Pappa från första parkett

I vår kommer en rad böcker från mediepersonligheter som gör upp med sina fäder. Den folkkäre författaren och konstnären Stig Claesson – Slas – var känd för sin värme, säregna humor och integritet. Nu vill Nils Claesson nyansera bilden av sin far.

När författaren och konstnären Stig Claesson dog förra året skrev den irländske författaren Dermot Bolger i Dagens Nyheter att Slas »lämnade skratt och värme efter sig var han än gick«. »En otroligt skön kille«, sade författarkollegan Klas Östergren. I Svenska Dagbladet kallade Richard Swartz Slas för en gentleman. Tidningsläsarna fick veta att i Claessons böcker var ärlighet, hederlighet och integritet obevekliga dygder.
Någon nämnde kepsen han alltid hade på sig, någon annan hans släpiga söderdialekt och en tredje hans sympatier med de bortrationaliserade svenska bönderna.
Alla tidningar skrev om hans arbets-moral och enorma produktion. Slas hann skriva drygt åttio böcker och producerade en stor mängd tavlor, collage och teckningar.
Sammantaget framträdde bilden av en disciplinerad humanist med en varm, säregen humor.
I sin bok Blåbärsmaskinen, som kommer ut i mars, ger Nils Claesson en annan bild av sin pappa.
– Folk hade en tendens att idealisera honom, framför allt på Södermalm. För en del var han som nedstigen från himlen. Efter att han dött retade jag mig på det där. En bekant beklagade sorgen och jag sade att det varit jobbigt sista tiden. Han var så märkt av cancer och alkoholism. Då sa han: »Säg inte så. Det där vill jag inte höra! Han var en sån fin man.«
I boken ger Nils en tydlig minnesbild av sin pappa: fåfäng, naken och insmord på gräset utanför sommarstugan, brunbränd som en bit wellpapp. Ofta elak. När han var full blandades lukten av sololja och cigaretter med »djungellukten« – en blandning av aceton, alkohol och finkel.
– Jag har skrivit boken för att nyansera bilden av pappa. Jag har trots allt sett honom från första parkett. Folk som inte ser hans svarta sidor förstår heller inte hans författarskap. Han var väldigt svart, framför allt när han drack. Han kunde förnedra människor och vara väldigt elak. I hans böcker finns en tydlig moral och han talar om att respektera folks gränser. Själv var han helt gränslös.
Med korthuggna meningar, som påminner om sin pappas, beskriver Nils Claesson hur familjen ständigt fick passa upp på Stig för att se hur han mådde. Nils lärde sig tidigt att se på pappans ögon om han var full. Var han det kunde han när som helst spåra ur.
Familjen brukade vänta på Stig vid middagsbordet. Efter att ha jobbat på förmiddagen tillbringade han eftermiddagarna på Operabaren. Ibland kom han. Ibland inte. När han väl dök upp kunde han döda stämningen runt matbordet med ett: »Det ska inte vara någon jävla konversation här.«
Nils minns att han en gång skulle visa att han tagit pianolektioner och satte sig ner för att spela för sin pappa. Stig blev förbannad: »Det ska inte vara någon jävla taffelmusik här.«
– I dag kan jag skratta åt det och känna »vilket freak till pappa man haft«. Det var skevt och galet när jag växte upp. Enda gången jag sett ett TV-program som påmint om min barndom var när MTV visade The Osbournes.
När Stigs fru, Taki, förbjöd honom att dricka ringde han kompisar som grävde ner flaskor åt honom i Tantolunden. Han hämnades genom att systematiskt mala ner Takis självförtroende. Han påpekade att hon, eftersom hon var kanadensare, inte kunde säga H. När hemmafrun Taki skaffade ett jobb på en lekskola lät han henne veta att han kunde »tjäna mera pengar på en eftermiddag genom att göra några teckningar, än du kan göra genom att arbeta en hel månad«.

I Blåbärsmaskinen framträder bilden av en klassisk missbrukar-personlighet. Ibland är allt frid och fröjd och familjelivet idylliskt. Andra gånger, när Stig var riktigt dålig och försökte ta livet av sig, fick barnen bo hos vänner till föräldrarna. En gång tryckte Stig i sig en massa tabletter och gick över till trubaduren Olle Adolfsson, som försökte få Stig att kräkas genom att stoppa fingrarna i halsen på honom. När Stig vaknade på sjukhuset kunde han inte ens skriva sitt namn.
Så småningom lärde sig Nils att hantera sin pappas nyckfullhet. Han satte upp gränser och slängde på luren om Stig ringde och var full. Så småningom förstod han också att missbrukar-beteendet var en medveten del av Stigs arbetsprocess, den han kallar blåbärsmaskinen.
Alkoholen och pillren var ett sätt att hitta nya infallsvinklar och perspektiv på tillvaron. Favoriten var rohypnol. Blandade man dem med alkohol blev man jättepigg – »vad som helst kunde hända«. Han kunde också ge sig på jakt efter offer, han plockade isär beundrare och förnedrade dem för att testa en åsikt eller attityd som skulle kunna användas i en bok.
– Jag tyckte att det var enormt plågsamt. Han kunde hoppa på någon och göra ner dem. Andra gånger kunde han få för sig han var jagad av nazister. Då skulle han ju övertala alla om att han faktiskt var förföljd.
Ibland försvann Stig. Med tiden förstod Nils att han, om han inte bara var hos sin älskarinna, hade gett sig ut på en av sina fylleresor. Ofta slutade de utomlands; på ett av uthusen på familjen Claessons lantställe spikade Stig upp en sjukhusskylt som han stulit från en grekisk psykiatrisk klinik.
När han sedan kom hem och började jobba var han enormt disciplinerad och gick upp tidigt varje morgon. Då använde han fragment av de märkliga snedseglingarna, påhoppen och pillerexperimenten.
Nils Claesson menar också att hans pappas berömda stil – enkla meningar som ofta upprepas, en sugande rytm som ständigt börjar om – är en effekt av det kemiska tillståndet i hans hjärna. Han skrev helt enkelt som en mycket full person pratar. Sedan redigerade han texten hårt.
– Jag tror att han var extremt medveten om hur han fungerade. Men han tyckte att det var värt det. Det var som om han tagit ett beslut, att nu jävlar ska vi se vad som händer.
– En del kommer säkert att bli besvikna av att läsa boken, men ibland är det nyttigt att bli besviken.

Tisdag 10 mars. Blåbärsmaskinen når bokhandeln (Ruin förlag).

Tillbaka