Den vilda jakten på kräftan

Efter ett helt yrkesliv av letande gjorde kräftimportör Carl Bergström sitt livs fynd i en kaukasisk bergssjö.
Nu börjar den stora kräftfesten. Om inget oförutsett sker.

I januari 2001 stod Carl Bergström vid stranden av Sevansjön, omgärdad av de snöklädda Araratbergen, och blickade ut.
»Satan, vad fint«, sade han till sig själv.
Han hade letat efter det perfekta kräftvattnet på fyra olika kontinenter, men aldrig sett något så rent som detta. En fjällsjö, stor som Vättern, 1 800 meter över havet. Inte en enda industri. Bara ett litet samhälle, där avloppet inte rann ut i sjön.
Och bäst av allt: Han var ensam. Ingen annan i branschen hade hittat till Armenien. På botten krälade kräftor av samma familj som den åtråvärda svenska flodkräftan. Det här kunde bli stort,
 insåg han, för sjön var »knökfull« av kräftor.
Carl Bergström bestämde sig för att bygga en fabrik för kokning och export till Sverige.    
Först kollade han för säkerhets skull med det svenska livsmedelsverket: Fanns det några juridiska hinder? Nej, man kunde skriva ett bilateralt avtal med Armenien, blev beskedet.
Han satte igång. Hittade armeniska bolag som gick in 50/50 i ett joint venture-samarbete med hans företag Bergströms Delikatesser. Han kontaktade också de armeniska livsmedelsmyndigherna: Var allt OK? Ja, det var det.   
Fabriksbygget började, bara hundra meter från stranden, för att råvaran skulle vara absolut färsk när den kokades. Vakuumpackmaskiner, sorteringsband och utrustning för kokning, pastörisering, dillavkok och kylning köptes från Sverige. Den inhyrde norske elektrikern gick ut och köpte elkablar på den lokala marknaden.
Carl Bergström hade byggt kräftfabriker tidigare, men denna blev i särklass dyrast: 3,7 miljoner kronor, konsultkostnader inräknade. Och inga lån, för kreditinstituten gillar inte sådana här riskprojekt.
Sju år senare har inte ett enda paket färska, kokta kräftor från Armenien nått de svenska kyldiskarna. Vad hände?

För drygt 100 år sedan var Sverige Europas största exportör av kräftor. I dag är vi världens största importör. Anledningen är förstås de hektiska veckorna med start i början av augusti då kvällstidningarna fylls av kräfttester, matbutikerna av färgglada engångsartiklar och frysdiskarna med fyrkantiga kartonger från Kina.
Under kräftskivorna suger vi svenskar i oss 50–60 miljoner kräftor, och håller liv i en specialiserad liten importnäring som omsätter ungefär 200 miljoner kronor om året. I kräftbranschen har en småföretagare chans att vara med, till skillnad från exempelvis räkbranschen, som är global, lever året om och domineras av stora internationella bolag. Den svenska kräftbranschen består av en handfull företag, alla svenskägda.
Men även om handeln med hela kräftor ur ett globalt perspektiv är vad Carl Bergström kallar »en liten flugskit«, så är det en älskad sådan. Och det finns pengar att tjäna.
– Har du en riktigt bra produkt, så är folk beredda att betala, säger han.
Jag flyger till Örnsköldsvik för att träffa honom på företagets huvudkontor. Han hämtar mig i sin svarta BMW med nougatfärgad klädsel. Hans sambo har diabetes och kvällen innan ställde han in vårt möte, eftersom hon blivit akut sjuk.
– Hade du eller jag haft så lågt blodsocker hade vi varit döda, säger han.
Och tillägger:
– Jag har jävligt stor respekt för livet och allt som kan hända.
Pärmar. Det är det första jag ser när vi stiger in på hans kontor. Mängder med A4-pärmar med blå och gröna tygryggar. Det ser ut som en kommunal förvaltning.
