av Ika Johannesson  

Robyn

Den silverfärgade turnébussen svänger in genom grindarna till Palaïs Nikaia i Nice och Robyn och hennes band kliver ut på den solheta asfalten. De är på plats redan klockan tolv, mer än sju timmar innan konserten ska börja – precis som de har blivit instruerade.

På incheckningskontoret är det ingen som tar notis.

Det går en kvart. Det går en halvtimme.

En man med walkie-talkie och bister min tittar ut från ett rum.

– Vilka är ni?

Robyns turnéledare Ali McMordie förklarar att de är förbandet.

– Jaha.

En efter en kallas de in i kontoret och får uppge namn. En bild tas.

– Det här är ju värre än amerikanska tullen, väser Robyn.

Efter en stund kommer mannen ut med laminerade passerkort. Han visar sig vara Madonnas säkerhetschef. Han läser högt från en lång lista med förhållningsorder.

– Vi respekterar er och kommer inte att behandla er som barn. Men den som försöker närma sig Artisten kan räkna med digra konsekvenser. Försök inte ta kort på Artisten. Försök inte tala till henne. Kommer Artisten gående, avlägsna er omedelbart från området. Följer ni reglerna så kommer allt att bli toppen.

Robyn och bandet nickar tyst och leds bort till sitt omklädningsrum, långt inne i arenan, bredvid busschaufförerna och cateringen.

 

Madonna har 250 människor i sin stab och två separata scenbyggen. Samtidigt som hon spelar i Nice byggs nästa scen i Berlin, och så vidare. I stort sett hela innandömet i Palaïs Nikaia är ombyggt till ett produktionskontor. Här är det ordning och reda. På varje vägg sitter pedagogiska listor, kartor och anvisningar. Det ska inte finnas någon risk att förirra sig in i Madonnas privata avdelningar.

I den enorma produktionen är Robyn och hennes crew på totalt elva personer en mycket liten, för att inte säga försvinnande, del. Och de behandlas därefter. Förbandsturnéer är aldrig tacksamma, men i Madonnas fall är förhållningsorderna extrema. Ingen soundcheck. Inget ljus utöver ett par vita strålkastare rakt up-pifrån. Marginell användning av ljud-anläggningen. Inga bildspel på skärmarna.

– Jag har fan aldrig varit med om något liknande, muttrar Ali McMordie.

Han har ett förflutet som basist i nordirländska punkbandet Stiff Little Fingers och har arbetat som turnéledare i 20 år.

Med Robyn har han åkt runt under sommarens festivalspelningar. Tillsammans står de utanför arenan där publiken sakta börjat strömma till.

– Jag hade inte väntat mig någon glamour direkt, men det är konstigt att de utgår från att det första man gör är att springa efter Madonna och be om en autograf, säger Robyn medan sminkösen Linda Öhrström bättrar på hennes puder.

Hon är inte speciellt nervös inför kvällens spelning, trots att det är premiär och cirka 50 000 biljetter är sålda. Bandet har spelat hela sommaren och de vet att showen sitter. Omvärldens förväntningar är långt större än deras egna. Att vara sanktionerad av världens största popartist är ett kvitto på framgång som få egna bedrifter verkar kunna matcha.

Ända sedan Robyn tackade ja till att åka med har hon haft ett ambivalent förhållande till hela turnén.

– Självklart är jag jätteglad och stolt över att bli tillfrågad, men det största som hänt mig? Nej, det är det inte. Jag är ganska frustrerad över Madonnas utveckling, inte bara för att hon varit en idol så länge, utan för att hon har hunnit med mest av alla popartister i hela världen. Hon är först med allt. Det är klart att det hon gör sätter en standard som kommer att påverka mig och alla andra kvinnliga popartister i framtiden, säger hon och avbryts av ett svenskt par som ber att få fotograferas tillsammans med henne.

Hon gör ett snett vinnartecken med pek- och långfingret, och kopplar på fotominen; hon lutar huvudet lätt framåt så att den blonderade snedluggen faller fram i ansiktet, särar på läpparna och fäster blicken i kameran. Fansen ler lyckligt och Robyn önskar dem en trevlig kväll.

I en vid genomskinlig svart t-shirt över svart behå och en kort gråspräcklig kjol påminner Robyn lite om hur Madonna såg ut under under Like A Virgin-tiden. Likheterna mellan de båda artisternas sätt att arbeta är tydliga. De gör båda samtida popmusik som utmanar normerna. När något ska göras kallar de in experthjälp, vare sig det gäller kläddesign eller producenter att skriva låtar tillsammans med. De har stenhård kontroll över sina karriärer. Men där Madonna de senaste tio åren alltmer uppenbart jagat efter att sätta nya trender, vill Robyn både se och ge mer personlighet.

