Bättre än aktier

Filter förklarar hur musiker kan ge sig själva en annorlunda typ av konstnärsstöd.

Förra sommaren lämnade rapparen Jason »Timbuktu« Diakité in en stämningsansökan till tingsrätten i Malmö där han krävde bland andra The Hives på nästan fem miljoner kronor. The Hives kontrade med att stämma de båda artisternas redovisningskonsulter på Tambourine Studios, som i sin tur lämnade in en motstämning. När The Cardi­gans, som också anlitar Tambourine ­Studios, upptäckte att de saknade 18,5 miljoner kronor stämde även de The Hives.
Enligt stämningarna har redovis­nings­konsulterna på Tambourine Studios i Malmö, som skött ekonomin åt flera av landets största artister, flyttat tiotals miljoner kronor mellan sina klienters konton i syfte att täcka förluster och förskottera kommande intäkter.
Men när parterna attackerat varandra i media har anklagelserna inte bara handlat om pengar. Lika ofta har de kretsat kring – gamla instrument. Som ett led i såväl anklagelser som försvar hävdar både Cardigans och Tambourines advokater att The Hives medlemmar ägnat sig åt en »extensiv överkonsumtion av vintagegitarrer«. För en utomstående låter det kanske som att de slösat bort miljontals kronor på gamla instrument. I själva verket har gitarrerna troligen varit den bästa tänkbara investeringen de kunnat göra. Värdeökningen på vintagegitarrer de senaste tio åren saknar motstycke, även i jämförelse med guld, konst eller aktier. Dessutom kan musiker som köper på sig gitarrer trixa till sig stora skattetekniska fördelar.

De bästa investeringsobjekten designades av jazzgitarristen Les Paul. När han började spela hade alla elektriska gitarrer, i likhet med de akustiska, en hålighet där ljuden fick resonans. Les Paul, som extraknäckte som uppfinnare, byggde 1941 en el­gitarr utan klanglåda genom att fästa en gitarrhals på en planka. Gitarren, som han kallade »stocken«, blev ingen succé.
Ett decennium senare började dock musiken förstärkas alltmer, vilket innebar större risk för rundgång. När gitarrtillverkaren Gibson förstod att marknaden var redo för massiva elgitarrer vände de sig till Les Paul för att få hjälp att tillverka gitarrer utan resonanslåda. Den första Gibson Les Paul-modellen kom 1952 och var guldlackerad. Sex år senare gjordes gitarren om med nya mikrofoner, Bigsby-svaj och en topp i lönn – ­»sunburst« kallas den rödaktiga tonen. Varje exemplar blev unikt tack vare skiftningar i färg och ådring. Efterfrågan på de 1 700 exemplar som tillverkades blev dock aldrig särskilt stor. Efter bara några år betraktades de som omoderna. Några jazzgubbar höll fast vid dem, men många hamnade på vindar och pantbanker. Det var på en sådan som Rolling Stones-gitarristen Keith Richards köpte sin första Les Paul under en USA-turné 1964. Genom honom fick Eric Clapton, Peter Green, Jeff Beck och Jimmy Page upp öronen för hur bra det gick att spela rock med den gamla jazzgitarren. Sedan dess har efterfrågan bara ökat.