– Ja, sablar. Jag har ett helt arkiv fullt dessutom, säger han.
Jag ska snart förstå varför.
Vi dricker kaffe och tittar på bilder i hans många fotoalbum. I pentryt trängs allmogemöbler, madeira- och likörflaskor, resväskor, en dammsugare och tomma kräftkartonger. På fönsterkarmen ligger en laxkniv – utöver kräftor säljer han även fiskprodukter som lax, löjrom och räkor.
– Hade jag vetat att det skulle ta sju år, hade jag aldrig gett mig in i Armenien-caset, säger han.
– Frågan är om jag ens hållit på med kräftor.

Det var inte självklart att han skulle ta över firman efter sin pappa. Men pappan fick en hjärtinfarkt precis när Carl gått ut Handelshögskolan i Stockholm och dog några år därefter. 1986 flyttade Carl Bergström hem till Örnsköldsvik.
Han handlade med skogsbär och hade en stor order från Tyskland på ett antal hundra ton lingon. Då havererade Tjernobyl. Fast bären var plockade på hösten året innan annullerade tyskarna hela ordern.
– Jag förlorade sanslöst mycket pengar. Det tog flera år att komma ikapp. Sedan dess har jag stor respekt för kärnkraftverk och för att det omöjliga kan hända, säger han.
Pappan hade även sålt viltkött, men det var också helt uteslutet efter Tjernobyl. Carl började intressera sig för kräftor.
Vid den tiden importerades de flesta kräftorna från Turkiet. Men kräftpesten slog till i flera vatten och tillgången minskade. Samtidigt började turkarna sälja allt mer till Frankrike och Belgien. Priset steg.
Carl Bergström reste till träskmarkerna i  Louisiana. Här växte kräftorna till ätbar storlek på nio–tio månader, mot sju år i Sverige. Men de amerikanska flodkräftorna är rödare i skalet och många var skeptiska. Efter reklamkampanjen »Nu kommer de röda från väst«, bekostad av det amerikanska jordbruksdepartementet och uppfödarna i Louisiana, gick det bättre.
Så småningom hände samma sak här som i Turkiet – tillgången minskade och efterfrågan ökade. Kräftorna blev dyra. Ett skäl var intresset för cajunköket med varma kokta kräftor. 1987 levererades fem ton levande kräftor från Louisiana till Houston per vecka, men tio år senare skickades 50 ton – om dagen. Samtidigt blev dollarn allt dyrare.
Carl Bergström letade tidigt efter alternativa fiskevatten. 1989 körde han igång en produktion av signalkräftor i Vimmerby. Smålandsbönder kontrakterades för att fiska.
– De kunde säga att de tagit upp 1 000 kilo en dag, vilket vi meddelade Ica. Men när vi skulle hämta så fanns bara hälften. Resten dealade de med svart.
– Jag hade möten och skällde. Jag gjorde ett nytt försök året därpå, men efter två dagar var det samma visa. Så jag ringde Ica och sade »nu skiter jag i det här«.
Han fortsatte till Australien, och gjorde några försök där i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
– Men kräftorna var håriga. Jag hade fått skicka med en rakhyvel i paketet, och det kändes inte så kul.
Han åkte till Irland för att få igång en produktion av havskräftor. Men det var svårt att lyckas med kokningen eftersom havskräftor varierar så mycket i storlek. De små var överkokta när de stora var perfekta.
1995 kände han att det var dags att lämna USA. Han ringde svenska biologer och frågade om råd.
– De berättade att det finns två ställen i världen med enorm planktontillväxt i träskområden: Louisiana och Jiangsuprovinsen i Kina. Samma sorts kräfta och den växer lika snabbt på båda ställena.
Carl Bergström begav sig till Kina. Detta var 1995 och enligt kineserna var han först på plan.
– Då var det rena hästhandlarmetoderna. Man hade avtal med en fabrik, men den hade i sin tur underfabriker som också stämplade på EU-stämpeln. Man hade ingen aning om kvaliteten. Jag var tvungen att skaffa egna kontroller. Efter några år styrdes det där upp och försvann.