– Min mardröm är att bli en Madonna, en artist som inte är trygg i sin egen kreativa process. Jag är övertygad om att hon egentligen har en kunnig, musikalisk sida och det fascinerar mig att hon inte vill vila i det.

 

Solen gassar fortfarande när Robyn och hennes band går upp på scenen strax efter sju. De har fått en liten plats längst ut på tungan som sticker ut från den stora scenbygget. Ungefär hälften av Madonnas publik har kommit och det är säkert 25 000 människor i arenan.

Trots att ljudet är svajigt till en början och volymen oroväckande låg är ståplatspubliken längst fram entusiastisk. Som det har rapporterats i lyriska konsertrecensioner från det senaste året har Robyn aldrig varit så bra live som hon är nu. Med en keyboard och två trummisar, som oftast spelar simultant, levererar hon ett kort, dynamiskt set.

– Are you excited to see Madonna? So am I.

Publiken dricker öl i solen och tjoar lite avmätt. När Robyn avslutar med mega-hiten With Every Heartbeat vaknar de till och klappar takten.

 

Efter spelningen kommer Robyn ut för att titta på Madonna. Allra helst vill hon se alla konserter på hela turnén för att studera hur showen utvecklas och hur Madonna arbetar på scenen.

Tycka vad man vill om de senaste skivorna, men Madonna vet hur man underhåller en publik. Hon hoppar dubbelrep med sina dansare, hon gör hårdtechno av Like A Prayer och massakrerar Borderline med en elgitarr. På storbildsskärmarna varvas avancerade bildspel med sånginsatser från Pharrell Williams och Justin Timberlake.

Robyn tjuter när hon hör den upp-daterade versionen av Vogue och demonstrerar de moderna voguerörelser som dansas i storstäderna i USA, som hon studerat på YouTube.

Låten Heartbeat inleds med ett flimrande EKG på skärmarna, som sedan övergår i ett stort gult bultande hjärta. Robyn stirrar häpet på scenen.

– Hon har snott mitt bildspel.

Det bultande gula hjärtat är identiskt med Robyns eget bildspel till With Every Heartbeat, skapat av filmklipparen och konstnären Johan Söderberg. Han har jobbat med Madonna sedan länge och Robyn berättar att Madonna ville ha det gula hjärtat, men att Söderberg sade nej.

– Antingen ändrade han sig, eller så har hon visat det för någon annan och bett om ett likadant. Fan vad coolt.

Vad är det för coolt med det? Hon har ju snott din grej.

– Men hon gör det så bra!

Sedan piper mobilen. Det är Ali som meddelar att turnébussen ska rulla mot Berlin och att alla väntar på henne.

 

Det har gått tre år sedan Robyn släppte sin självbetitlade fjärde platta i Sverige och karriären gjorde en kovändning. Från att ha varit en skiv-bolagsstyrd tonårsstjärna med dalande försäljningssiffror och naggad integritet  har hon förvandlat sig själv till en egensinnig hitmakerska med fingret mitt uppe i den populärkulturella samtiden.

Där andra artister kunnat göra sina dåliga låtar i replokalen och sedan bränt gamla demotejper har Robyns musikaliska och personliga utveckling skett inför öppen ridå på tre storsäljande album. Först i dag är hon precis där hon vill vara.

Hon driver det egna skivbolaget Konichiwa Records och har gjort en skiva som hon är hundra procent nöjd med, som hon tänker mjölka ur till allra sista droppen.

Ända sedan skivan släpptes i England under förra året och i USA i våras har hon stått standby för att hela tiden kunna rycka ut och göra intervjuer, konserter eller TV-framträdanden. Det är en märklig verklighet. Ena dagen talas det vitt och brett om en MTV-dokumentär, nästa dag om en spelning inför tio miljoner tittare i So You Think You Can Dance. Oftast blir det ingenting.

– Jag är hyrd av skivbolaget för att vara tillgänglig under en väldigt lång tid. Det innebär att jag ofta sitter hemma och väntar på besked. Jag hinner inte skapa en vardag eller planera framåt. Det är frustrerande, men också något jag vant mig vid under de här åren. Motivationen är en helt annan nu när jag har ett eget skivbolag.

Trycket har varit som hårdast sedan förra hösten då singeln With Every Heartbeat, som hon skrivit tillsammans med Andreas Kleerup, petade ner Timbaland från Englandslistans förstaplats. Det har hittills resulterat i runt 240 000 sålda album i England. Samtidigt som karriären rullat på i Europa har hon koncentrerat sig på USA och svenska medier rapporterar febrigt om hennes segertåg i väst. Uppträdande i David Lettermans pratshow. En hyllad remix av Snoop Doggs singel Sensual Seduction. Men bilden stämmer inte riktigt överens med verkligheten.

