Tjockare än vatten

I vår föder Victoria en ny tronarvinge och republikanska föreningen rasar redan mot att en ny statschef »utses genom samlag« istället för genom val.
Men är det egentligen så konstigt?
Filter går på upptäcktsfärd i de stekta sparvarnas land.

När Carl Lagercrantz var 15 år plockade pappa Stig ner den tunga adelskalendern ur bokhyllan i Lidingövillan, pekade på sin sons namn, och förklarade för honom att han var adelsman.
Stig berättade att Carl en dag skulle ta över som familjens huvudman. Det var den äldste sonens uppgift att i framtiden föra ättens talan i Riddarhuset.  
Carl var uppväxt i Havanna, där hans pappa varit chef för SKF:s lokala kontor, och hade aldrig hört talas om den svenska adeln. Nu vaknade hans nyfikenhet. Sedan Magnus Gavelius 1682 adlades till Lagercrantz av Carl XI hade det uppenbarligen gått ganska bra för flera av Carls släktingar. Hans farfars farfar Gustaf hade varit finansminister och hans pappas syssling Olof Lagercrantz hade just tillträtt som Dagens Nyheters kulturchef.  
När han tagit studenten 1954 följde Carl med sin pappa till Riddarhuset och frågade om det fanns några stipendier han kunde söka. Snart fick han tillräckligt med pengar för att kunna leva utan lån under hela sin civilingenjörsutbildning på KTH. Efter avlagd examen jobbade han några år i New York innan han fick ta över en lägenhet i ett hus på Östermalm som familjen Lagercrantz ägde.
När han några år senare gifte sig med en forskare i mikrobiologi flyttade de in i hans föräldrars gamla villa på Lidingö och bildade familj. Samma år som dottern Diana föddes dog Carls farfar. Eftersom Carls pappa bodde utomlands gick ansvaret som huvudman direkt till Carl.
Morgonen för adelsmötet plockade Carl fram den dammiga röstningspolletten som han en gång fått av farfar och åkte in till Gamla stan. Som traditionen bjöd inleddes mötet med en gudstjänst i den 800 år gamla Storkyrkan innan de omkring 100 adelsmännen promenerade till Riddarhuset, där adelns valspråk, arte et marte – konst och krig – står graverat över entrén.
Carl satte sig på ättens plats på den trettonde bänken och såg hur ordföranden tog plats i en sammetsröd lantmarskalksstol med inläggningar av elfenben. Det kändes pampigt att höra honom läsa upp närvarolistan, som började med greve Lewenhaupt och fortsatte med namn som han kände igen från skolans historieböcker.
Carl uppslukades av sin nya gemenskap. Han prydde väggarna med tavlor föreställande döda, framstående släktingar och fyllde sitt arbetsrum med gamla adelskalendrar. Lediga stunder från jobbet som logistiker på Salénrederierna ägnade han åt att läsa om adelns historia.
Allt kastades på ända när hans fru upptäckte en knöl i bröstet. Två dagar före julafton 1976 dog hon.
I början klarade Carl knappt att ta hand om vare sig dottern eller sig själv. Han var lamslagen av sorg och åt sömntabletter för att överhuvudtaget kunna sova.
När han så småningom kom på benen började han läsa morgontidningarnas kontaktannonser och fastnade snart för en 15 år yngre jurist som hette Kerstin. Efter en tid tillsammans flyttade hon in. Eftersom de ville behålla Carls änklingspension gifte de sig inte, men snart föddes dottern Denise.
Som tvåbarnsfar utan söner började Carl fundera över vad som skulle hända med hans gren av ätten Lagercrantz i framtiden. På de adelsmöten han besökt hade han inte sett några kvinnor. Snart förstod han varför. Kvinnor saknade rösträtt och kunde inte föra adelskapet vidare till sina barn. Utomäktenskapliga sambobarn, som Denise, hade inte ens rätt att stå med i adelskalendern.
När Carl insåg att hans egen släktgren skulle dö ut med honom skrev han en motion till Riddarhuset om att även sambobarn borde få ärva adelskap. Han fick ett bestämt nej, med hänvisning till adelsbreven där Carl XI slagit fast att bara barn inom äktenskapet kunde räknas som adliga.
Carl skickade in fler motioner där han yrkade på att barnen i alla fall borde få stå med i adelskalendern, utan att räknas som adliga, »så att den blev en komplett familjeförteckning«.
Även de slogs ner, men inspirerade adelsmän med adopterade barn att också skriva motioner. Till slut blev trycket så hårt att nästa adelsmöte beslutade att adopterade barn skulle föras in i adelskalendern, dock utan rätt att söka något av Riddarhusets stipendier, och med det avståndstagande tillägget »adopt« inom parentes efter deras namn för att markera att de inte var adliga. Mötet underströk dock än en gång att de vägrade att godkänna sambobarn.
Carl fortsatte kämpa för att ändra Riddarhusets stadgar. Under 80-talet slog han adelsmötets inofficiella motionsrekord innan han slutligen tvingades acceptera att Riddarhuset aldrig skulle vika sig.
Det är lätt att tycka att Carls, och den övriga adelns, fixering vid blodsband är helt vansinnig. I själva verket följer den bara ett mönster som är etablerat i hela samhället.