Även EU ställde till med problem. När han började med de kinesiska kräftorna tog han in dem via Rotterdam, men där blev det stopp. EU hade infört en ny regel att alla originaldokument skulle vara underskrivna med blå penna. Kineserna hade skrivit med svartblå.
– Jag var tvungen att skicka en kurir tur och retur Rotterdam–Kina på 48 timmar för att få nya underskrifter. Det var inte billigt.
Som mest har hans företag haft fyra fabriker i Kina. I dag finns en kvar. Vid varje fabrik arbetade 50 personer med hela kräftor för import till Sverige och 200–300 personer skalade kräftstjärtar.
Carl Bergström bjöd över kineser på kräftskivor i Sverige, så att de fick uppleva hur vi äter dem.
– Kineser ser kräftor som proteinintag, men vi äter med ögonen. Det är omöjligt att sälja krockskadade eller skitiga kräftor i Sverige.
Till en början gjorde de kinesiska arbetarna rent kräftorna för hand med turkosa tandborstar. I dag görs de rena med tryckluft.
Men nu har samma sak hänt i Kina: Efterfrågan har ökat och priset stigit. Skälet är att odlade räkor blivit dyrt i Kina, och många restauranger serverar kräftor i stället. Ett annat skäl är miljöförstöringen.
Carl Bergström säger att det finns bra nationella regler i Kina, men de lokala myndigheterna ser oftast mellan fingrarna om någon vill starta en industri som ger sysselsättning åt tusen personer. Förra året fick en stor sjö i Jiangsuprovinsen stängas av på grund av miljögifter. Två miljoner kineser kunde inte längre få sitt dricksvatten därifrån och hans företag fick sluta ta kräftor ur sjön.
Vid flera tillfällen har gränskontrollens stickprovskontroller i Sverige dessutom visat spår av Vibrio kolera, den bakterie som kan framkalla kolera, i lådorna med frysta, kinesiska kräftor. 1999 gällde det Carl Bergströms kräftor. Han fick kassera 24 ton. Han berättar en nästan otrolig historia om hur det sedan uppdagades att larmet var falskt. Eftersom en förlikning nåddes, får jag inte skriva om det, säger han. Men hur ska jag lita på att det är sant?
Han letar återigen i sina pärmar och till slut hittar han förlikningsprotokollet. Jo, det stämmer. Men hans renommé hos inköparna skadades och personalen vid hans fabrik i Kina fick massor av skäll – helt obefogat.
Det var dags att hitta en ny källa.
Som kräftentreprenör, eller »kräftentusiast« som han själv föredrar att kalla sig, har han fått många uppvaktningar. Ryssar, ukrainare och litauer har sökt upp honom.
– Litauen tackade jag nej till direkt. Kärnkraftverket Ignalina låg vid kräftsjön. Det räcker att lite kylvatten sipprar ut så är det kört.
I Ryssland och Ukraina var det inte tillräckliga volymer. Men så kom några armenier år 2000. Till en början tog Carl Bergström deras prat om den fantastiska fjällsjön, full med kräftor, med en nypa salt. De påstod att de hade »världens bästa kräftor«.
– Det är jävligt dyrt att sätta upp en fabrik och det är mycket som ska stämma. Transportnät och logistik.
De återkom. Nu med några levande kräftor nersmugglade i handbagaget.
– De gick ju inte att koka och äta, eftersom de var halvdöda. Men jag såg direkt att de tillhörde samma familj som vår flodkräfta.  
Ekvationen är enkel – ju mer lik den svenska flodkräftan Astacus astacus, desto bättre betalt.