– Vi har fått fantastiska recensioner och alla coola tidningar och bloggar har skrivit om oss. Men jag har ingen låt på radion och det är det enda som räknas om man ska slå igenom. Amerikanerna förstår inte vad de ska göra av mig. I deras ögon är jag lesbisk och konstig. Varför har hon så mörka ögonbryn? Varför har hon platta skor?

Hittills har skivan sålt i runt 50 000 exemplar. Det må låta mycket, men på den amerikanska marknaden är det ingenting.

– Jag har inte haft den framgången som många tror att jag haft. Men utvecklingen står i proportion till vad jag vill som artist, det är ingen galen maskin som har börjat rulla på. Det är något som byggs lugnt och stilla, till skillnad från förra gången.

Vad är ditt mål med utlandssatsningen?

– Jag vill att min musik ska få en chans att nå en bred publik. Jag struntar i försäljningssiffror, även om det vore bra att få tillbaka de pengar jag har lagt ut. Målet är inte att bli en stjärna i USA, målet är att kunna etablera en värdig karriär som artist på samma sätt som jag har gjort i Sverige och England.

Varför är just USA så viktigt?

– Det handlar inte så mycket om att jag hade en karriär där för tio år sedan och behöver återerövra landet, det är mer att alla mina musikreferenser kommer därifrån. Och jag tycker om kontrasterna, man får kämpa som fan för vem man är och man får samtidigt vara sig själv.

Är det inte isolerande att resa så mycket?

– Det har varit en utmaning att få det att gå ihop. Min pojkvän Olof är konstnär och jobbar halvtid på ett ungdomshem, jag betalar räkningarna och han får följa med på mina resor. Annars skulle det inte gå. Jag tar med kompisar och vi bokar in DJ-gig samtidigt som jag gör intervjuer. Jag väver ihop allt. Och jag har en vecka varje månad när jag är hemma i Sverige och försöker leva normalt.

Blir du besviken om USA-satsningen misslyckas, när du lagt ner så mycket tid och pengar på den?

– Nej. Jag får omdefiniera vad det är att vara kvinnlig popartist och det tycker jag är utmanande och roligt. Då blir alla uppoffringar mer något slags experiment.

 

Robin Carlsson, som hon egentligen heter, föddes på Södersjukhuset i Stockholm och var inte mer än ett halvår gammal när hon åkte på turné för första gången. Hennes föräldrar Wilhelm Carlsson och Maria Ericson träffades redan under gymnasietiden på Norra Latin i Stockholm, och drog några år senare igång gruppen Teater Schaharazad med flera av sina gamla klasskompisar. Sex till nio månader om året turnerade de i Sverige och Europa, bodde hos andra teatersällskap eller i de två lastbilar som de reste runt med. Robin var ofta det enda barnet.

– Det var som en dröm, jag fick uppmärksamhet hela tiden och jag fick umgås med mina föräldrar jämt.

Maria Ericson berättar att hon ibland fick ha med Robin på scenen under föreställningarna eftersom det inte fanns någon barnvakt.

– Hennes uppväxtmiljö var turnélivet. Det är klart att det har präglat henne. Hon har alltid älskat att sjunga, från det att hon var jätteliten.

Under de korta månader familjen tillbringade på Södermalm i Stockholm gick hon på dagis och hade svårt att anpassa sig till fröknarnas regler. Hon blev lätt ut-tråkad och visste inte riktigt hur man umgicks med andra barn.

1986 hade Teater Schaharazad vuxit sig för stor för att få stöd från Kulturrådet, men var fortfarande för liten för att klara sig på egen hand. Familjen valde att flytta hem. Föräldrarna fick omgående jobb på Dramaten; Wilhelm Carlsson som regissör och Maria Ericson som skådespelare. Det dröjde inte länge förrän Robin också drogs till scenen.

När Peter Stormare satte upp Kronbruden på Dramaten spelade hon rollen som »det vita barnet«. Under slutet av 80-talet arbetade Maria Ericson med att dubba rysk dockteater för SVT och snart började även Robin extraknäcka som dubbare.

– Robin hade en naturlig fallenhet för det, minns Maria Ericson. Det var en glädje att se henne lägga ner sin själ i replikerna och slita för att behärska dem. Vi har aldrig pushat henne, men det är klart att hon påverkades av att se oss arbeta. Hon tog det på allvar redan från början.

Robin gjorde roller i både Per Åhlins Resan till Melonia och den relativt okända Disneyfilmen Änglahund. Under vissa perioder i mellanstadiet hade hon ett dubbningsuppdrag i månaden.

Barndomskompisen Julia Sandahl minns att det aldrig var något snack om att Robin skulle bli en stjärna.

