Lars von Triers privata inferno

Efter tunga dramat Manderlay och lättsamma komedin Direktören för det hela överraskar Lars von Trier med en skräckfilm. För Filter förklarar regissören varför det är den genre som bäst harmonierar med hans inre för tillfället.

Förra gången jag träffade Lars von Trier i Filmbyen i Köpenhamn hade han nyligen vunnit Guldpalmen i Cannes för Dancer In The Dark, och klädde löpsedlar världen över efter sitt bisarra bråk med den isländska huvudrollsinnehavaren Björk.
Dansken var sprallig av uppmärksamheten, och drog med mig ut till parkeringen bakom produktionsbolaget Zentropas kontorsbyggnad. Där stod en fabriksny, tomatröd Alfa Romeo Spider som han, jämte fem andra filmstjärnor, bland dem skådespelerskan Catherine Zeta-Jones, fått i sponsorgåva av den italienska lyxbilstillverkaren. Lars von Trier berättade att han redan testat bilen på den nybyggda Öresundsbron ett flertal gånger.
Nio år senare möts jag av en man med grå stänk i den glesa skäggväxten, som långsamt kommer hasande i korridoren i samma barack i Filmbyen. Han drar upp dragkedjan till sin fleecekofta, som om han fryser. När han plockar upp tepåsen ur sin kopp darrar båda händerna.
– Min Spider? Nej, den har jag inte kvar.
Lars von Trier har fått sig några smällar sedan sist. Den andra filmen i Amerika-trilogin, Manderlay, blev trots sin påkostade skådespelarlista hans minst sedda film i Danmark sedan experimentfilmen Epidemic i mitten av 80-talet. När von Trier året efter tog en sorts time out med den skruvade komedin Direktören för det hela, hälsades den med märkbar kyla av de danska recensenterna. Danmarks just nu störste författare, Carsten Jensen, betraktade den som bondkomisk och utdelade lägsta betyg.
– Jag har ju så höga tankar om mig själv att jag bara säger att de är dumma. Det är det bästa självförsvar man kan ta fram i de här lägena. Och den är i alla fall min mest sedda film i Italien!
I danska tidningar berättade Lars von Trier att han fick flashbacks från sin barndom och den mobbning han då fick utstå. Några månader senare gick han in i en depression.
– Det har jag aldrig fått förut. Jag har haft en massa neuroser och ångest förr. Men en depression, det var mycket intressant. Jag vågar inte påstå att det har ett samröre med mottagandet av filmen. Men jag utesluter inte det.
I två månader låg han i sin säng och stirrade in i väggen. Skrev inte en rad. Fick inte en enda idé.
– Det var förfärligt. När du har ångest har du ditt adrenalin som kör runt och håller dig sysselsatt. Du är aktiv även om du ser demoner överallt. Om du däremot lider av depression, då är du passiv. Då ligger du och gråter.