Varför är just svenskar så förtjusta i hela, kokta kräftor? Carl von Linné ansåg att de var oätliga – de tillhör insekterna, och insekter äter man inte. En ledad insekt. Inte precis en gråsugga – men ändå. Den inställningen har man i många länder. Själv minns jag en kräftskiva på 70-talet, då min väninna från Illinois bleknade vid anblicken av fatet med turkiska kräftor.
– Det liknar sådana man hittar i bäcken, sade hon.
Hon kunde inte förmå sig till att smaka, eftersom det vore ungefär som »att äta mask«.
När började vi äta dessa »insekter« i Sverige? Jag söker information och hamnar hos Erik XIV och hans bröllopskalas för systern Anna Wasa 1562. Men hovet och adeln åt inte kräftor som vi gör nu, utan som ingrediens i aladåber, puddingar och pastejer. Först under 1800-talet började de äta hela kokta kräftor. De skulle vara nykokta och varma. Under andra hälften av 1800-talet blev det populärt att äta kräftor som svalnat i sitt spad och att ordna kräftsupéer ute i det fria. Seden spred sig nu från de högre skikten neråt till den växande borgarklassen.
Hur äter man kräftor? Det finns många besserwissrar. En klassisk sådan är Magister Blom i August Strindbergs novellsamling Giftas från 1886:
»När kräftorna, sex stycken, anlänt, undersöker han deras kön, och när intet befinnes att invända, skrider han till den njutningsfulla akten. Servetten stickes med ena hörnet under löskragen, två smörgåsar med ost ställas i beredskap bredvid tallriken och han slår i ett glas öl och en halva. Därpå tar han den lilla kräftkniven och börjar slakten. Det finns ingen mer än han som kan äta kräftor i Sverige, och när han ser någon annan råka äta kräftor säger han: Du kan inte äta kräftor. Först gör han ett snitt omkring kräftans huvud, och sedan han fått hålet för mun, suger han.
– Det är det finaste, säger han. Sedan lossar han thorax från underredet, (ristar blodörn som han kallar det) sätter tänderna i skrovet och suger i djupa drag; därpå släpar han de små benen som sparris. Därpå äter han en nypa dill, dricker en mun öl och biter i smörgåsen. Sedan han noga skalat klorna och sugit ur de finaste kalkrören, förtär han köttet och övergår till stjärten.«
Kanske är det typiskt svenskt – säger överheten att det är gott, så är det gott. När Carl Larsson målade sina klassiska målningar i slutet av 1800-talet hade sedvänjan börjat slå rot på landsbygden, och kräftskivan finns som motiv på flera av hans tavlor.

kräftpesten kom till Sverige 1907. En besviken torghandlare dumpade i Mälaren ett parti finska, levande kräftor, som blivit osålda i Stockholm. De visade sig vara sjuka och redan samma år dog samtliga flodkräftor där. Året därpå försvann alla flodkräftor i Hjälmaren, och så spred sig smittan vidare över landet.
1969 importerades 60 000 signalkräftor från USA och planterades ut i svenska sjöar, men den visade sig inte vara den frälsare man hoppats på. Samtliga bär mikroskopiska pestsvampsporer innanför skalet och blir själva bara sjuka om de utsätts för stress. Däremot dör alla flodkräftor om signalkräftor kommer in i samma -vattensystem. Det räcker med att ett fiske-redskap, båt eller bete flyttats från ett vatten med signalkräftor till ett utan. Därför gäller strikta regler: nedfrysning, torkning i bastu eller kokning under lock om man måste flytta något.
Signalkräftan finns nu i cirka 3 000 kända bestånd. Den svenska flodkräftan är dock inte utdöd, utan finns på cirka 1 000 platser. Av de runt 1 500 ton kräftor som fiskas varje år i Sverige är 10-20 procent flodkräftor.
De som har eget kräftvatten, allra helst med svenska flodkräftor, utgör på sätt och vis en egen adel. Min granne Gertie Karlsson fiskade svenska flodkräftor i barndomens 50- och 60-tal.
