Låt det rätta komma ut

Med sexton utmärkelser från festivaler världen över är rysaren Låt den rätte komma in den mest framgångsrika svenska filmen på åratal. En förklaring är att filmmakarna lyckats ovanligt bra med en detalj som svensk film brukar förbise.


Filmdistributören Maria Mörner på Sandrew Metronome hade sett flera arbetsversioner av Låt den rätte komma in. Hon tyckte om den. Filmens premiärdatum var satt i mars, långtifrån den hetaste biomånaden men en period då stabila svenska genrefilmer har en chans att finna en publik eftersom konkurrensen från Hollywood är måttlig.
Så fick Maria Mörner se filmen i helt färdigt skick, och tyckte att den var våldsamt mycket bättre. Det bestämdes att premiären skulle flyttas fram till oktober, den tid då konkurrensen på biograferna är som hårdast.  Låt den rätte komma in var bra nog för att hävda sig när som helst på året.
I princip ingenting hade förändrats bildmässigt med filmen. Det som tillkommit var i stället den slutliga ljud- och musikmixen.
Låt den rätte komma in lät helt enkelt fruktansvärt bra.

Ljud och musik står för 50 procent av tittarupplevelsen, menar Per Sundström, ljuddesigner med mångårig erfarenhet av den svenska filmbranschen och ansvarig för ljud-arbetet i Låt den rätte komma in. Sedan lägger han till:
– I Låt den rätte komma in var det kanske ännu viktigare. Lyssna, så här låter vampyrflickan Eli.
Per Sundström trycker på några knappar i sin studio på Östermalm i Stockholm och en sekvens ur filmen rullar igång.
Ett djuriskt, gurglande, morrande läte stiger långsamt ur Elis strupe. Hon sitter på en snötäckt klätterställning bredvid den ensamma och sorgsna huvudpersonen Oscar. De har precis träffats och håller på att bli vänner. Att hon inte är en vanlig tolvåring blir tydligt när man hör ljuden från hennes inre.
– Vi ligger oerhört nära hennes kroppsljud, säger han. Du hör andetagen. Du hör smackandet, det klibbiga i hennes mun. Och så gurglandet igen.
Ljuden från Elis vampyrinnanmäte är en blandning av olika slags djurljud – där finns en groda, en råbock, en kamel, lite av en hund. Allt bearbetat och processat. När hon blir hungrig, eller upprörd, stiger ljuden i intensitet.
– Vampyren var en otrolig utmaning ljudmässigt. Det ska kännas helt naturligt och självklart att det finns en barnvampyr i Blackeberg år 1982. Det är ju helt orimligt, ändå måste vi få henne att kännas som en självklar del av Oscars liv.
På ett plan är Låt den rätte komma in en klassisk skräckhistoria. Men den är också ett uppväxtdrama. Ung ensam pojke möter flicka. Tillsammans växer de, finner kärleken hos varandra och vågar utmana sin omgivning. Det är bara det att flickan råkar vara en vampyr.
– Vi hade kunnat välja att ljudsätta som om det bara var en skräckfilm, med de typiska spänningsljuden. Men då hade vi tappat de andra bitarna. Det har varit en stor utmaning att hitta balansen mellan de olika elementen i berättelsen. Det är en svår historia att berätta. Det skulle så lätt ha kunnat bli löjligt, konstaterar Per Sundström.
Han berättar också att rösten till vampyren Eli, som i filmen spelas av Lina Leandersson, görs av en annan flicka, Elif Ceylan.
– Vi behövde en mörkare röst. Hon är ju inte tolv år, utan 200 år gammal. Vi behövde den där skevheten. Det bidrar också till att göra henne hotfull.
Röstskådespelerskan Elif visade sig dessutom vara bra på att göra annat än att säga Elis repliker. När vampyren går till anfall och dödar och dricker av sina offer, har man återigen använt djurljud. Men där finns också Elif som slafsar i sig melon och tuggar korvar – eller bara gör obehagliga läten.  
Till andra scener har Per Sundström själv lånat ut sina andetag. Och i en scen har vampyrens följeslagare, spelad av Per Ragnar, dödat en man och hängt upp honom i ett träd för att tappa honom på blod. När blodet klafsande rinner ner i en plastdunk är illusionen stark – precis så bör det rimligen låta. Ett paket lättfil gav den rätta, blodstänkande akustiken.
Nyckeln till bra ljudeffekter ligger i att arbeta med naturliga och äkta ljud, förklarar Per Sundström, som sedan han 1989 startade före-taget Ljudligan har varit inblandad i ljudproduktionen av mer än hundra svenska film- och TV-produktioner. Dessa analoga ljud kan sedan bearbetas digitalt så mycket som man behöver, men ursprunget måste alltid vara naturligt. Annars blir hjärnan misstänksam, enligt Per.
Titta exempelvis på James Camerons klassiska Terminator 2, och den välkända scenen då mördarroboten från framtiden tar form ur en pöl kvicksilver. Bilderna är helt datorgenererade. Det som gör dem trovärdiga är ljudet – som kommer från en burk kladdig hundmat som vänds upp och ned.

