedan Greta Garbo som en svensk skådespelerska slagit igenom på det här sättet. Alltså – det är ju inte sant. Jag försöker att ta det kallt. Jag förstår ju att det kan vända fort och att en hel presskår bara väntar på att få rasera hajpen.
Sist vi sågs hade du löshår. Varför då?
– Ingela Olsson som regisserade Medealand ville inte att jag skulle se ut som Lisbeth Salander, så jag fick ha löshår för att se ut som mig själv. Samtidigt var det skönt med löshåret för jag blev inte lika igenkänd på stan. Jag är beredd att förändra mig hur mycket som helst för en roll, men när filmen var färdiginspelad kom fåfängan som jag trängt undan tillbaka. Jag var Noomi, 28 år, igen. Men när jag såg mig i spegeln såg jag en tjej i tuppkam, rakade sidor och piercings. Jag kände bara: »Fan vad ful jag är.«
Är det verkligen nödvändigt att förändra sig så för att rollen ska bli trovärdig?
– För mig är det det. Även de ytliga förberedelserna är viktiga för att rollen ska bli trovärdig. Om folk inte hade trott på Lisbeth Salander hade det blivit en flopp. Många går på filmen bara för att se henne efter att de läst boken. Då ska de inte få se någon som låtsas åka motorcykel. Jag vill göra det på riktigt. Att gå in i en psykologisk och fysisk förändringsprocess gör det lättare för mig att hitta in i rollen. Om det gör skillnad för mig så är jag säker på att det gör avtryck i filmen också.
Efter att ha pendlat mellan utländska premiärfester, PR-arrangemang och Elverkets scen i tre månader kröntes den händelserika våren med att filmen visades på Cannesfestivalen.
– Jag kom dit, blev sminkad, gjorde intervjuer och plötsligt stod jag på röda mattan framför flera hundra fotografer som skrek: »Noomi! Give me a smile. Gå hit, gå dit!« Det kändes som om det tog en halvtimme innan jag kom fram. Efter visningen skulle jag till ett Millenniumparty vid stranden. När jag kom ut ur salongen hade det blivit mörkt, men det stod fotografer överallt. Jag blev bländad av blixtarna och såg ingenting. Jag försökte ta mig till festen men till slut visste jag inte var jag var och fick ringa min agent som kom och hämtade mig. Det var säkert tusen personer på festen. Överallt hängde franska och spanska affischer med mitt ansikte på. Det var som en otäck dröm.
Några dagar senare flög de till Rom för den italienska premiären av Uomini che Odiano le Donne, som filmen döptes till i Italien.
– Där fick jag jättehög feber. Det var trettio grader varmt och jag gjorde pressintervjuer hela dagen. Sedan skulle jag in i ett superkallt luftkonditionerat rum och göra TV-intervjuer. Mitt i en av intervjuerna kände jag hur snoret rann från näsan och var tvungen att bryta för att snyta mig. På kvällen gick vi på någon middag med italienska chefer och distributörer, men efter tre rätter hade jag sån frossa att jag var tvungen att åka hem och däcka på hotellrummet. På flygplanet från Rom till Madrid var jag helt svimfärdig. Det var tydligt att kroppen protesterade mot den ändlösa cirkusen. Jag klarade inte att sitta och le i fler intervjuer.
Sedan hon kom hem från Madrid har Noomi Rapace inte gjort en enda intervju.