– Det var hon klar över redan som barn. Frågan var om hon skulle bli skådespelerska eller sångerska. Alla tyckte att hon sjöng fantastiskt. Visst, vi andra sjöng i kör, men med henne insåg man tidigt att det var på en helt annan nivå.

– Hon var annorlunda, säger Cecilia Fagerlund Ödman, som gick i samma klass som Robin och Julia Sandahl. Lite lillgammal. Hon hade många tankar om rätt och fel, och var lite vuxnare på något sätt.

Vanan att umgås med människor som hela tiden uttryckte sig kreativt gjorde att Robin snabbt tröttnade på att bara hänga på Södermalm, trots att stadsdelen var mer blandad då än nu. Hon sökte sig till förorten i jakt på människor med ett kreativt uttryck. Hon upptäckte hiphop och drogs snabbt till kickerskulturen.

Begreppet kicker introducerades för den breda svenska massan sommaren 1987 under kravallerna i Kungsträdgården och när Staffan Hildebrands film Stockholmsnatt hade premiär. Kickers lyssnade på hiphop, klädde sig i träningsoveraller, dansade breakdance och slogs på gatorna. Våldet har alltid varit en del av kickerskulturen, men den är i grunden en uppvisningskultur. Man visar sina skills, muckar med motståndarna och utmanar varandra.

Stockholmsnatt visades i skolor över hela landet och bidrog snarare till att ge kickerskulturen ett farligt och lockande skimmer, än att få ungdomar att sluta slå sönder telefonkiosker – vilket var dess ursprungliga syfte.

Precis som de flesta andra kickersbrudar visste Robin hur man hanterade en butterflykniv, men ägde ingen själv. Hennes vapen var rösten. Olika talanger värderades olika högt på statusskalan och med tonårslogik kunde talang innebära i stort sett vad som helst; stora bröst, att ens pappa ägde en restaurang eller att man var grym på att dansa. Kunde man inget annat fick man lära sig att slåss.

Robin och hennes tjejkompisar var hårt sminkade och stämde gärna upp i sång, ett typiskt högljutt tjejgäng. De möttes i Kungsan och tog tunnelbanan mellan olika ungdomsgårdar, åkte på danstävlingar och discon. Redan några år tidigare, när föräldrarna gick igenom en uppslitande skilsmässa, hade Robin börjat skriva egna låtar. Hennes kompisar anmälde henne till olika talangtävlingar och hon började hänga med andra musiker i studior på ungdomsgårdarna. 

Dubbningsextraknäcket ledde till att hon kallades in när det var dags att spela in en svensk version av vinjetten till Lilla sportspegeln. Låten Du kan alltid bli nummer ett användes som intro till programmet under i stort sett hela 90-talet. I ett populärt YouTube-klipp kan man se henne framföra den på Cirkus i Stockholm när programmet firade tioårsjubileum.

En dag i åttan kom så hennes chans. Gruppen Legacy of Sound gav en skolkonsert på Erikdalsskolan och i samband med den uppträdde Robin med sin låt In My Heart. Sångerskan Meja insåg direkt Robins potential och gav henne numret till Peter Swartling på skivbolaget BMG.

– Det var hur stort som helst såklart, säger Julia Sandahl. Men jag tror inte att någon var förvånad. På vår skola gick många kulturbarn, bröderna Skarsgård till exempel, det var ingen direkt avundsjuka. 

Robin ringde och ringde, men Swartling återkom aldrig. Till slut satte hon i system att ringa en gång i veckan och en dag svarade han. Eftersom hon inte hade någon demotejp föreslog Robin att hon skulle komma upp och sjunga för honom. Själv trodde hon att Swartling inte alls gillade det han hörde, men ett par dagar senare ringde han och erbjöd henne skivkontrakt. Allra helst ville skivbolaget spela in direkt, men det satte Robins föräldrar stopp för. Deras krav var att hon skulle gå ut nian först. Ett och ett halvt år senare, sommaren efter nian, spelades Robyn Is Here in.

I och med singeln Do You Really Want Me förvandlades sextonåriga Robin Carlsson till Robyn med svenska folket.

Skivan sålde fort i 120 000 exemplar och Robyn skickades ut på turné på ungdomsgårdar runt om i landet. Den blev hemsk. Folk tyckte att hon var en kaxig nollåtta som trodde att hon var något. På nästan varje konsert stod det ett tjejgäng längst fram som skrek »fitta« och »hora«. En gång, någonstans i Småland, gick det så långt att publiken kastade tomater. Den gången gick hon av scenen. Men oftast bet hon ihop. Bandet bestod av killar i 25-årsåldern som inte visste hur man skulle trösta en ledsen tonåring.

– Jag var helt förstörd efter det året. Tro fan att jag längtade till USA där man får vara popstjärna och extravagant. I Sverige kände jag mig helt mobbad.