Att skilja ut hur viktigt just ljudarbetet är från allt annat – skådespeleri, foto, klippning – är förstås inte lätt. Men att ljudlandskapet har varit en prioritet för regissören Tomas Alfredson ända från början råder det ingen tvekan om. Redan under läsningen av romanen som filmatiseringen bygger på tyckte han sig höra hur boken lät.
– Jag ville att vi skulle vara så nära barnen som möjligt, nära deras egna upplevelser av allt som händer, förklarar Tomas Alfredson.
– Det är därför vi hör kroppsljuden så tydligt – snörvlandet, andetagen. Vi ville komma åt det intima. Hur det låter när man drar på sig stickiga strumpor. Överhuvudtaget ljudet av torr, kall svensk vinter. En nysnöad vinterdag låter på ett mycket speciellt sätt. Det är ett dött, tomt ljud. Som att komma in i ett rum fullt med… med vargpälsar.
Tomas Alfredson letar efter orden. Förklarar hur han försökt komma ihåg sina egna ljudförnimmelser från när han var tolv, tretton år.
– I dag finns mycket mer musik och ljud överallt. Man lyssnar på reklamradio i bussar och affärer. Det gjorde man inte förr. Det var ett tystare offentligt rum, och det har vi försökt återskapa i filmen.
Tomas Alfredson talar initierat om olika ljudmässiga utmaningar i Låt den rätte komma in. Svårigheten i att gestalta tystnaden och tomheten i vampyren Elis lägenhet. Problemen med att hitta en lagom nivå på stämningsljuden och musiken. Teamets strävan att undvika de vanliga skräckfilmsknepen.
Alfredson berättar hur kompositören Johan Söderqvist lät orkestern spela med stråkar som ligger mycket lätt mot strängarna, för att skapa ett skrapigt och ilande ljud. Han beskriver den märkliga ljudlådan »waterphone«, som skapar ett speciellt högfrekvent ljud, som är gnisslande men ändå melodiskt. Ibland har de skapat vad han kallar »en perverterad ljudbild« för att öka obehagskänslan; en person som befinner sig tjugo meter bort i bild kan vara ljudsatt som om hon stod alldeles intill kameran.  
– Ljud är bland det häftigaste som finns att jobba med, säger Alfredson. Människor har ofta goda kunskaper om hur man tolkar och förstår bilder. Vilken unge som helst kan se om man har manipulerat en bild. Men hur man kan använda ljud för att manipulera publiken är de flesta inte alls lika uppmärksamma på.
Svenska filmer och TV-produktioner får ofta kritik för ljudarbetet, särskilt från hörselskadade som helt enkelt menar att det är svårt att höra det som sägs. Den kritiken kan Tomas Alfredson delvis hålla med om.
– I exempelvis USA prioriterar man hörbarhet, åtminstone i TV, säger han. Titta på en amerikansk sitcom, där kan du höra dialogen även om du står tre rum bort. De pressar ihop ljudbilden så att det låter kantigt och burkigt, men dialogen står fram. Där kan vi ha ett problem i Sverige. Man vill skapa en komplex, rik ljudbild, vilket ibland leder till att rösterna drunknar.
Själv försöker han lösa problemet genom att vara sparsam med stämningsskapande ljudsekvenser samtidigt som dialogen pågår. Så fort någon öppnar munnen tonas de andra ljuden ner. När någon talar, säger Tomas Alfredson, »ska det fan i mig höras vad de säger«.
Sedan konstaterar han att det är lite orättvist att jämföra svenska filmers ljudarbete med de amerikanska storfilmernas. I en rejäl Hollywoodproduktion är enbart ljudbudgeten större än den totala budgeten för en normalstor svensk långfilm. Att många svenska filmer är underfinansierade kastar ibland en skugga över ljudarbetet, menar Alfredson. När man inte har haft råd att arbeta igenom det övriga materialet tillräckligt försöker man täcka över bristerna med musikens hjälp.
– Musik och ljud är relativt billigt, därför kan det hända att man försöker sockra ett svagt material genom att dundra på med ljud och musik.
Med Låt den rätte komma in har man i stället försökt hålla igen. Ungefär hälften av de ljudeffekter som lades på från början har tagits bort. Budgeten var också relativt väl tilltagen med svenska mått mätt. Men det är inte hela förklaringen till att ljudlandskapet har blivit så genom-arbetat.
Per Sundström:
– Vi har nog lagt ner extra kraft på den här filmen bara för att det var roligt, och för att vi har känt att det har behövts, att det fanns något att tillföra. Dessutom, ju mer vi jobbade med filmen, desto mer stod det klart för oss att vi jobbade med ett blivande mästerverk. Då är det inte svårt att motivera sig.    

 
Fredag 24 oktober. Låt den rätte komma in går upp på biosalonger över hela landet.

Tillbaka