Efter att sjömannen André Oscar Wallenberg landstigit i Skottland och inspirerats av landets banker reste han 1856 hem och startade Sveriges första affärsbank. Som chef för Stockholms Enskilda Bank använde han sitt nyvunna inflytande till att introducera postväxeln, att ge kvinnor rätt att öppna bankkonton och att införa metersystemet i Sverige. Han bildade så småningom investmentbolaget Investor som köpte in sig i Scania-Vabis och AB Diesels Motorer – senare Atlas Copco.
Efter att hans söner Knut Agaton och Marcus – med det blygsamma smeknamnet »Häradshövdingen« – tagit över kom familjeföretaget efter 30-talskrisen att dominera Sveriges finansvärld. Häradshövdingens son, som också hette Marcus men kallades »Dodde«, blev i egenskap av familjens nya överhuvud den viktigaste personen i Sveriges industriella efterkrigsexpansion.
I dag kontrollerar familjen, genom Wallenbergstiftelserna och sin dominans i Investor, indirekt en tredjedel av Sveriges BNP.
Den svenska företagsvärlden kryllar av liknande släkthistorier.
Damklädesbutiken Hennes, som Erling Persson öppnade 1947 i Västerås, har utvecklats till världens tredje största klädbutikskedja och styrs i dag av Erlings son Stefan, som är styrelseordförande, och hans son Karl-Johan, som är VD.
1926 köpte stålverksarbetarsonen Harry Hjörne Göteborgs-Posten och gjorde den till stadens största dagstidning. Tidningen har i dag utvecklats till en mediekoncern med namnet Stampen-gruppen, som ägs av Harrys barnbarn och barnbarnsbarn. Deras 23 tidningar når nästan en och en halv miljon läsare.
Trots att vi uppfattar vårt land som ett meritokratiskt samhälle utgörs ryggraden i det svenska näringslivet av dem och ytterligare ett gäng familjer – som Kamprad, Douglas och Stenbeck, Ax:son Johnson, Lundberg och Bonnier – där ägandet och makten har gått i arv under generationer.

En historia som kan förklara varför det svenska samhället fortfarande i hög utsträckning styrs av en besatthet av gener börjar en vårdag 1976. Då dog den 59-årige bryggmästaren Jens Fredrik »Po« Spendrup efter en kort tids kamp mot cancer. För hans två krullhåriga söner Jens och Ulf var det inte bara en personlig tragedi. Som arvtagare till det nedgångna och konkursmässiga bryggeri som varit »Pos« livsverk ärvde de också mer konkreta bekymmer.
Den svenska ölmarknaden dominerades vid tiden av det statsägda Pripps. Utöver Pripps fanns 29 bryggerier och Grängesberg, som Jens och Ulf ärvt, var ett av de minsta. Maskinerna var omoderna, distributionen dåligt utbyggd och de 180 anställda bryggde mer öl än vad företaget klarade av att sälja. Bröderna, som precis fyllt 30, bildat familj och skaffat lån för att köpa hus, hade dessutom ärvt ett borgensansvar på 30 miljoner kronor. Till råga på allt hade det ökade ungdomsfylleriet fått riksdagen att planera ett förbud av deras kanske viktigaste födkrok – mellanölet.
När styrelsemedlemmarna förstod hur illa det var ställt avgick de. Snart följde revisorerna efter.
I ett sista desperat försök kontaktade Jens och Ulf Prippschefen Kurt Rydé och erbjöd honom att köpa Grängesberg. Rydé meddelade kort att familjeföretaget var så värdelöst att han kunde tänka sig att överta det om de betalade honom fyra miljoner kronor.
För Jens och Ulf var det en förolämpning. Det handlade inte bara om deras pappas livsverk. Familjen hade varit i branschen sedan 1787 då den danske prästen Peter Mathias Spendrup lämnade kyrkan för att etablera sig som brännvinsbrännare. Eftersom den danska befolkningen växte kraftigt och den huvudsakliga födan bestod av gröt och vattnig välling var behovet stort av något som gjorde tillvaron uthärdlig.
När Peter Mathias dog tog hans son Jens Peter över. Han fick i sin tur en egen son, som döptes till Jens Fredrik. Efter att ha blivit utmanad på en duell flydde han till Sverige, där han gifte sig och fick en son som han, liksom hans far före honom, döpte till Jens Fredrik. Denne Jens Fredrik bröt dock med familjetraditionen på två sätt: han gifte sig med dottern till en plantageägare i Västindien och döpte sin son till Louis. Efter att ha utbildat sig till bryggare i Berlin köpte Louis 1923 ett bryggeri i gruvsamhället Grängesberg. Gruvnäringen blomstrade och gruvarbetarna drack så mycket öl att bryggeriets åtta anställda sålde mer än en halv miljon flaskor om året.
När Louis pensionerade sig ville han göra sig av med bryggeriet. Till slut sålde han det till sin son – Jens Fredrik.
Det var denne Jens Fredrik som fick smeknamnet »Po«. Efter att ha expanderat bryggeriet under två decennier, fick han på 70-talet problem med lönsamheten. I samma veva blev han sjuk.