– Jag minns att jag var så upphetsad att jag bara skrek. Det var nästan mer spännande än julafton. Allt hände på den dagen, berättar hon.
– Det var navelsträngen till sommaren som klipptes av. Den sista stora festen. Sedan var sommaren och allt det roliga slut.
Hennes barndomsgård låg i Huddunge by utanför Sala. Det fanns gott om kräftor i ån som gränsade till deras mark. Det bästa var att ha åkrar på båda sidor, för man hade fiskerätt där åkern gick ner mot ån.
– På en sträcka hade grannen sin åker på andra sidan. Pappa sade alltid »där vi har Larssons, där måste vi agna bättre«. Det gällde att få kräftorna över på vår sida.
Deras släktingar var med och fiskade. Bland annat en polis från Stockholm, som först gick ut i skogen och sköt ekorrar.
– Jag tyckte det var hemskt, men han sade alltid: »Det finns inget bättre agn än ekorrar«.
Alla gårdar i byn hade inte kräftvatten. »Det var ju tråkigt för dem«, sade man. Kräftfisket hölls inom släkten.
»Klara, färdiga, gå!« Exakt klockan 17 skulle burarna och håvarna i. Alla stod uppradade längs åkanten och bevakade varandra så ingen tjuvstartade.
När mörkret föll, var det viktigt att vara absolut tyst. För då kunde man höra om någon tjuvfiskare närmade sig i det höga gräset. Det gjorde det ibland.
– Vad hände då? Vad blev straffet? undrar jag.
– Skammen. Det tog vi hand om i byn, säger -Gertie Karlsson.
Kräftorna kokades direkt på kvällen och hon minns doften där de stod och svalnade med all krondill, och frestelsen att stoppa ner fingret och smaka. Men det var absolut förbjudet, på grund av risken för bakterier.
En gång kom radio- och sedermera TV-legenden Nils Linnman för att göra radioreportage om kräftfisket. Det var stor uppståndelse i den lilla byn på hundratalet invånare. Flera stod bakom gardinen och kikade: Hur såg han ut i verkligheten?
Nils Linnman smög omkring och viskade fram sitt reportage i mikrofonen. Han var också med på kräftkalaset på den dukade glasverandan -kvällen därpå. Men Gertie Karlssons föräldrar var missionsförbundare och det bjöds bara pilsner och sockerdricka.
»Synd på spriten«, sade Nils Linnman besviket.
För spriten är central. »Kräftor kräva dessa drycker« löd texten på Albert Engströms mest kända affisch, som en del menar gjorde att förbudsivrarna förlorade kampen om rusdrycksförbud i folkomröstningen 1922.
När Carl Bergström ser framför sig en växande marknad för dillkokta kalla kräftor, så tänker han på andra länder med snapskultur. Som Norge och Finland.
Kringförsäljningen runt kräftorna är också en anledning för handeln att hålla liv i och driva på kräftskivetraditionen med annonser och butiksskyltning.
Carl Bergström berättar om ett experiment för femton år sedan, då Domus stormarknad i Enköping sålde tusen kilo kräftor till inköpspris. Det hela gav ändå ett plus på 50 000 kronor – tack vare försäljningen av folköl, Västerbottenost, dukar och hattar och andra tillbehör.  

Armenien inklämt mellan Kaspiska Havet och Svarta Havet. Det enda Carl Bergström visste om landet när han reste dit första gången, var att sångerskan Cher härstammar härifrån.
Under den en timme långa bilfärden mellan huvudstaden Jerevan och Sevansjön lade han märke till att alla träd var så unga. Hur kom det sig? Hans armeniska kräftvärdar förklarade att det var en följd av frigörelsen från Sovjetunionen. Ryssarna stängde av gasen – och armenierna tvingades elda upp sin skog. När han skulle hem igen efter den första inspektionsresan visade det sig att flighten som Sas bokat in honom på var inställd sedan tre månader. Det var en bugg i bokningssystemet och Carl Bergström fick flyga med en boskapstransport till Istanbul istället. Planet hade fastsurrade stolar, och han var nära att backa ut igen när han såg att fönsterrutorna var tätade med pappersnäsdukar.