Hösten 1997 släpptes debutskivan i USA och Robyn hoppade av musikgymnasiet tre dagar in på första ring och reste över för att marknadsföra den. Hon övertalade sina föräldrar att få åka ensam.

– Det var inget lätt beslut, säger Maria Ericson. Som förälder kunde jag se att hon inte var färdig, att hon skulle få lära sig några hårda läxor. Men det fanns inte sju vilda hästar i världen som kunde stoppa Robin från att åka dit. Att stänga in någon som fått den chansen, det hade inte blivit bra. Ingen fattade heller att det skulle bli en sådan succé.

Robyns resa till USA blev längre och längre. I sammanlagt ett och ett halvt år bodde hon på hotell och gjorde allt skivbolaget sade till henne att göra i form av intervjuer, radio- och TV-framträdanden och reklam. Skivan sålde i över en miljon exemplar och 18 år gammal släpptes Robyn in på alla hippa klubbar och festade med stjärnor som Aaliyah och Rahzel i Roots. Men skivbolaget betedde sig alltmer styvmoderligt och hon började vantrivas.

– Jag kände mig missförstådd och inte inkluderad. Plattan var ju min, jag hade varit med och skrivit allt. Det var frustrerande att inte få turnera, utan bara göra TV och intervjuer. I stället ville skivbolaget att jag skulle bli någon slags moralisk förebild för unga tjejer. Jag ville bara göra musik, säger hon.

Robyn åkte hem, köpte en egen lägenhet på Södermalm och försökte hantera sin nya verklighet som kändis.

– Jag hade precis kommit ur kickerssvängen och blivit popstjärna. Du kan ju tänka dig alla kidsen i stan som visste vem jag var, hur de reagerade. Det var j-obbigt att hela tiden försöka bevisa att jag fortfarande var normal. Det formade jättemycket hur jag valde att bli så präktig i media senare, för jag var så otroligt rädd för att bli sedd som en bitch. Jag och mina gamla vänner hade glidit isär, som man gör i tonåren. Jag var uppsplittrad mellan en massa olika gäng och hade nog aldrig en trygg kompisgemenskap. Det gjorde att jag sökte mig till nya vänner, folk som inte visste så mycket om mig. Alla var äldre. Jag sökte mig till ett etablerat vuxenliv.

Varför då?

– För att inte vara ensam. Trygghet. Åren efter att jag kom hem från USA, från att jag var 19 till 22 år, umgicks jag bara med nytt folk. Det snackas alltid om att det är jobbigt att vara tonåring, men det är mycket värre att vara ung vuxen. Man köper in sig i en livsstil och har ett annat liv under den perioden. Jag skaffade ett lantställe utanför Stockholm och fördjupade mig i new age. Jag var ett flummo som festade väldigt mycket.

Var det ett sätt att skärma av sig?

– Jag tror det. Jag var så trött på det artificiella i USA, så jag drog så mycket jag kunde åt motsatt håll. Och mitt skivbolag älskade det. »Robyn jobbar med Unicef, hon är en ansvarstagande artist, gud vad hon är duktig.« Det blev en sådan jävla växel på det, som jag helt hängde med på eftersom jag var så mån om att vara normal. »Nu ska jag leva upp till alla pengar jag tjänat och all framgång jag haft.«

Hur gick det då?

– Sådär. Jag gick i terapi, för att hantera allt möjligt. Jag mådde inte bra och tyckte att allt var knepigt. Varför håller jag på med musik, hur ska jag förhålla mig till att vara kändis? Jag behövde läka och hitta mig själv. Det hörs på min andra platta, My Truth, som kom 1999.

Den var inte lika poppig som debuten.

– Skivbolaget fattade inte varför jag inte ville fortsätta jobba med Max Martin. Men jag ville inte göra samma sak igen, det kändes inte bra. Första plattan var grym, men jag hade ingen tanke med varför den blev som den blev. Den blev bara till. Jag var tvungen att ta reda på vad jag själv ville. Det tog några år att nysta i det.

Hur gjorde du det?

–  Genom att prova, göra misstag och börja om. Som band gör i replokalen. Men i mitt fall blev det två plattor, min andra och min tredje. Jag tycker att jag skrev fantastiska låtar på de plattorna, men jag kan inte säga att de är gjorda i något slags syfte eller en medveten tanke om hur de skulle bli. Det var väldigt svårt att göra uppror mot bilden av mig som en barnstjärna.

Varför ville ditt amerikanska skivbolag inte släppa andra plattan?