Efter faderns begravning utnämnde sönerna sig själva till VD respektive marknadschef. Tillsammans inledde de ett besparingsprogram som de kallade »Projekt 4 miljoner«. De sänkte nivån i flaskorna med en millimeter, bytte ut metallfolieetiketter till pappersetiketter och minskade sockerhalten i bryggeriets läsk. Dessutom kontaktade de en redovisningsexpert som trixade med bokföringen så att de inte längre var personligt ansvariga för alla bryggeriets skulder.
Ändå gjorde bryggeriet stora förluster. 1977 förbjöds mellanölet, och landets ölförsäljning avtog med 25 procent. Grängesberg var lika nära konkurs som när Jens och Ulfs pappa dog.
När de fick frågan varför de inte bara gav upp och accepterade att läget var hopplöst svarade de vitsigt: »Att vara från en bryggarfamilj ska inte underskattas – vi har öl i blodet.«
En kväll var Jens på en fest, anordnad av en lokal krögare som bjöd in sina leverantörer. Han var så bekymrad att han ändå inte skulle kunna sova, så han stannade kvar tills nästan alla andra gått hem. När solen gick upp satt han på verandan och småpratade med Carl-Jan Granqvist och vinagenten Sven Trädgårdh. Med ett punschglas i handen lade han fram en teori om hur landets små bryggerier borde konkurrera med Pripps genom att sälja dyrare öl. Trädgårdh berättade att han var på jakt efter ett svenskt bryggeri som skulle kunna tillverka det tyska starkölet Löwenbräu på licens. När Jens förklarat att Grängesbergs bryggmästare var tysk ordnades en resa till München för att förhandla om ett kontrakt. Medvetna om att det »gått åt pipan« om tyskarna »hade tagit en kreditupplysning på oss« mörkade bröderna Spendrup sina dåliga siffror.
De fick licensen och såg till att sälja in ölet till några utvalda krogar i Stockholm. Vid samma tid slog Ulf Lundell igenom med en bästsäljande generationsroman om en ung författare som cyklade på Gotland, rökte hasch och hinkade Löwenbräu. Snart drack svenskarna mer Löwenbräu per capita än befolkningen i Bayern.
För att profilera sig som ett exklusivare och nymodigare 80-talsalternativ till Pripps »statspilsner« bytte Grängesberg namn till Spendrups, och började marknadsföra sig som »Det privata alternativet«.
Under de kommande åren köpte bröderna upp två nya bryggerier och ökade tillverkningen med hundra procent. I februari 1987, ett decennium efter att de ärvt sin pappas nedgångna bryggeri, blev Jens och Ulf de första bryggericheferna att pryda omslaget till den borgerliga kulturtidningen Månadsjournalen. De poserade ansikte mot ansikte i bredaxlade kavajer och mönstrade slipsar, en perfekt symbol för den nya tidens framgångsrika företagare.

Fredrik Spendrup har en vikt näsduk i kavajens bröstficka och en lika krullig kalufs som sin far. Kanske beror det tjocka håret på allt B-vitamin han får i sig – enligt egen utsago dricker han öl varje dag eftersom »det är den godaste dryck som finns«.
När han för ett år sedan efterträdde sin pappa som VD för Spendrups, som då var Sveriges näst största bryggeri, hade han haft gott om tid att förbereda sig.
– Som femåring såg jag ett mönster. Min farfar var äldste sonen – och han blev VD. Min pappa var äldste sonen – och han blev VD. Jag var min pappas äldste son. Men länge tänkte jag bli musiker eller något i den stilen. Jag har aldrig upplevt att jag blivit knuffad in i detta.
Fredrik Spendrup halsar en klunk Loka med skogsbärssmak ur en petflaska – mineralvattensvarumärket ägs sedan 20 år av familjeföretaget – och förklarar vilken som är Spendrups största fördel gentemot den största konkurrenten Carlsberg.
– En sak som vägde in när jag valde att ta över var att min far var VD i 35 år. Under samma tid hade Pripps – och Carlsberg som sedan tog över Pripps – 18 VD:ar och lika många strategier.
– Som familjemedlem blir jag en garant för långsiktighet. En av våra största restaurangkunder sade en gång till min far: »Jens, ibland har du bra säljare och försäljningschefer, ibland har du dåliga säljare och försäljningschefer. Men jag vet att om det är något så kan jag alltid ringa till dig. Därför stannar jag kvar.«
Han går fram till en whiteboard-tavla och målar upp tre cirklar i olika färger som hakar i varandra. Bilden ska visa hur de tre enheterna familjen, företaget och ägarna påverkar varandra i ett familjeföretag.
– Många viktiga frågor kan ofta styras av en mor eller mormor som aldrig satt sin fot på fabriken.
Illustrationen lärde han sig på sitt första möte med Family Business Network i Saltsjöbaden. Han minns att kungen och Silvia var där, liksom flera topprepresentanter för Sveriges näringsliv.
Organisationen bildades i början av 90-talet av några forskare i Lausanne. Syftet var att nå fördjupad kunskap om hur familjeföretag fungerar. Ledare för familjeföretag har liknat mötena vid en »jättelik psykoterapi«, eftersom de får chansen att lufta problem och frågeställningar som upplevs som privata, men som de delar med i stort sett alla familjeföretag.
VD:n för den svenska delen av Family Business Network heter Annelie Karlsson och undervisar vid Handelshögskolan i Stockholm, där hon disputerade för tolv år sedan med avhandlingen Familjen och firman.
