»Fienden är inte lika god i dag«

Han är skjutjärnsjournalisten och vänsteraktivisten som blev thrillerförfattare och vinsnobb. Nu kommer den sista boken i Hamiltonserien och Jan Guillou hävdar att han fortfarande kämpar för Saken.

På vilket sätt är du en aktivist?
– Jag försöker förgäves få det svenska folket att inse att kriget mot terrorismen inte går så bra. Jag vet inte vad jag har åstadkommit med det, men jag vet att det är det viktigaste jag kunnat göra.

Samtidigt är det mer prat om dyra viner än om oskyldigt inspärrade somalier i den senaste boken.
– Om man kan skriva en berättelse om den svenska terroristlagstiftningen och få hundra tusen människor att köpa den, så är det en väldigt bra form av aktivism. Nittio procent av världens terrorism betalas av det saudiska kungahuset. Det känner inte mina svenska läsare till. Det skulle krävas tio tusen kolumner i Aftonbladet för att få lika många människor att fundera över de här sammanhangen, som man kan åstadkomma med en så här förhoppningsvis spännande och underhållande berättelse.

Med dina framgångar som krönikör och författare har du trampat upp en stig som många andra journalister följt efter på. Behöver inte världen_…
– …fler bra journalister, och färre romanförfattare? Jo, det tycker jag nog. Det finns för många kolumnister och det skrivs för många böcker.

Blir du då inte trött på det här…
– …vad är »det här«?

… stuckaturen, kristallkronan, de fina vinerna och storviltsjakten. Kan du inte bli sugen på att smutsa ner händerna med gammal hederlig journalistik igen?
– Under de senaste 13 åren, när jag varit upptagen med det här terroristprojektet – som jag anser avslutat med den här boken – har jag inte haft tid att grubbla på om jag skulle behöva smutsa ner händerna. Nu kan jag däremot ställa mig den frågan. Och det gör jag också. Men stuckatur blir jag inte trött på. Det är rätt av mig att bo på Östermalm. Bodde jag på Söder skulle jag ständigt få min bil sabbad av alla socialistiska kamrater som menar att jag är socialist på fel sätt, av feminister som anser att jag inte är tillräckligt feministisk. Och veganerna skulle naturligtvis hälla bajs i brevlådan. Här, i Oscars för-samling där det är 73 procent moderater, är folk toleranta. De uppfattar en vänsteravvikelse i huset ungefär som om man hade en homosexuell i familjen – sådant händer i de bästa familjer.

Vad vill du säga till de unga, pigga journalister som vill avslöja sin egen IB-affär?
– Att IB-affären pågår runt om-kring oss – under samfällt applåderande av riksdagsmajoriteten. Med FRA-lagen har vi återgått till ett super-IB-system.

Du var starkt engagerad i antikrigsrörelsen på 60- och 70-talen. Skulle det som hände då, med massiva protester, kunna hända igen?
– Före Irakkriget uppstod ett litet ryck som samlade de största demonstrationerna i Europa på decennier. Men när kriget blev av resignerade alla eftersom det här kriget ser så annorlunda ut och fienden är så osympatisk. Kriget mot terrorismen pågår på två plan. Dels monterar vi ner vår demokrati för att skydda den. Men det reagerar ingen på så länge det bara berör araber. Dels är terrorismen inte något man kan försvara på samma sätt som man kan försvara vietnamesiska bönders rätt till frihet. Irakiska självmordsbombare kan man inte solidarisera sig med. Fienden är inte lika god som han var på 60-talet.

I den nya boken reflekterar Hamilton över att inget han gjort haft effekt. Är hans cynism alltså din cynism?
– Njae. Han är mer cynisk än vad jag är. Men det är klart att jag känner igen problemet. Jag har inte förändrat världen så mycket som jag hade för avsikt, får jag erkänna nu. Men det var i varje fall rätt att försöka.
 

Onsdag 20 augusti. Senaste – och sista? – delen i Jan Guillous Hamilton-serie, Men inte om det gäller din dotter, släpps på Piratförlaget.

Tillbaka