– De tyckte inte att det fanns några hits. Då beslöt jag mig för att förhandla mig ur kontraktet. Det tog ett år och kostade mig helt sjukt mycket i advokatarvoden. Jag var tvungen, de ville ju inte släppa skivan. Efter det hade jag verkligen ångest. Vad har jag gjort? Jag har kastat bort det jag hade med första plattan, hur ska jag kunna komma tillbaka? Hur ska jag kunna ha en internationell karriär? Jag hade fort-farande inte insett att jag blivit hjärntvättad.

På vilket sätt?

– Jag såg mig fortfarande som någon som gjorde sin egen grej inom musik-industrin, men jag hade brutits ner till ett läge där jag helt styrdes av uppfattningen att man måste sälja ett visst antal skivor för att vara värd något. Eftersom reaktionen på den andra plattan blev så negativ i USA tänkte jag att, okej, det där funkar inte, jag kan inte göra som jag vill. Jag måste spela spelets regler. Under tiden jag tog mig ur mitt första kontrakt hade jag skrivit på med skivbolaget Jive. Nu i efterhand inser jag att det inte förändrade min situation alls.

Och gav ut tredje skivan och singeln Don’t Stop The Music. I videon hoppar du omkring på en trottoar och jag kommer ihåg att jag inte förstod vad du höll på med.

– Nä, precis. Det var en av situationerna där jag undrade, varför spenderades det 400 000 på att åka till Sydafrika och spela in en video i Kapstaden? Någon europé på skivbolaget kände någon tysk som gjorde videor som funkade skitbra på den tyska marknaden. Jag sade inget, för då skulle jag bli tvungen att ta ansvar om det inte gick bra. Så jag höll käften och gjorde som de sade, vilket resulterade i en platta som är en jättestor kompromiss. Jag började censurera mig själv för att jag var så rädd att göra fel.

Och den skivan släpptes inte heller i USA.

– Nej. Vi började skriva nya låtar inför USA-versionen och bolaget skickade över mig och Max Martin för att skriva med olika amerikanska låtproducenter, men det var helt meningslöst. Vi fick inte något gjort överhuvudtaget. I den här vevan upptäckte jag The Knife och började jobba med dem. Äntligen människor som förstod vad jag ville göra! Vi skrev Who’s That Girl tillsammans och jag började hitta tillbaks till Neneh Cherry, Technotronic, Snap, musik jag lyssnade på som tonåring. När jag spelade upp demon för skivbolaget fattade de ingenting och tyckte att det var så jävla jävla dåligt.

Hur reagerade du då?

– Jag kommer ihåg att det var så typiskt. De sade att så kan Madonna kanske göra, men det kan faktiskt inte du. Du måste inse dina begränsningar. Varför ska du dra in det här konstiga artytänket in i din värld? De hade inget som helst förtroende för att jag kunde tänka själv. Jag var så trött på att aldrig känna att det jag gjorde fick fäste. Jag orkade inte slå mig blodig mot skiv-bolaget och mitt management som ville att jag skulle bli ännu en Rihanna-tjej.

Det låter otroligt frustrerande.

– Det var den ruttnaste perioden i mitt liv. Därför var det så oerhört stort att upptäcka att det fanns människor jag kunde jobba med som inte var rädda för pop-musik och melodier, men som samtidigt hade en egen stil. Bara att det fanns överhuvudtaget var en sådan grej för mig. Med Who’s That Girl i bakfickan tog jag beslutet att bryta mig ur det skivkontraktet också.

Det måste varit en enorm befrielse.

– Allt föll på plats. Jag hade alltid kopplat elektronisk musik till beats, inte melodier. Men när jag upptäckte The Knife insåg jag att popmusiken inte var det jag måste revoltera mot. Det är inte låttänket jag behöver knipsa bort. Jag behöver bara hitta ett nytt sammanhang för mina låtar. Då startade jag mitt eget skivbolag, med pengar jag tjänat på min karriär i Sverige.

Hade du en handlingsplan?

– Jag var tvungen att bryta ner Robynmonstret. Många artister som slår igenom tidigt har svårt att se sin egen styrka, för man får den berättad för sig av omvärlden hela tiden. När man pressas in en i roll blir det svårt att tycka om den rollen själv. Energin som skapades av första skivan var kraftfull. Det tog lång tid att hejda den raketen och fylla i det med något som knöt an till den sortens artist som jag ville utvecklas till.

Har du nått dit idag?

– Ja. Nu är det bara roligt. I dag kan jag se att den lilla tjejen i silverjacka och stora byxor är skitgullig och jag har inga problem med den bilden längre. Förut kändes det som ett nödvändigt ont att jobba i musikbranschen. Under min uppväxt matades jag med bilden av mig själv som en kreativ person, utan en kommersiell utgångspunkt. Nu har jag kunnat landa i det. Det är skönt att jobba skiten ur sig när man får bestämma allt själv.