– Innan Family Business Network startade fanns begränsat med forskning kring familjeföretagande. Nu har det gjorts en del studier vid såväl Harvard som Insead som visar att familjeföretag definitivt är en rationell form för att driva företag. Rent objektivt har man kunnat se att noterade bolag med tydliga familjeägare tjänar 5–10 procent mer än noterade bolag med spritt ägande. Efter finanskrisen har den tendensen varit ännu tydligare. Anledningen är att familjeföretag väldigt sällan har låg soliditet. De använder sig inte av lånade pengar i samma utsträckning som andra. Man äger sina fastigheter själva. Det har gjort både att man klarat krisen bättre, och att man står starkare efter den.
Familjeföretag gagnas helt enkelt av att man har ett annat perspektiv på hur man driver bolag. Man gör inte de största kortsiktiga vinsterna. Men på lång sikt är man bättre.
Innan vi avbryter samtalet tipsar Annelie Karlsson om ett forskningscenter vid Jönköpings handelshögskola som specialiserat sig på familjeföretag. Där förklarar professor Leif Melin att den till synes irrationella fixeringen vid blodsband varit avgörande för familjeföretag som Spendrups framgång.
– Man kan tala om positiv nepotism, säger han. Vi hävdar att familjeföretag drivs med en annan logik än börsnoterade företag. Man får per automatik ett mer långsiktigt perspektiv. Om ett börsföretag plötsligt får dåliga siffror blir styrelsen orolig och Veckans Affärer skriver en artikel om att man tappat tron på företaget. Då avskedar styrelsen VD:n och anställer en ny, som ska visa att han eller hon har nya idéer. Ett familjeföretag har en annan stabilitet. Många familjemedlemmar är dessutom besjälade av företagande. De talar inte om pengar, utan om att utveckla saker.
Eftersom Statistiska Centralbyrån inte tar hänsyn till företags ägarformer finns ingen exakt statistik, men man brukar räkna med att ungefär 45 procent av alla svenska företag är familjeägda. Spendrups, som är inne på sin fjärde generation, är ungt i jämförelse med några som har drivits av samma familjer i uppemot 15 generationer. Företaget Berte Qvarn i Slöinge, som bland annat äger Sia glass, har ägts av familjen Stenström sedan 1569.
Enligt Leif Melin är det helt logiskt.
– En familjemedlem som är VD är ofta mer oberoende och modig på så vis att han inte är instängd av aktieägares förväntningar och kvartalsmål. Man vågar tänka annorlunda.
Viftandes med en whiteboardpenna i mötesrummet på Spendrups kontor påpekar Fredrik samtidigt att känslan av press och förpliktelser ökar för varje generation.
– Om din familj förknippas så starkt med ett företag vill du verkligen säkerställa att det går åt rätt håll. Där finns en likhet med kungahuset. Du vill inte vara den i tronföljden som går till historien som den som förstörde familjeföretaget, den dålige regenten.

För knappt hundra år sedan fruktade Karl Otto Bonnier att hans äldste son Tor skulle bli precis en sådan person. Karl Otto hade ärvt ett bokförlag av sin pappa Albert, som under Karl Ottos ledning blivit dominerande i Sverige genom att ge ut författare som August Strindberg, Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf.
Nu förklarade hans son att han inte hade för avsikt att ta över firman, utan tänkte bli journalist. När Karl Otto avspisade hans planer bosatte sig Tor i Frankrike.
Efter en tid av frihet i det tidiga 1900-talets Paris fick han ett argt brev från sin pappa:
»Hur många affärshus, även av de allra största, har inte ramlat över ända just för att arvtagarna velat njuta av det goda som grundarna har samlat, och hur ofta har det inte skett i tredje generationen? Jag skulle vara otröstlig om det verk som din farfar och din far sedan snart 70 år outtröttligt uppbyggt skulle rasa ner genom tanklösa och lättsinniga, genom slappa och dådlösa, sonsöners lättja och bristande intresse.«
Snart reste sonen hem. 30 år gammal blev han delägare. Under 20-talet gick det dock så dåligt för förlaget att Karl Otto var övertygad om att det skulle gå under. Den oron hanterade han genom att resa bort. Då axlade Tor ansvaret. Han löste skulder, moderniserade och expanderade. Han startade ett filmbolag för att kunna tjäna pengar på filmatiserade bokrättigheter, han köpte in sig i Dagens Nyheter och tog över tidningsförlaget Åhlén & Åkerlund. Inom några år gick Albert Bonniers Förlag bättre än någonsin. Tor köpte en fastighet stor som ett kvarter på Sveavägen i Stockholm, och utrustade den med tryckeri, lager och kontor.
När han själv blev gammal behövde han aldrig skriva några passivt aggressiva brev till sina söner. De förstod själva vad som förväntades av dem.
Under andra halvan av 1900-talet styrdes koncernen av äldste sonen Albert, som utvidgade imperiet genom att starta pappersfabriker och köpa räkbåtar som han döpte efter sina döttrar innan han gjorde om dem till passagerarfärjor. Hans bror Joja satt i styrelsen för Expressen och Dagens Nyheter, lillebror Lukas drev familjens tidningsförlag, där han introducerade Fantomen i Sverige.