De var tre passagerare. Ryssen bredvid honom halsade ur en konjakflaska hela resan.
Men han hade sett kräftsjön. Vattnet var så rent och klart att han såg de bruna djuren kräla runt på bottnen. Och till skillnad från kineserna hade armenierna en kräftkultur som påminner om vår, de äter dem kokta med dill. Armenierna som kontaktade honom sålde redan levande kräftor i små transporter till bland annat Moskva.
Sextio personer behövdes till fabriken. Eftersom avståndet till Jerevan bara var fem mil var det inte svårt att rekrytera välutbildad personal, några av dem med högskoleutbildning inom livsmedelsproduktion.
För att bygga upp varumärket och få in lite intäkter innan fabriken stod klar, ansökte Carl Bergström hos det svenska livsmedelsverket om att få ta in levande kräftor från Armenien och koka i Sverige. Han fick ja.
– Vi satte igång och kokade på fabriken här i Själe-vad. Det blev rabalder direkt. Fredag eftermiddag ringde de från Örnsköldsvik kommun och sa att om vi inte genast skickade tillbaka kräftorna måste vi böta 50 000 kronor.
– En skaplig överraskning, tillägger han.
Enligt kommunen fanns det risk att kräftorna skulle smita från fabriken.
Carl Bergström skrattar när han berättar:
– De skulle ta sig ut genom dörren och sedan springa över E4:an och ta sig ner i Själevadsfjärden. Det var så jävla dumt, så jag höll på att dö.
Han dog inte. Istället skickade han kräftorna till Stockholm och kokade dem där. Förbudet var ju lokalt. Men han överklagade kommunens beslut, och drygt två år senare fick han rätt i miljödomstolen. Den konstaterar 30 april 2003: »Beredningen av kräftdjuren är helt sluten till fabriken. De kräft- och skaldjur som bereds och i förekommande fall kokas i fabriken levereras i plomberade boxar, förslutna med sigill. Det finns sex dörrslussar och personalen bär arbetskläder av kraftigt skyddande plastmaterial utan fickor eller dylikt. Kräftorna har ingen möjlighet att på egen hand ta sig ut ur anläggningen eller följa med en anställd genom att knipa sig fast eller på annat sätt följa med i dennes arbetskläder.«
Carl Bergström fick ingen nytta av domen. Fyra månader senare införde Sverige, med hänvisning till Artskyddsförordningen inom EU, total-förbud mot import av levande kräftor.

Det spelade nu mindre roll, eftersom själva affärsidén handlade om att importera kokta kräftor. 2003 stod fabriken klar i Armenien och både svenska och armeniska livsmedelsmyndigheter gav klar-tecken. Då blev det stopp igen. EU hade infört en ny regel. Bilaterala avtal var inte längre tillåtna. Alla avtal skulle slutas av EU.
Carl Bergström trodde knappt det var sant. Han hade ju kollat med myndigheterna. Hade han bara varit färdig ett år tidigare, så hade det varit grönt eftersom redan undertecknade bilaterala avtal skulle fortsätta att gälla.
Ansökan till EU måste dessutom komma från Armenien och han var tvungen att få myndigheterna där att skriva den. Det fanns ett stort problem: Armenien var klassat som en tvåa av EU när det gällde import av beredda livsmedel.
Carl Bergström var tvungen att få upp Armenien till en etta, för att överhuvudtaget få exportera kokta kräftor därifrån.
– Armenien är ett litet land och Sverige är ett litet land. Och kräftbranschen är oerhört liten. Som en flugskit.
Hans pärmar är fulla av dokument, för han har sparat allt från krigföringen mot EU.
Till att börja med var han tvungen att få EU:s veterinärkommitté i Dublin, som är rådgivande åt EU-kommissionen, att resa till hans fabrik i Armenien så att de kunde godkänna den.