Hur mycket mer tid kommer du att lägga på att försöka slå i USA?

– Skivan är uppskattad där den ska vara uppskattad, men i övrigt är det rätt dött. Jag kanske inte riktigt är så sexig och glossy som jag borde vara. Tanken är att jag ska vara i USA fram till nyår. Det verkar som om jag ska göra en förbandsturné med det engelska bandet Keane. De är rätt tråkiga, men vi har ungefär samma målgrupp och det är tre veckors betald promotiontid. Förhoppningvis kommer jag att jobba lite med Snoop. Vi sågs i Los Angeles i somras. Det vore fantastiskt om det blir av. 

Varför då?

– Snoop är den mest alternativa artisten inom hiphop, han går sin egen väg och bryter alltid mot reglerna. För mig är det större än Madonnaturnén, absolut. Den dagen vi sågs var verkligen ett nypa sig i armen-läge. Skivbolaget ville att vi skulle ta en bild tillsammans eftersom jag gjort en remix på hans låt Sensual Seduction. Han satt i en studio och spelade in. Jag väntade utanför ett tag och sedan snackade vi om musik. Vi pratade om europeisk techno, drog referenser mellan sådan musik och vad som händer inom r’n’b och hiphop. Plötsligt sade han: »Okej, vill du gå in i studion eller?« »Javisst«, sade jag. Så jag gick in i sångbåset och sjöng lite.

Vadå sjöng lite?

– Jag bara hittade på något. Det jag började med var att lägga en stämma på det han precis spelat in. Sedan adlibbade jag lite.

Om vadå?

– Om någon tjej som han skulle sätta på. »Baby« och sådana där ord, skitroligt. Det var bara att köra. Sjöng lite och han tyckte att det var skitbra. »I wanna be on your shit!« skrek han ute i kontrollrummet. »I wanna fuck with you!« Han sade att han skulle göra några beats till mig och var uppriktigt exalterad, men vi får väl se hur det blir med det.

Längtar du efter att skriva nya låtar?

– Både ja och nej. Det ska såklart bli jätteroligt att bygga vidare på förra skivan och se hur långt vi kan ta det. Samtidigt är det problematiskt att vara så beroende av andra; att Klas Åhlund, som jag skriver med, ska kunna. Att Andreas Kleerup ska ha tid. Det är superjobbigt att jag inte har alla bitarna själv, att jag inte kan spela något instrument och inte har en egen studio. Jag vet vad jag vill, jag kan skriva låtar och kan branschen – men jag kan inte generera det helt själv. Det finns plats för mycket osäkerhet i det.

Upplever du att du inte tas på lika mycket allvar på grund av det?

– Absolut. Jag har gjort fyra album och måste fortfarande övertyga folk att jag faktiskt varit med och skrivit i stort sett varje låt. Är det inte sjukt? Än i dag måste jag försvara mig själv som låtskrivare och kreativ person. Det måste alltid dissekeras exakt vad jag har tillfört när jag skriver med någon. Men det är helt ointressant vem som gjort vad när två killar skrivit tillsammans. Kvinnan ses alltid som en liten fé som svävar in och spritsar sin inspiration över mannens stabila talang.

 

Uteserveringen till den vietnamesiska restaurangen Monsieur Vuong i Berlin är sval och Robyn dricker te med ingefära i väntan på tallriken med glasnudlar och kyckling. Bussresan från Nice tog längre tid än planerat. Hon har blodsockerfall och vill helst gå och träna, inte sitta här och vänta.

Bandet dividerar om vilka Madonna-låtar som var bäst och går igenom sin egen spelning. 

– Jag är nöjd, säger Robyn. Med tanke på våra förutsättningar är jag väldigt nöjd. Under de första låtarna blev jag lite nervös för jag märkte att publiken verkligen kollade in oss, att vi blev extra intressanta eftersom vi sanktionerats av Madonna. Det var jag inte beredd på. Men det kändes som att de förstod mig. Det var inte svårt att kommunicera med dem.

Efter maten går Robyn och Linda Öhrström tillbaka till hotellet för att träna. Resten av bandet tar en barrunda tillsammans med några kompisar till keyboardisten Markus Jägerstedt. Han spelar vanligtvis i bandet Monster och Maskiner, samt med gatuteatergruppen Sirqus Alfon, och vet vart man ska gå i Berlin. Vi hamnar på baren Erdbeer vid Rosa-Luxemburg-Platz.

Robyn har en roterande skara musiker som hon tar med på turné. Utifrån sett är de en disparat samling. Trummisen Harry Wallin, som känt Robyn sedan hon var fem år gammal, ger först ett rätt drygt och distanserat intryck. Över en öl berättar han att han turnerar i stort sett hela tiden med sina olika band, Hoffmaestro & Chraa och Calle Real, men att Robyn har företräde eftersom det är så rolig musik att spela. Den andra trummisen Tobias Tagesson är mer lågmäld. Han har en solid bakgrund som jazz- och soultrummis och har spelat med bland andra Stephen Simmonds.