En morgon 90 år efter att Tor köpte fastigheten på Sveavägen sitter Tors barnbarn Albert »Abbe« Bonnier som vanligt på sitt kontor i samma byggnad. Bonnierkoncernen är i dag verksam i mer än 20 länder, omsätter 30 miljarder kronor och innefattar omkring 175 företag. Av de 76 släktingar som tillsammans äger företaget arbetar 13 operativt i koncernen. Ytterligare fyra sitter i styrelsen. Abbes bror Carl-Johan är styrelseordförande och kusinen Jonas är VD.
De lär inte bli färre i framtiden. På ett möte med Family Business Network inspirerades Bonniers att skapa något de kallar för Gutkind-gruppen, som är till för att skola in yngre släktingar i företaget. Några gånger om året besöker alla familjemedlemmar under 25 olika delar av koncernen där de får träffa nyckelpersoner och lära sig hur firman fungerar.
Som chef över Bonnierförlagens faktautgivning är Albert Bonnier en av Sveriges mäktigaste bokförläggare. Senare den här dagen ska han äta lunch med författaren David Lagercrantz på Mattias Dahlgrens tvåstjärniga restaurang vid Grand Hôtel för att fira att Zlatan Ibrahimovics självbiografi, som David Lagercrantz spökskrivit, har slagit alla försäljningsrekord.
En halv miljon sålda böcker på en månad hade varit värt att fira för vilken svensk förläggare som helst. För Abbe är en sådan triumf också ytterligare ett bevis på att han inte fått sin position enbart genom nepotism.
– Landar man Zlatan har man tillfört något till företaget. Som släkting är det viktigt att bekräfta att man levererar och inte enbart är en symbol. Det är ingen som har behov av någon som bara sitter och heter Bonnier.
Abbe växte upp omgiven av kulturelit, vackra miljöer och stora förväntningar. Familjen bodde i Kruthuset på Djurgården, en 1700-talsfastighet på samma tomt som Nedre Manilla – familjen Bonniers stora villa där de sedan 1910 har hållit middagar för författare och kulturpersonligheter. Väggarna pryds av målningar föreställande författare som ofta själva drack konjak på Manillas författarträffar. På väggen som gränsade till Abbes sovrum under uppväxten hängde en oljemålning av den åldrande Gustaf Fröding, som sitter i sjuksängen på mentalsjukhuset med yvigt skägg och vansinniga ögon.
Abbe menar att han, till skillnad från tidigare generationer, aldrig kände sig tvingad att börja arbeta inom familjeföretaget, men att det fanns en dragningskraft och en identitet i »familjens tradition« och »företagets roll«.
– Farfar Tor, som var den store patriarken och bokförläggaren, brukade ha Nobelprisluncher på Manilla, minns Abbe. Jag minns ett år då jag stod och såg bilarna rulla in och visste att kungen skulle komma. Jag hade fått en kamera i present och hoppade ner och tog en bild av någon jag trodde var kungen, men som visade sig vara hans chaufför. Sedan är det klart att man förstod att det hos familjen fanns en tradition, ett ansvar, och en viktig roll som också uppfattades utifrån. Jag begrep inte vad det handlade om, mer än att det fanns en koppling till något som var mycket större än familjen och att familjen hade en roll i samhället.
Strax innan Abbes farbror Lukas dog talade de om familjens förhållande till företaget. Abbe frågade vad familjemedlemmarna egentligen spelar för roll i firman.
– Han tänkte efter länge, i flera dagar, och sedan skrev han ett brev till mig. Han hade kommit fram till att det viktigaste var att de satte ett ansikte på ägandet. Jag tror han har helt rätt i det. All respekt för vår konkurrent Norstedts, men det är klart att det är lite besvärligt för dem att inte kunna stampa fram ett ansikte på ägandet. Det skapar starkare lojalitetskänslor att ägandet representeras av ett ansikte, än av en anonym fond eller någon riskkapitalist.
Abbe menar också att samma mekanismer som kan vara styrkor för familjen och företaget ofta medför vissa uppoffringar för individen.
– Det där symbolvärdet måste man ju vara försiktig med. Det är lätt att släpa varumärket i smutsen om man säger något fel. Alla gör ju misstag, men som familjemedlem i ett sådant här stort företag måste man vara mer försiktig än andra.
Just den egenskapen tvingades Abbe lära sig tidigt.
– Jag heter ju Albert Bonnier. Det är svårt att förstå att man som förälder tycker att det är en bra idé. I skolan var det ju inte en enda lärare som under uppropet inte sade: »Det förpliktigar.« På 50-talet sade man sådana saker – och menade dem. Jag ska inte säga att det har varit ett trauma, men det har varit hämmande ibland. Folk frågade ofta: »Hur ska det bli i framtiden, kommer du klara det här?« Det visste ju inte jag liksom. Sådant får man leva med. Och det gör man ju, det är ett slags five star misery.

Det händer naturligtvis också att familjeföretagens fixering vid sina blodsband får oanade, bisarra, eller rent av katastrofala konsekvenser.
I augusti 2002 segnade finansmannen Jan Stenbeck ihop i sitt hem i Paris. Efter att nyheten om hans död spritts över världen rasade aktien för Kinnevik, företaget han ärvt av sin far, med 12,5 procent. Förvirringen var stor kring vem som skulle ersätta den dominante Stenbeck.
