Att kunna men inte våga

Varför drabbas allt fler artister av scenskräck?

När den då 18-årige Andreas Larsson för tre år sedan gick in genom dörren till Idoljuryn bjöd han på en av den moderna TV-historiens mest imponerande uppvisningar i masochism. Eftersom han var så torr i munnen att han vajade med hela överkroppen för att få ut orden när han talade, blev han erbjuden ett glas vatten, som han svepte med darrande händer.

När Anders Bagge sedan bad honom att sjunga frustade och hyperventilerade han i 32 sekunder innan han öppnade munnen och väste: »Det är svårt att börja, bara.«

Efter att till slut ha fått hjälp med de första raderna brast han ut i en a capella-version av Queens I Want to Break Free som var så kraftfull att den fick juryn att klappa takten.

Trots att Andreas gick vidare hoppade han snart självmant av programmet, eftersom hans nerver inte höll.

I årets upplaga av Idol var han tillbaka – och imponerade återigen på juryn med sin rena röst. Samtidigt var det uppenbart för alla TV-tittare att hans nervositet och självförebråelser var av bibliska proportioner. Trots att många tippade honom som slutsegrare valde han även den här gången att avbryta mitt i tävlingen, med den kärnfulla motiveringen: »Jag pallar inte.«

När humanekologistudenten Amanda Bergman hösten 2008 för skojs skull lade upp tre låtar på Myspace valde hon att kalla sig Hajen.

– Jag hade aldrig haft en tanke på att bli musiker, och tyckte inte själv att jag bad om någon uppmärksamhet bara för att jag laddade upp låtarna på internet, säger hon. Men helt plötsligt var man på någon jävla framsida.

Uppmärksamheten var smickrande, men innebar också förväntningar – och krav – på att uppträda, spela in skivor och göra intervjuer.

– Det var en chock. Förut hade musiken varit en frizon helt utan några krav. Nu stack den ifrån en och blev en atombomb. Och alla verkade så förvånade över att jag inte tyckte det var enkelt att förhålla sig till den saken. Att jag inte stått framför spegeln sedan jag var fyra år och drömt om det här. Jag har alltid spelat piano hemma, men aldrig velat vara känd. Jag ville inte ens betrakta mig själv som musiker. Det blev en enorm press.

I början försökte hon förtränga uppmärksamheten. Hon repade inte inför konserter, och kunde gå upp på scen med en ofärdig låt och »bara hitta på«.

– Ju mer jag insåg att folk brydde sig om musiken, desto mer läge att bry sig blev det för mig också. Då kom scenskräcken. Jag blev ett vrak, jag grät och ville kräkas och dö.

De fans som ville följa Hajens musik sattes sedan på hårda prov. För att ge sig själv en chans att börja om från noll bytte hon artistnamn till Jaw Lesson. Snart byttes också det namnet ut mot Idiot Wind.

Andreas Larsson och Amanda Bergman representerar var sin ände av det svenska musiklandskapet, men de lider av samma problem. Och de är inte ensamma. När jag under de senaste fyra åren har intervjuat artister har jag slagits av hur många det är som uttrycker problem med sin offentlighet – oavsett om det handlat om scenskräck, en rädsla för att bli »missförstådd« eller en ovilja att »sorteras in i ett fack«.

Häromåret öppnade universitetssjukhuset i Bonn en särskild klinik för musiker med scenskräck, och Psykologifabriken i Stockholm har ordnat en kurs som ska hjälpa musiker att hantera sin rädsla.

På ett sätt är det lätt att förstå att offentligheten är otäck, men samtidigt: Varför vill man överhuvudtaget bli just artist om man nu inte gillar att, i såväl bokstavlig som bildlig mening, stå på scen?

Amanda Bergman menar att frågan på sätt och vis är felformulerad eftersom så många av dagens artister mer eller mindre börjar som hemmapulare, som sedan råkar få ett genombrott tack vare den moderna tekniken.

– För tio år sedan startade folk band just för att kunna stå på scen. Var de bra där fick de skivkontrakt. För mig var det helt annorlunda. Jag hade aldrig varit lockad av att stå på scen.

Men för alla som vill leva på musiken har pressen att leverera i andra sammanhang än i själva kärnverksamheten, musiken, under samma tidsperiod blivit större. För att kunna dra in pengar måste man helst både dra folk till konserter och ha förmågan att i media förmedla en »story« och ett tydligt koncept kring sig själv.

Den främsta anledningen till det är den vikande skivförsäljningen, konstaterar Emil Winkler, manager och musikjurist på firman Flagstone som sköter affärerna åt band som Mando Diao, The Hives och Torpedo:

– För några år sedan kunde du sitta i studion, spela in plattor och tjäna pengar på det. Men när man inte längre tjänar pengar på att sälja skivor har det blivit viktigare att vara offentlig på alla sätt. Folk vill se på Twitter när 50 Cent skottar snö. Du behöver en story som folk kan älska, fascineras av eller bli irriterade på. När vi letar efter nya artister är det ett problem om de inte vill ta plats i offentligheten, och bara utstrålar: »Jag är en vanlig tjej.« Även om du har en låt som bär, som är engagerande, intim och berättar en historia, så kommer publiken förr eller senare att undra: Vem är detta? Kan man se henne live? Har hon Facebook?

Hilda Åsander, som har hållit i kursen Att hantera scenskräck på Psykologifabriken i Stockholm, menar att problemet har blivit tabu att tala om:

– Det är svårt att säga hur vanligt det är, eftersom alla inte talar om det. När pressen att stå på scen ökar av att man inte säljer skivor blir det också känsligare att erkänna att man har scenskräck.

Sedan Andreas Larsson lämnade Idol har han spelat in en låt med några kompisar som de spritt via Youtube. I övrigt har han inte gjort något medialt väsen av sig.

Amanda Bergman känner sig däremot numera tillfreds med sin roll som musiker.

– Jag har bearbetat det så himla mycket. Jag har lärt mig att det är meningen att allt jag gör ska missbedömas. Det måste få vara som en visklek. Jag säger en sak och accepterar att det blir något annat i andra änden. Jag kan gå upp på scen och göra bort mig i min värld, men någon annan kanske ser något annat. Nu kan jag gå upp på scen utan att vilja spy eller dö.

Tillbaka

Skriv ut