Dantes inferno

I vinter släpper Dante Kinnunen en av årets mest emotsedda svenska skivor. Vägen dit var lång.

På kylskåpet i Dante Kinnunens etta i Årsta hänger ett gulnat tidningsurklipp från 1991. Fotografiet visar en 25-årig man med rufsigt, svart hår och uppkavlade skjortärmar som lutar sig självsäkert mot en vit Opel Kadett. På motorhuven sitter en pojke utan skor och tittar undrande på sin pappa. Fotografiet har bildtexten: »›Den kostade bara 3 000 spänn‹, säger Toni om sin klenod och låter för en gångs skull även sonen Dante få vara med på bild.«
Dante har vikt tidningspappret så att bara bilden syns, men om man lyfter på kylskåpsmagneten kan man läsa den korta artikeln som konstaterar att Toni Holgersson »festar en hel del samtidigt som han har perioder då han tar det lugnt och lever familjeliv med sonen Dante och
flickvännen Katja«. »Jag tror att det är jävligt svårt att sitta mitt i småborgerligheten och skapa musik«, förklarar Toni. »När jag dricker gör jag det för att jag vill ha det så. I hela mitt liv har jag tänjt på gränserna och jag vill hela tiden att det ska hända saker.«
Tillsammans med några fotografier från en misslyckad Greklandssemester, som Dante hängt ovanför sitt piano, är tidningsurklippet det mesta han ser av sin pappa nuförtiden. Men tidigt i våras, några dagar innan Dante skulle vara med i TV4:s Nyhetsmorgon för att prata om sin debutsingel Next to You, talades de vid som hastigast på telefon. Toni undrade om Dante trodde att programledarna skulle fråga om honom, och hans eventuella inflytande på sonens musik. Dante log åt pappans självupptagenhet, samtidigt som han insåg att de faktiskt skulle kunna ställa frågor om Toni – om än av ett helt annat slag än vad pappan tänkte sig. Dante oroade sig för att de skulle undra hur det var att ha en knarkande, alkoholiserad pappa som förlorat kampen mot beroendet.
Det blev inga frågor om Toni, och sedan dess har de inte hört av varandra.
En sen natt i juni, när Dante cyklade mot Årsta på väg hem från en kompis, fick han dock syn på sin pappa när han passerade Globen. Dante visste att Toni brukar hänga i Söderort när han är ute och knarkar, och Dante kände igen den långsamma gången och den där irrande blicken som Toni får när han går på amfetamin, som om han var på ständig jakt efter saker som går att sälja.
Precis som alla tidigare gånger då han sett sin pappa i det tillståndet fick Dante svårt att andas. Han stannade cykeln, drog jackluvan över huvudet och trampade snabbt iväg åt andra hållet.