Även om arvet av ägandet numer oftast fördelas jämnt mellan söner och döttrar hör det fortfarande till ovanligheterna att kvinnor får operativa maktpositioner i företagen. Därför blev många förvånade när Stenbecks 25-åriga dotter Cristina, en nyutexaminerad ekonom från Georgetown University, tog kontrollen över företagssfären.
Även hon fick en överraskning när det uppdagades att hennes pappa hade ett utomäktenskapligt barn med en servitris. Familjen Stenbeck hade aldrig hört talas om femåringens existens, men eftersom Jan i smyg erkänt faderskapet var barnet enligt lag berättigad till sin del av arvet. Enligt den beräkning som Dagens Industri gjorde rörde det sig om omkring 300 miljoner kronor.
Den 19 september 1973 kunde svenska folket i direktsändning bevittna hur ålderdomliga och traditionstyngda blodsbandsritualer kan få till och med landets mest inflytelserika människor att framstå som maktlösa.
Den 27-årige Carl Gustaf Bernadotte klev in i Slottets konseljsal iförd en amiralsuniform som var så täckt av skramlande medaljer och ordnar att man knappt såg det mörkblå tyget på hans bröst. Efter att ha gått ett varv runt det enorma »konseljbordet« och tagit samtliga frackklädda regeringsmedlemmar i hand ställde han sig nedanför en byst av Karl XV vid bordets ända.
Därefter steg justitieminister Lennart Geijer fram till kungen med ett papper i handen. Han sufflerade konungaförsäkran för att kungen skulle kunna läsa efter honom. Texten, som använder den ålderdomliga numerusformen pluralis majestatis – där kungen talar om sig själv som »vi« – är en uppvisning i krångliga, bisatsspäckade formuleringar. Kungen stakade sig igenom 103 ord långa meningar som: »Vi skola ock, i överensstämmelse med nyssnämnda regeringsform och lagar, så som en rättrådig konung och en huld fader för svenska folket, genom en laglig rättvis och mild regering ock så att vi den samma för Gud den allra högste med rent samvete må kunna försvara, söka att efter vår yttersta förmåga befrämja rikets och varje inbyggares sannskyldiga gagn och bästa, vilket allt, så som vi det av fri vilja och efter moget övervägande beslutit, vi alltså bekräfta med vårt namns egenhändiga underskrivande, och med livlig ed, att vi sådant efterleva och fullgöra skola, så sant min Gud hjälpe till liv och själ.«
Den direktsända ceremonin var lika rörande som komisk. Alla som någon gång tvingats hålla ett föredrag utan att vara ordentligt förberedda kunde känna igen sig i den ångest som måste ha bråkat innanför kungens medaljprydda bröst. Han flackade med blicken och var så torr i munnen att s-ljuden blev »sch«. Tungan tittade gång på gång ut mellan de sammanbitna läpparna.
Bara fyra dagar hade gått sedan hans farfar, den förre kungen, dött. För TV-tittarna var det lätt att tänka sig att det här var det ofrånkomliga ögonblick Carl Gustaf fruktat ända sedan han som liten insåg att han inte var som de andra barnen. Alldeles nyss var han en levnadsglad och omsusad ungkarl. Nu var han 27 år – och kung.
När justitieminister Geijer placerade dokumentet med konungaförsäkran framför kungen för signering viskade Carl Gustaf genom mungipan: »Förlåt, har du penna?«
Sedan försökte kungen ta plats i sin gyllene stol för att skriva under, varpå värjan som hängde vid hans midja gled in under honom så att han satte sig på den. Därefter avslutades sändningen från konseljsalen.
I likhet med kungen var Marc Wallenberg, i egenskap av äldste manlige bröstarvinge, predestinerad att föra vidare familjens traditioner. Hans far, Marcus »Dodde« Wallenberg, var noga med att han skulle få en passande utbildning för någon med ansvar över landets mäktigaste koncern. Det visade sig dock tidigt att Marc hade svårt att leva upp till förväntningarna. Han kuggades i sin studentexamen, och trots att han senare läste in den hade han för dåliga betyg för att komma in på Handelshögskolan. Liksom sina manliga förfäder förväntades han också utbilda sig till sjöofficer, men han hade så svårt för navigationskunskap att han uppmanades att lämna flottan.
Så småningom efterträdde han sin pappa som VD för Stockholms Enskilda Bank, där han, trots chefsposten, tvingades följa faderns hårda instruktioner.
I sin dagbok beskrev han sig själv som en »medelmåtta« och beklagade sig över sin otillräcklighet.
Den 17 november 1971 deltog Marc i en företagardebatt i Värnamo där han fick frågan varför Wallenberggruppen påbörjat ett bygge av en ny massafabrik trots att man ännu inte fått tillstånd. Marc svarade att han hellre lät sig åtalas för miljöbrott än tvingades betala skadestånd till en massaköpare för avtalsbrott.
Dagen därpå skällde fadern ut honom inför alla kollegor på ett styrelsemöte.
På kvällen var Marc bjuden till en mottagning på italienska ambassaden, men dök aldrig upp. Istället gick han ut i skogen vid sjön Orlången utanför Huddinge och sköt sig med sitt jaktgevär.