I dag finns omkring 600 original­exemplar kvar, flera av dem i Sverige. Janne Schaffer äger en som han köpte för ­1 200   kronor  1966. Peter Svensson i Cardigans har minst en i sin omtalade samling, som även sägs innehålla bland annat en Gibson Flying V från 1958. Kring 1995 kunde man köpa en gammal Gibson Les Paul för omkring 35 000 dollar. I dag kan samma gitarr säljas för 750 000 dollar. Många andra äldre modeller, som Fender Telecaster eller akustiska Martingitarrer har också mångdubblats i värde under de senaste tjugo åren. Även 80-tals­gitarrer av märkena Ibanez och Kramer, som länge hånfullt kallades »hockeyklubbor«, har blivit lönsamma investeringsobjekt. The Hives lär har varit tidigt ute som samlare av sådana.
Men det är inte bara värdestegringen som gjort gamla gitarrer till goda investeringar. För en musiker räknas instrumenten dessutom som arbetsredskap. Med bolagsspråk blir de, i samma ögonblick som de inhandlas, en så kallad anläggningstillgång. Som sådan är gitarren möjlig att skriva av. Om värdet understiger 21 400 kronor kan man dra det direkt, kostar gitarren mer får det ske på längre tid. En artist med bolag och cykliska inkomster kan följaktligen investera sitt oskattade förlags- eller turnéförskott i några gitarrer, skriva av dem och redan efter några år bokföra värdet av dem som noll. På webbforumet Klassisk­gitarr.se kallas de mest vidlyftiga avdragen för »konstnärsstöd« av dem som förordar dem.

Avskrivningarna är fullt legitima, förutsatt att gitarren är »avsedd för stadigvarande bruk« och används regelbundet i yrket. Är den ett rent investeringsobjekt får den inte skrivas av. Bedömer Skatteverket att det rör sig om ett föremål som »antas ha ett bestående värde« är det inte heller avskrivningsbart. Reglerna för vad som definierar ett bestående värde är dock inte glasklara. En gitarr som ökar i värde diskvalificeras inte automatiskt från att vara avdragsgill – den kan ju rent teoretiskt sjunka i värde igen. Skatteverket har i sitt regelverk snarare tagit fasta på vissa typer av föremål där det finns statistiskt fog för att de troligen ökar i värde, som konst eller antika möbler. När det gäller instrument finns ett prejudicerande skattemål från 1973 där en musiker nekades att skriva av sin violin – troligen en Stradivarius – eftersom det bedömdes troligt att den inte skulle sjunka i pris av att användas. Reparationerna av den var dock avdragsgilla.
Vintagegitarrerna befinner sig därför i en gråzon. Som en skatterättsjurist på Skatteverket säger på telefon: »Hela systemet bygger ju på att folk är ärliga.«
Även om de inte hört att någon satt bedrägerier i system är personerna jag talat med – samlare, handlare, bokföringskonsulter och skatterättsjurister – rörande överens: Vill man använda gitarrer för att trolla bort skatt går det alldeles utmärkt.
– Det är ett fullt genomförbart upplägg, men givetvis helt olagligt och inget jag skulle rekommendera, säger redovisningskonsulten Anders Ermén, som sköter ekonomin åt flera svenska musiker.
Så här går det till: När gitarrens värde är avskrivet och bokfört som noll kronor, är det ganska lätt att trolla bort den från inventarieförteckningen. Inventarieförteckningar är nämligen som körjournaler, de behöver bara visas upp om myndigheterna gör en skattekontroll. I det årliga bokslutet syns anläggningstillgångarna annars bara som siffror i klump. Det går att hävda att gitarren försvunnit, att den brunnit upp eller att den var uttjänt. Om nu någon skulle fråga. Sedan kan man sälja den privat på den internationella marknad där kunderna alltid står i kö för att köpa vintagegitarrer. Pengarna stoppar man i egen ficka, eller på ett konto i valfritt skatteparadis.
 – För en musiker är det en skit­smart investering. Du köper en gitarr och så skriver du av den och behöver inte betala skatt, säger Nysse Nyström som driver Gitarrspecialisten i Stockholm.
Vill man gå den lagliga vägen är det inte lika roligt. Då måste man betala försäljningsskatt, och om gitarren skrivits av och värdet nollats får man inte ens dra av inköpspriset.
The Hives kommenterar inte den här affären, så det dröjer innan vi får reda på hur lukrativa deras gitarr­affärer varit, men att gitarrer blivit både attraktiva samlarobjekt och lämpliga verktyg i skatteplaneringssammanhang råder det inget tvivel  om.

Tisdag 11 oktober Skådespelaren Richard Gere säljer sin gitarrsamling på Christies. Det samlade utropspriset är nästan sex miljoner kronor.

Tillbaka