Hur kom du ur det?
– Jag blev behandlad, fick ett schema som innehöll mer och mer aktivitet för varje dag. Till slut har man ett schema för hela dagen. Det ska ju vara behagligt, så jag gick en helvetes massa promenader. Är man värre får man såklart elektrochocker. Men den här allmänna behandlingen verkar ju tusen år gammal! »Är du deprimerad? Ut och ta en promenad!«
På väggen ovanför den soffa där Lars von Trier sitter och dricker sitt te – »hoppas du hör vad jag säger, jag har lite problem med min röst« – hänger filmaffischen till den nya filmen Antichrist. Motivet är en het sexscen mellan de båda huvudrollsinnehavarna Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg. Lars von Trier intygar med saklig stämma att det är mycket sex i filmen.
Till och med mer än i Idioterna?
– Ja, för fan. Det är mer explicit här.
Han ser nöjd ut, även om tröttheten dröjer kvar i ansiktet och syns på kroppsspråket.
Tog arbetet med filmen längre tid än vanligt?
– Ja, vi var tre månader i Tyskland. Bodde på ett litet hotell. Det var obehagligt. Men skådespelarna var fantastiska. Det var kul att göra film med bara två personer. Fast jag jobbade nog bara på 40 procent av min förmåga.
Är du nöjd med slutresultatet?
– Ja, jag gillar filmen. Men jag levde inte helt upp till mitt ansvar som regissör. Till exempel tvingades jag överge tanken på att själv hålla i kameran, som jag alltid gör. Det är ett bra sätt att bli intim med skådespelarna.
Han ser uppriktigt sorgsen ut, suckar lite.
– Men, vad fan, man kan inte göra mer än man kan.
I intervjuboken Trier om von Trier säger du: »Konstnärer ska ha det dåligt, då blir resultatet bättre.«
– Det är den romantiska synen på det hela. Fast jag tror inte det förhåller sig så. Jag inbillar mig att 70 procent av hjärnans aktivitet går åt till att filtrera de intryck vi får, det vi ser och det vi hör. Skillnaden är att folk som skapar, de ser något som kan vara kul för någon annan att se på, men som samtidigt kan vara hemskt för konstnären själv att se på. Är du med? Konstnärer har alltså ett filter som gått sönder.
Men det finns ju åtskilliga exempel på stor konst som skapats under ångest, från Strindbergs Inferno till varje popmusikers obligatoriska skilsmässoplatta.
– Ja, det är intressant. Strindberg bodde ju i Danmark i några år, där han gjorde några av sina bästa verk. Han hatade danskarna. Han kallade Danmark för ett fekaliehelvete!
Med ens är vi inne i bekant terräng. Lars von Trier återvänder gärna till August Strindberg, en författare han läste ofta som ung.
– Jag tyckte han var fantastisk, också som person. Vid ett tillfälle försökte han begå självmord genom att dyka i kallt vatten och därefter lägga sig uppe på en klippa. Allt som hände var att han blev förkyld!
Lars von Trier skrockar nöjt och igenkännande.
– Antichrist är en krisfilm, på samma sätt som just Inferno, som ju Strindberg skrev när han var i Paris. Då var han riktigt långt ute! Jag vill inte påstå att jag var där. Men på något sätt har de här tre åren varit krisaktiga för mig. Så det är kanske en liten infernokris jag haft. Men jag har inte blivit alkemist ännu!
Du drar gärna paralleller till Ingmar Bergman också. Hur är din relation till honom nu när han inte är med oss längre?
– Haha! Den är mycket bättre!
I en intervju med Stina Dabrowski i SVT sade du att han hade fått knulla mer än du. Hur vet du det?
– Det råder det inget tvivel om. Jag vet ju hur många jag har knullat!
Varför har han fått mer då?
– Han var ett dumt svin. Det är ju det som många kvinnor vill ha, det råder det heller inget tvivel om. Eller, äh, jag vet så klart inte om han var ett dumt svin. Men jag har känslan att han var rätt förtjust i sig själv. Och han har många barn i alla fall, så han bör ha knullat en del.
Ni har det gemensamt att ni gjort ett antal starka kvinnoporträtt. Du har till och med hävdat att du är mer kvinna än man.
– Jag tror nog jag förstår bägge könen ganska så bra. Men jag tycker fortfarande att jag har bättre kontakt med kvinnor. Inte sexuellt, men professionellt. Ja, med undantag för Björk, förstås.
Ändå tackade Nicole Kidman, som var lysande i Dogville, nej till en fortsättning.
– Ja, det hade varit kul att ha med henne igen. Men jag förstod vartefter att en film var lagom för henne. Det verkar fungera så. Jag blir kontaktad av olika kända skådespelerskor, med jämna mellanrum. De har kommit till en punkt i sin karriär då de har tillräckligt med pengar och känner att nu vill de göra en film med Lars och en med Woody Allen.
Vem står närmast på tur?
– Vi får väl först vänta ut den här filmen, så får vi se om de skiftar mening om mig. Antichrist kan nog uppfattas som kvinnokritisk. Det kan hända att en massa vreda feminister i Sverige kastar sig över mig. Vi får väl se.
Varför kan den uppfattas så?
– Jag försöker ju alltid provocera mig själv när jag gör film, med en ståndpunkt som inte är min egen. Som jag sade har den här filmen ett släktskap till Strindberg och han har ju alltid haft ett besvärligt förhållande till kvinnor.
Efter den här, blir det något av Wasington, den tredje delen av Amerika-trilogin? Du har skjutit upp den några gånger.
– Det får vi se. Jag hoppas jag kommer upp ur det här. Jag vet inte. Vi får väl se om det blir fler filmer.

Lördag 6 juni Antichrist har svensk biopremiär.

Tillbaka