En kylig höstmorgon släntrar Carl Lagercrantz in i Riddarhuset i ett par bruna seglarskor och en yvig, hasselnötsbrun peruk under vilken några ljusgrå lockar sticker ut. I handen har han en svartvit plastpåse från NK, innehållande den adelskalender han har för vana att ständigt bära runt på.
Sedan han gav upp hoppet om att få sin andra dotter införd i adelskalendern har han fortsatt att ösa motioner i skiftande ämnen över riddarhusdirektionen. Han har bland annat föreslagit att man ska marknadsföra Riddarhuset som turistattraktion och att man ska införa minibiografier i adelskalendern. Samtliga har fått avslag.
I gången mellan bänkraderna träffar Carl riddarhussekreteraren Carl-Gustaf Åkerhielm. Han har gått med på att öppna tidigt för en privatvisning, men är obekväm med att behöva tala om Riddarhuset inför andra än nyfikna turister och skolklasser. Han tycker att Riddarhuset får oproportionerligt mycket utrymme i medierna.
– Jag fascineras av att det är 2,5 promille, promille inte procent, av svenska folket som är adliga, säger han. Den promillegruppen får enorm uppmärksamhet. Om du har en annan grupp, vi kan ta entusiastiska modelltågsbyggare, som kanske är tre promille, så är det ingen jävel som bryr sig om dem.
Det är en bisarr jämförelse. Hur många föreningar för entusiastiska modelltågsbyggare delar ut 20 miljoner kronor om året till sina studerande medlemmar? Vanliga studenter får tjäna maximalt 5 000 kronor i månaden utöver sina studiemedel för att inte bli återbetalningsskyldiga. De adliga studenterna behöver däremot inte oroa sig eftersom riddarhusstipendierna är skattefria.
Adeln är också överrepresenterad på flera av Sveriges mest prestigefyllda utbildningar. Under åren 1998-2007 var 1,93 procent  – inte promille – av de intagna på Juridiska institutionen på Stockholms universitet adliga, liksom 1,57 procent på Handelshögskolan och 1,53 procent på Försvarshögskolan.
Bland Riddarhusets medlemmar finns ministrar som Carl Bildt, hovrättslagmän som Erik Tersmeden, VD:ar som Eva Hamilton och styrelseproffs som PG Gyllenhammar, Gustaf Douglas, Erik Belfrage och Johan Klingspor.

Modellbyggarsällskapet som riddarhussekreteraren Carl-Gustaf Åkerhielm jämförde med heter International Plastic Modellers’ Society Sverige. Åkerhielms egen motsvarighet, den avgående ordföranden Jan Forsgren, tycker att Åkerhielms jämförelse är »himla intressant«.
– Adeln? Ja, vad brukar man läsa om dem? Det är väl mest när någon ställer till det på någon fin privatskola. Men vi är väldigt skötsamma måste jag säga.
Han förklarar att medlemmarna är en »väldigt blandad samling«.
– Vi har inte några riksdagsmän, men vi har två sopåkare och en kille som är domare vid domstolen i Göteborg. Däremellan har vi hela spektrat. Låt mig tänka efter om vi har någon börs-VD. Vi har en kille i Stockholm som jobbade på Microsoft, men han var inte VD. Och så har vi en kompis till mig här i Göteborg som är VD för ett mindre företag som heter Kungälvsbostäder. Kan det vara börsnoterat? Nej, det måste vara kommunalt.

Om man fortsätter att studera makten i vårt land finner man snabbt att Sverige överlag är ett land av stekta sparvar där inte bara barnen i familjerna Bernadotte, Bonnier och Spendrup ärver konkreta privilegier som avgör vilka möjligheter och hur stort inflytande de senare får i livet.
Nyligen presenterade forskaren Anna Stafsudd en studie av det svenska näringslivet, där hon identifierat samtliga ägare med mer än 2,5 procents andel av de företag som var listade på Stockholmsbörsen åren 1990 och 2000, samt deras styrelseledamöter. Hennes resultat visade att ägandet och styrelseposterna fanns i en, anmärkningsvärt »liten värld«. Så liten att maktkoncentrationen bara är värre i Tyskland.
Någon månad efter att Stafsudd presenterade sin studie visade SCB att den tiondel av befolkningen som är rikast har fått se sina inkomster öka med 63 procent sedan 1991, medan motsvarande siffra för de tio fattigaste procenten är 1,7 procent. En förklaring till de ökade klyftorna är att många av dem som fötts i rika familjer eller ärvt framgångsrika firmor i allt högre utsträckning tjänar pengar på kapitalinkomster.
En av få omfördelande åtgärder, som bromsade utvecklingen och gjorde det dyrare för familjeföretagare att låta ägandet i sina firmor gå i arv till sina barn, var arvsskatten.  
2005 avskaffades den av den socialdemokratiska regeringen. Sedan dess är Sverige det enda landet i EU, jämte Italien och Österrike, där pengar, egendomar och företag lika motståndslöst som ett DNA kan behållas i en familj över generationer.

