»Det är riktigt spekulativt«

GENOMBROTTET
Liv Mjönes, skådespelare

Hon står inför tredubbla premiärer i december. Men Jonas Gardells TV-serie De halvt dolda och Stockholms stadsteaters Vem är rädd för Virginia Woolf? får ursäkta – störst uppmärksamhet kommer hon att väcka som barnflickan i det bioaktuella Knutbydramat Vägen hem.

Vad var din inställning till att provfilma som Sara?
– Min första reaktion var att det här är riktigt spekulativt. Det är ett känsligt ämne och jag har fund-erat mycket på vad som hände i Knutby. Det ligger så nära i tiden, och det finns så många offer – anhöriga och barn. Men jag ville ändå göra rollen, för den är intressant. Jag fick lyssna på ett bandat förhör med Sara från förundersökningen och koncentrerade mig mest på att höra hur hon lät. Jag tänkte inte alls på att hon var en mördare. Jag försökte nog mest lägga det nära mig själv. Så det var ju lite läskigt att jag fick rollen.

Hur bar du dig åt för att gå in i karaktären?
– Kristina Humle, som regis-serade mig i En uppstoppad hund på SVT, sade en bra sak: »Liv, du kan aldrig försöka spela en mördare eller tänka hur det är att vara en mördare – för så tänker aldrig mördarna själva. De har ju andra anledningar och ser inte sig själva som mördare.« Jag försökte tänka på vad Sara hade för orsaker och varför hon gjorde det hon gjorde. Hon var troligtvis extremt för-virrad. Hon gick från att vara så god och perfekt att alla pratade om henne som om hon stod nära Jesus, till att bli utesluten och höra att hon var ansatt av djävulen. Det var en extrem berg- och dalbana för henne. Sedan gjorde hon det här för att få komma tillbaka. Det visar hur mycket man kan göra för att vara del av ett sammanhang.

Menar du att hon var ett offer?
– Jag vill inte på något sätt förmildra hennes brott, vilket jag tycker att man har gjort lite i tidningarna. Man får inte mörda människor.

Karin Swärd, som -regisserat -filmen, är journalist och har gjort en dokumentär om -mordet. Har du hämtat information om det som hände själv, eller har du helt förlitat dig på hennes syn på händelsen?
– När vi samlades för inspelningen fick vi se dokumentären, lyssna på predikningar från Knutby, och så fick vi träffa en avhoppare från församlingen. Det var spännande att träffa henne för hon var inte alls from på det sätt man kunnat vänta sig. Hon var en skittuff tjej. Jag läste också mycket om mordet när det hände, så jag hade en ganska -tydlig bild själv.

Blev resultatet så spekulativt som du var rädd att det skulle bli?
– Det fanns en väldig massa spekulativa vägar vi hade -kunnat gå om vi hade velat. Men Karin valde att inte göra det. Vi gjorde det inte på något sätt coolare än vad det var. Snarare tvärtom. Det är konstigt att så många reagerar på att man gör fiktion på Knutby, men inte när tidningarna skriver spalt-kilometer. Det borde inte vara någon större skillnad.

Många spår dig en lysande framtid, och i vinter syns du nästan överallt. Vad krävs för du ska bli mer än en dagslända?
– Det krävs att jag vågar göra alla typer av människor – fula, irriterande, elaka, goda. Genusdiskussionen är jättestark i teatervärlden och jag kan bli irriterad på att resultatet blivit att skådespelerskor bara ska spela starka superkvinnor nu. Det är väl en följd av att man har fått spela en skör Ofelia alldeles för mycket. Men jag tror att det är riktigt farligt om alla ska börja spela tuffa tjejer som är hjältar. Det blir endimensionellt. Jag tror att vi måste våga spela farliga roller som stör. Vi måste kunna spela en kvinnlig pedofil, eller en massmördare.

Fredag 26 december. Vägen hem går upp svenska biografer. TV-serien De halvt dolda börjar
sändas i början av december och Vem är rädd för Virginia Woolf? har premiär på Stockholms stadsteater den 13 december.

Tillbaka