– Ja, men helvete, minns han. Det tog två år innan de vågade åka dit. Samtidigt stod fabriken oanvänd och kostade pengar som gräs. Jag betalar resan, erbjöd jag. Men det gick inte. Jag upplevde det som att de var rädda för armenierna. Det var okänt.
Först 2005 åkte en delegation ner och tittade på kräftfabriken. Den blev godkänd. Men eftersom Armenien fortfarande var klassat som en tvåa, var det omöjligt att köra igång. Carl Bergström reste till Bryssel för att träffa EU:s livsmedelskommissionär.
– Jag ville diskutera hur vi skulle lägga upp det. Men jag blev väldigt nonchalant bemött. Hon pratade i en kvart om livsmedelsreglerna. Dem känner jag väl till. »Stopp«, sade jag till slut. »Nu gäller det hur vi ska få upp Armenien till en etta.«
– Jag blir matt bara jag tänker på det, säger han och häller upp påtår.
– EU har blivit en gigantisk koloss. Som gamla Sovjetunionen. Man är otroligt liten där som småföretagare.
Carl Bergström beställde övervakning av utrustningen vid fabriken.
– Jag fick beskedet att i Armenien är det militären som sköter sådana saker. Men jag litar inte på papper så jag begärde att få träffa generalen personligen.
Det fick han. De gjorde en överenskommelse och generalen hällde upp »minst femton centiliter« konjak i de två glasen.
– Glaset var förgyllt med så mycket guld att jag var tvungen att stötta med andra armen för att orka lyfta det, berättar han.
»Är vi överens?« frågade generalen och tittade honom stint i ögonen. Han nickade och de tömde glasen i ett svep.
Hur mycket fick du ge för det?
– Det passar inte i en sådan här artikel. Jo, vi gjorde en överenskommelse, säger han och skrattar medan han sakta skakar på huvudet.
De åkte därifrån i generalens bil. Carl Bergström undrade varför den saknade registreringsskylt.
»Det behövs inte. Alla känner mig«, svarade generalen.

Nu kom nästa problem: EU ifrågasatte den armeniska livsmedelsmyndighetens kompetens.
– Det blev konfrontation. Armenierna var jävligt störda. De var upplärda under Sovjettiden och hade dessutom fått ett antal miljoner från Världsbanken för mikrobiologiska studier. De visste vad de höll på med. Min roll blev att få ihop det. Jag upplevde att EU såg ner på armenierna. De hade inte sämre rutiner. Bara annorlunda. Jag var tvungen att få armenierna att göra som EU ville, fast de inte förstod varför.
Han måste hålla i kontakterna med både Dublin, Bryssel och Armenien. Han blev allt bättre på att svära på engelska och ringde så ofta till Bryssel att några av kvinnorna i EU-kontorets växel kände igen honom på rösten, och sade direkt: »One moment, mister Bergstrom.«
I mars förra året lyckades han få en delegation från veterinärkommittén i Dublin att resa ner till Armenien igen. Nu var rutinerna på livsmedelsmyndigheten okej. Men de ansåg inte att det fanns något system för ackreditering av laboratorier.
»Fan, det måste ju finnas labb i Europa dit armenierna kan skicka proverna«, sade Carl Bergström.
Han letar i sina pärmar igen och plockar fram sina skrivelser till EU, där han listat ackrediterade laboratorier i Europa.
– En bra idé tyckte EU, och 31 dioxinprover togs.
Han visar resultaten. Värdena är mycket låga. Det hjälpte inte. Han kunde ändå inte köra igång produktionen.
Greken som var landansvarig inom EU för Armenien sade till honom: »Take it easy, mister Bergstrom. Now you’ve eaten the whole bull. It’s only the tail left.«
Och svansen, den var själva klassningen av Armenien.