Genom historien har så gott som samtliga radikala rörelser kämpat för att avskaffa just den här typen av ärvda privilegier. Det fattiga franska folkets ilska mot kung Ludvig XVI:s oinskränkta makt och adelns skattefrihet exploderade efter att Rousseau och Voltaire introducerat tankar om folkstyre. Efter att den franska revolutionen avskaffat adeln och halshuggit kungen såg den nye kejsaren Napoleon Bonaparte dock snabbt till att inför en egen adel. Deras ättlingar ärver fortfarande rätten till de prins- och grevtitlar som Napoleon en gång delade ut.
En av Lenins och Trotskijs första åtgärder efter Oktoberrevolutionen var att skicka ut ett dekret till medborgarna som förkunnade: »Lagstadgat såväl som testamenterat arv är härmed avskaffat.« Till och med Lenin, som just lyckats störta tsarväldet, tvingades dock inse hur svårt det var att helt avskaffa arvet i ett samhälle som ännu inte var fullständigt socialistiskt. Förbudet urholkades snart till en begränsning där egendomar värda upp till 10 000 guldrubel kunde ärvas.
En av få svenskar som fortfarande kämpar mot ärvda privilegier är Valter Mutt. Han är miljöpartistisk riksdagsledamot och i höstas skrev han, tillsammans med sin kollega Annika Lillemets, en motion om att återinföra arvsskatten.
I motionen påpekar de att det »ter sig säreget« att ett land som USA har en arvsskatt på 40 procent för bröstarvingar medan Sverige inte har någon.
Deras initiativ har dock inte fått den uppmärksamhet de hoppades på.
– Det är faktiskt ingen som har hört av sig sedan vi skrev motionen, säger Valter Mutt.
Annika Lillemets förklarar att hon och Valter lyft den här frågan på eget initiativ för att få igång en idédebatt som de tycker att landet saknar.
– Det handlar naturligtvis om att bromsa en utveckling där ojämlikheterna ökar. Alla borde få en god start i livet. Det är inget man kan förtjäna. Jag tycker det är rimligt att man betalar tillbaka lite av sina tillgångar för att jämna ut spelplanen. Arvsskatten är inget botemedel, men den skulle vara en effektiv bromsmedicin.
– Men tyvärr, suckar Valter Mutt, kan man nog påstå att frågan inte är särskilt levande i dag.
Även om Mutt och Lillemets känner sig ensamma finns det en person som gått längre än de i deras förslag för att »jämna ut spelplanen«.
Torbjörn Tännsjö är en gråhårig 65-åring som spelar klarinett i vänsterpartiets blåsorkester och som avslutar alla sina mejl med att utropa: »Salut!« Han är också professor i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet och en flitig samhällsdebattör. Hans debattartiklar är präglade av hans utilitaristiska grundsyn. Han menar själv att han har som publicistisk princip att bara skriva det han blivit överraskad av att komma fram till: »Det är meningslöst att skriva det alla tänker.« Detta har gjort att han i vissa läger stämplats som »livsfarlig«. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund skrev för några år sedan en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken: »Varning för Tännsjös idéer!« Av precis samma anledningar har hans böcker fått spridning över världen av läsare som betraktar honom som en fritänkande visionär.
För knappt 20 år sedan dog Tännsjös mamma. Eftersom hans pappa, som dog när Torbjörn var ung, hade gjort några lyckade aktieinvesteringar innebar moderns död att Torbjörn ärvde fem miljoner kronor. Det fick honom att börja fundera: »Har jag rätt till de här pengarna?« Han kom fram till att de skulle göra större nytta och ge »lycka« åt fler om han avsade sig dem, än om han delade ut dem till sina barn eller spenderade dem på resor, kläder och en ny bostadsrätt.
Så han skänkte rubbet till Rädda barnen.
Tio år senare uttalade han sig i en artikel i Dagens Nyheter med rubriken »Vem har moralisk rätt att ärva?« Där lanserade han sin idé om att avskaffa barns lagliga rätt att ärva sina föräldrar. Istället föreslog han att alla ärvda pengar skull hamna i en gemensam pott som skulle fördelas lika mellan alla medborgare. Tännsjö jämför med barnbidraget, som han menar är en »samhällets signal om att alla barn är lika mycket värda«.
– Jag tycker att det är konstigt att inget parti har vågat nappa på idén. Arvsrätten har inget stöd i någon vettig moralfilosofi. Både socialister och liberaler anser att alla ska ha samma möjligheter. Om man tog ut en arvsskatt och delade ut till alla skulle man därför leva upp till både liberala och socialistiska föreställningar. Arvsbidraget skulle vara ett steg i rätt riktning.
Torbjörn Tännsjö är övertygad om att fler skulle reagera på att samhällsordningen i så hög grad bygger på ärvda privilegier om frågan bara började diskuteras offentligt.
– I andra sammanhang ifrågasätter man blodsband, man talar om blodsmystik och tvivlar på tron på genetiskt arv. Men på den här punkten låter man det styra samhällslivet. Man låter gentester reglera vart egendomen ska gå. Det är primitivt och tyder på en dubbelmoral i samhället.
Torbjörn Tännsjö tystnar.
– För mig är det svårt att inte se den strukturella likheten med kungahuset. Om man är republikan och har genomskådat det konstiga med monarkin, är det väldigt konstigt om man inte ser konsekvenserna av sin ståndpunkt även i resten av samhället.

Någon gång i mars. Kronprinsessan Victoria väntas föda en blivande statschef.

Tillbaka