Första gången jag träffade Noomi Rapace var hon mitt i inspelningen av Millenniumfilmerna. Hon talade då om sin pappa, en spansk flamencosångare. Efter att han och hans gravida flickvän gjorde slut ville han inte erkänna att han var Noomis pappa.
När mamman snart gifte om sig och skaffade nya barn kände sig Noomi utanför i den nya familjen.
Noomi menade att det var därifrån hon fått sitt stora bekräftelsebehov.
– Det har definitivt bleknat efter den här cirkusen. Det är inte längre lika viktigt att bli förstådd eller omtyckt av alla direkt. I den här situationen tvingas man ställa sig frågan: Vems bekräftelse är jag ute efter? Jag ser folk som gör allt för att bli omtyckta och inser att de har fastnat i en negativ spiral. Jag har också gjort saker bara för att tillfredställa. Jag kände mig ensam och strävade efter gemenskap. Om man har blivit lämnad av en förälder har man ett hål i sig som man tror att andra kan fylla. Men jag har tvingats erkänna för mig själv att såret från min barndom inte kan läkas av någon recension eller något beröm. Nu känns det faktiskt helt okej att vara ensam… Jag är inte så social.
Sist vi träffades talade du om att du inte känner dig hemma i Filmsverige.
– Det kan vara så litet och ängsligt. Ibland känns det nästan incestuöst, som att alla är släkt och bara vill tillfredsställa varandra. Det är så lågt i tak att jag kan ha svårt att andas. Det som prioriteras är att vara »duktig«, att hålla budgeten, aldrig ställa till besvär. Men det viktiga är ju inte att ha trevligt vid fikabordet, utan vad det blir för resultat. Om jag jämför med till exempel Danmark så känns det som att de tänker på att filmerna ska ut i världen när de gör dem. De vågar vara konstnärliga och kreativa, även om de uppfattas som besvärliga. I Sverige tänker man: »Vad kommer mina kollegor och kritikerna på Aftonbladet och Expressen tycka?«
Samtidigt ser vi just nu flera nya svenska filmskapare som försöker göra något annat.
– Absolut, men varför ska det ta så lång tid för en regissör som Jens Jonsson att få göra en film? Han har ju redan visat att han kan. Varför måste så många människor tycka till om manuset innan han får göra filmen? Varför ger ingen bara Mikael Marcimain en påse med pengar och säger »gör film!« efter att ha sett hans TV-serier? Jag tror att det håller på att bli bättre, men även om det finns några i Sverige som har viljan att spränga sig bort från det där, behövs mer självförtroende. Det borde vara en självklarhet att våga släppa fram konstnärer som har visioner och är intresserade av kreativitet även om de är lite besvärliga. Ibland vill jag bara flytta härifrån.
Du kanske får chansen att göra det nu.
– Många frågar om de har ringt från Hollywood. Som om det fanns en sån linje. Jag ska göra en internationell film i höst, en fransk/amerikansk/kanadensisk/schweizisk samproduktion. Den franska regissören hade sett mig i Män som hatar kvinnor och kom till Stockholm för två veckor sedan för att berätta om filmen. Och så ska jag spela i filmatiseringen av Svinalängorna som Pernilla August regisserar. Så just nu är jag mest koncentrerad på att lära mig simma som en tävlingssimmare eftersom min karaktär var det i sin ungdom.
Har de ringt från Hollywood då?
– Jag tror inte att de kommer att göra det, men Män som hatar kvinnor har inte haft premiär i USA och Storbritannien än. Jag kan säkert få biroller i några meningslösa Hollywoodproduktioner, men det är inget jag vill göra för sakens skull. Jag hade mycket hellre jobbat med till exempel Lars von Trier. Han är fantastisk.
Men när vi är färdiga med den här intervjun ska du träffa en amerikansk manager.
– Hon vill representera mig i USA. En av mina svenska agenter har jobbat med henne förut, men jag har inte velat åka dit för att visa upp mig. Jag avskyr auditions och att bli granskad om det inte är för jobb. Man känner sig till slut som en apa på cirkus. Nu har hon kommit till Grand Hôtel istället.
Du låter så negativ när du talar om allt som hänt. Har filmen överhuvudtaget varit värd allt besvär?
– Ja, för vissa scener, där jag tycker att jag varit modig och gått in utan att tänka på mig själv. Men inte för hur det har blivit efteråt. Fast det är klart – om den internationella filmen jag ska spela in i höst är en direkt konsekvens av Män som hatar kvinnor, och den sedan leder till att jag kan göra fler intressanta internationella filmer – då var det värt det. För att få erbjudanden måste folk först veta att du finns. Det är ju möjligt att von Trier sett Män som hatar kvinnor. Men…
Vad då?
– … han kanske bara tyckte att den var töntigt skräp. Många blir säkert provocerade av den på det sättet. Det hade jag nog också blivit.

Fredag 18 september Den andra filmen i Millenniumtrilogin, Flickan som lekte med elden, som ursprungligen bara var tänkt för TV-visning, har svensk biopremiär.

Tillbaka