– Visst är de jätteolika? säger Robyn när hon möter upp på baren 8mm efter träningen.

– Jag väljer folk som har karaktär, som jag kan diskutera med, det är det som är viktigt. Det är inte lika viktigt att de är bra musiker, även om de alltid är det. Vi gör en popkonsert, det viktiga är att de fattar stilen, att de vågar spela enkelt och inte behöver stajla.

Ett par gamla kompisar till Robyn dyker upp på baren och tar ett par öl. Själv orkar Robyn inte festa på turné utan tränar desto mer för att hålla energin uppe. Vid halv två hoppar hon in i en taxi och lämnar resten av bandet på baren.

Nästa morgon är stämningen trött i turnébussen. Harry tar sig en tupplur i bingen. Markus bälgar Coca Cola och kaffe. Robyn flinar.

– Det är lite kemisk obalans såhär på morgonkvisten.

Hon knappar på en panel så att lamporna i taket blir mångfärgade och mjuka.

Bussen är splitterny och rymmer en köksavdelning, tolv sängar och en lounge med skinnsoffor längst bak. Ett DVD-bibliotek ingår, bland annat Simpsons dubbat till tyska. Hittills har de hunnit plöja igenom första säsongen av den amerikanska serien Californication och väntar på en ny leverans av bra boxar i Paris nästa vecka då både Tobias flickvän och Robyns pojkvän kommer på besök.

Markus fäller upp sin laptop för att visa bilder från när de packade ihop utrustningen i England. En bild föreställer en kartong med ordet Buttkicker, som innehåller Tobias och Harrys avancerade trumstolar, där varje trumslag känns som en vibration i skinkorna. Tobias förklarar att det är svårt att höra hur trummorna låter utåt när man bara har medhörning via öronsnäckor.

– Då behöver man en Buttkicker. En liten kyss i rumpan, säger han och Robyn skrattar.

– I röva! 

 

Backstage inne på Olympiastadion provar Robyn och Linda Öhrström konsertkläder inne i dusch-rummet. Den brittiske stylisten Scott Clark har plockat ut kläder till turnén, både till scenen och turnébussen. Ifall någon tar paparazzibilder.

– Det var väldigt viktigt tyckte han. Allra helst ville han nog att jag skulle ha någon form av rökrock att svepa omkring mig när jag går av bussen, säger Robyn och rafsar i klädhögen som Linda burit fram.

En svart och grön kroppsstrumpa från Miu Miu, kombinerad med höga Dr. Martens-kängor i lack och en målad Acne-skinnjacka? »För mycket mim«, säger Linda. En skotskrutig shortsdress från Burfitt med skotskrutiga strumpbyxor och vitmålade teddyskor? Inte heller den kombinationen känns riktigt bra.

Robyns tyske manager Eric Harle sticker in huvudet för att påminna henne om att hon måste kolla sin mail och välja mellan tre videoförslag. Det är ont om tid, videon måste helst spelas in under en ledig dag på turnén. Hon suckar och svär.

Det visar sig att det engelska skivbolaget Ministry of Sound köpt loss låten Dream On, ett samarbete mellan Christian Falk, Robyn och Ola Salo, som låg med på Christian Falks album People Say från 2006. Utan att kontakta någon av artisterna har Ministry of Sound gått direkt till det svenska skivbolag som äger rättigheterna och tänker släppa låten som singel i England i höst.

– Jävligt fult gjort. Det är helt uppenbart att de vill casha in och det är den enda låten som jag inte äger själv. Men det är lika bra att samarbeta med dem för att kunna styra så mycket som möjligt.

Det återstår en halvtimme till showtime och det börjar bli riktigt bråttom. För första gången under turnén ser Robyn stressad ut och stänger dörren för att kunna koncentrera sig på sin scenklädsel. Kläderna avgör hur sminket och håret ska se ut, och tiden är knapp.

Till slut bestämmer hon sig för en svart klänning med vadderade höfter från Acne, ljusblå strumpbyxor och skyhöga Yves Saint Laurent-skor med avancerad kilklack. På huvudet bär hon en stor svart afghanhatt.

I sminkstolen är hon lugn igen.

Olympiastadion är fullsatt. När introt till Cobrastyle inleds skriker Berlin-publiken som om det vore dags för Madonna. Bakom scenen ger bandet varandra så hårda high-fives att det svider i handflatorna. Sedan kramar de varandra och går ut på scenen.

 

Ika Johannesson är redaktör på Filter.

 

Tillbaka