I juli förra året meddelade till slut veterinär-kommittén i Dublin att allt var grönt. Carl Bergström och hans 60 arbetare i Armenien förberedde sig för kräftsäsongen.
– De skulle bara skicka papperen till Bryssel. Men när de äntligen kom dit, var det augusti och EU hade semester. Och när EU har semester, då är det semester. Det finns ingen delegationsordning, så att någon annan tar beslut.
Där rök den kräftsäsongen också. De kräftor som redan hunnit tas upp fick levereras levande till Belgien och Frankrike.
Så till slut: Den 18 februari i år offentliggjorde EU-kommissionen sitt beslut att klassa Armenien som en etta. Först nu fick man importera beredda livsmedel därifrån. Först nu gick det att komma fram till gränstullsstationerna.

Jag får inte smaka på de armeniska kräftorna av släktet Astacus leptodactylus, eftersom Carl Bergström bara har några på lagret i Stockholm. Det är samma sort i Armenien som i Turkiet, fast av ännu bättre kvalitet, enligt honom själv.
Planen är att påbörja fisket i Sevansjön runt den 20 juli, och transportera upp de helpastöriserade färska kräftorna med flyg lagom till årets kräftpremiär. Färska är mycket mer värda än frysta. Sedan ska fabriken fortsätta att producera, men då blir det frysta kräftor till nästa säsong.
Färska och pastöriserade håller sig kräftorna i tre veckor. Frysta står de sig i två år.
Krögaren Erik Lallerstedt är styrelsemedlem i Bergströms företag och har prytt paketen för Kina-kräftorna med sitt ansikte. Nu diskuterar de ett liknande upplägg för Armenienkräftorna.
– Jag har aldrig sett högre kvalitet på importerade kräftor, säger han.
– Varför är de så bra?
– De är velmatade, säger han på sin stockholmsdialekt. Och av hygglig storlek.
Först i mitten av juni i år provsmakade Ica och Axfood på de armeniska jumbokräftorna – pastöriserade, färska »Bergskräftor«. De sade ja.
– Hur har du orkat? frågar jag.
– Det har jag undrat själv många gånger. Men drivkraften har varit att jag vet att jag har en väldigt bra produkt. Och så förstås att jag gjort en stor investering, som bara har kostat.
Han stannar till i dörren, lutar sig mot dörrposten och säger:
– Jag har frågat mig många gånger: Har jag varit oskicklig, eftersom jag haft så många motgångar? Men Tjernobyl, till exempel, kunde ju inte jag rå för.
Han har berättat så många otroliga historier från sina resor, hur han varit nära att omkomma, att jag måste fråga:
– Har du varit beredd att riskera livet för kräftorna?
– Nej, aldrig i livet. Men det har hänt mycket.
Carl Bergström svävar på målet när jag undrar hur mycket som ska produceras.
– Är de jättebra i kvaliteten när vi börjar ta upp – då kör vi för fullt, det vill säga max hundra ton.
Det blir ungefär hälften mot produktionen vid hans fabrik i Kina. Totalt har Bergströms cirka tio procent av den svenska marknaden.
Han väljer att ligga lågt. Fortfarande kan mycket gå fel.
– Allt kan hända. Kräftorna får inte ömsa skal när vi ska fiska, för då känns de som tidningspapper. Och hannarna får inte ha spermasträngen kvar, för då tycker en del att det ser ut som mask. Svenskar gillar rom, men tycker inte om sperma. Jag tar inte ut fem öre i förskott.


Eva F Dahlgren är aktuell med boken Fallet Sigrid Gillner (Frank) som kommer ut den 9 september.
Andrea Sjöström har tidigare gjort illustrationer åt Damernas Värld, Gula Sidorna och Polarn O Pyret.

Onsdag 13 augusti. Kräftpremiär. Sedan 1994 är visserligen den lagstiftade premiären avskaffad och kräftor får nu fiskas och säljas året runt. Men traditionen sitter, som bekant, djupt.

Tillbaka