Katja Kinnunen och Toni Holgersson träffades på en konsert med Johnny Thunders på puben Jacob Oscar i Södertälje sommaren 1984. Hon var 17 år och han ett år äldre.
– Han var ångestriden, men också väldigt tilldragande och skojig, minns Katja. Han är nog den roligaste killen jag har träffat. Han hade en gitarr med sig den kvällen och spelade någon Spring-steenlåt. Men han hade en annan tjej som han skulle förlova sig med, så vår relation var turbulent redan från början.
Hon gick i gymnasiet, han gick på socialbidrag och sommarjobbade tillfälligt på ett äldreboende. När de träffades hade Toni precis inlett en vit period efter att ha druckit dagligen sedan han flyttade hemifrån när han var 13 år. Han kunde förklara att han »drömde om att bli Elvis«, men hans egna mollstämda låtar påminde mer om visor.
Tre år senare fick de sonen Dante.
– Det kan man ju säga rakt ut att Toni var värsta floppen som farsa, säger Katja Kinnunen. Han ville väl, men jag hann knappt ens komma hem från BB innan jag insåg att jag var tvungen att flytta där-ifrån. Han höll på att skriva musik då, och fixade inte att inte få sova.
Efter att ha skickat in sina låtar till det klassiska progg-bolaget MNW fick Toni ett skivkontrakt, och 1989 släpptes hans självbetitlade debutskiva. Omslaget är en svartvit profilbild av Toni där han röker en hemrullad cigarett.
Ingen hade räknat med att skivan skulle bli en så stor succé. Toni Holgersson såg ut som en »mörk James Dean« och kallades »vår nye Ulf Lundell«. Singeln Kom till mig tog sig in på Svensktoppen, albumet Grammisnominerades och Damernas Värld skrev om »förföraren som kryper under din hud« och »talar ditt språk«.
Skivbolaget skickade snabbt ut honom på turné. Där började han dricka igen. Snart började han också ta amfetamin.
Eftersom Toni inte kunde skriva låtar när han var full eller påtänd utvecklade han ett mer eller mindre systematiskt periodande. I sex veckor kunde han komponera, gå på gym, jogga och leva ett förhållandevis normalt liv hemma i lägenheten i Södertälje. Sedan tog han ett återfall och var ute och knarkade i sex månader innan han lade in sig för avgiftning och återvände hem.
Enligt föräldrarnas överenskommelse skulle Dante vara hos sin pappa varannan helg. Toni brukade hämta honom och lyfta upp honom på axlarna. De gick på bio, kollade på TV i Tonis lägenhet eller hälsade på Dantes farfar. Ibland fick Dante följa med till MNW-studion eller sitta bredvid när Toni blev intervjuad. Han kände sig stolt när han märkte att andra intresserade sig för hans pappa.
– I själva verket hade Toni hand om Dante väldigt sporadiskt, säger Katja. Men han tog gärna med honom om han skulle spela in en video, då kunde han sitta där och gunga honom och vara farsa. Då såg jag det som en förolämpning. Men man kan se det mildare också, han var faktiskt medveten om sina tillkortakommanden.
Helgerna när Dante trots allt bodde hemma hos sin pappa brukade Toni sjunga en vaggvisa som han skrivit till sonen, där refrängen gick:
»Hör din mor nynna tyst för dig,
och du kan känna din far stilla vagga dig.
Känner du? Vi älskar dig.«
När Dante var fyra år orkade Katja inte längre dölja sanningen för sin son.
– Jag sade till honom precis som det var: »Din pappa har en sjukdom, det handlar inte om dig.« Han ställde inga följdfrågor. Han visste redan. Men även om man som vuxen förklarar att det inte är barnets fel så funkar det ju ändå så att barnet känner sig bortvalt.
Eftersom Katjas pappa också var alkoholist, precis som Dantes farfar, visste hon vad det handlade om.
Dante:
– Det första jag gjorde när pappa kom och kramade mig var att lukta, för att känna om han var full. Jag visste att om han var i en missbruksperiod så var han stressad och lättretad.
Med tiden blev det vanligare att Toni över huvud taget inte dök upp när Dante skulle bo hos honom.
– På något sätt blev jag ändå glad varje gång han kom och knackade på och jag fick träffa honom. Jag tror aldrig att jag var arg, jag kände bara sorg över alla gånger han inte kom.
I branschen var det väl känt att Toni hade missbruksproblem, men eftersom han fortsatte att göra framgångsrika skivor verkade de flesta tro att hans växelbruk var produktivt.
Efter att ha öst ur sig fyra skivor på fyra år övertalade han Katja att få ta med sig Dante, som då var sex år, till Grekland med sin nya tjej och hennes son.
– Allt sket sig, minns Dante. Pappa satt bara vid en spelautomat och var full i tre veckor. Han var inte en sådan som blev glad när han var full. Han blev bara världsfrånvänd.
Tonis flickvän tröttnade till slut och flög hem med sin son.
När Toni och Dante landade på Arlanda någon vecka senare väntade Katja i ankomsthallen. Toni hade aldrig tidigare varit tillsammans med sin son så lång tid utan avbrott.
– Det var förfärligt att se skicket Toni var i, minns Katja. Och jag kunde inte göra något annat där och då än att konstatera att han var aprak och hoppas att det var som han sade: att han supit för att palla att flyga. Jag tror det tog tre veckor innan Dante talade om hur det varit, att han och Toni varit själva en stor del av tiden då kvinnan Toni var ihop med åkte därifrån med sin son och lämnade Dante kvar med Toni som söp. Maktlöshet är en känsla man lär sig att bemästra som anhörig, kort sagt.
Samtidigt eskalerade Tonis amfetaminmissbruk. Perioderna då han tog hand om sig och skrev låtar blev allt färre. Till slut brydde han sig inte om musiken längre. Fick han tag på en gitarr sålde han den direkt »till första person som stod bredvid«.
När journalisten Håkan Lahger skulle intervjua Toni för tidningen Elle gick de runt på Södermalm för att leta efter en krog. Toni ville undvika de flesta ställena eftersom han var skuldsatt överallt, och han tvingades gå omvägar på gatorna för att inte hamna i trubbel. När de till slut satte sig på ett ställe förklarade Toni att han inte hade sovit på ett och ett halvt dygn, och att han redan var skyldig restaurangen 11 000 kronor.
En månad efter att han hade kommit hem från Grekland med Dante släppte Toni skivan Lyckliga slut. Den fick ljumma recensioner och ansågs mest vara en sämre upprepning av den föregående Blå andetag. Toni insåg själv att det inte funkade längre. Efter den obligatoriska turnén förklarade han för sina skiv- och bokningsbolag att de inte skulle räkna med honom i fortsättningen. Sedan försvann han.

Om man söker efter Toni Holgerssons namn i pressarkiven hittar man mängder av träffar mellan 1989 och 1995. De följande åren är han som bortblåst från jordens yta, bortsett från ett radioprogram från 1997 om »tattare i Sverige« där Toni talar om sig själv som »resande«. På ett av den tidens största internetforum kunde man senare läsa att han dött av en överdos heroin.
En dag berättade två av Dantes skolkompisar att de sett Dantes pappa sitta inne på Stor & Liten och spela TV-spel.
– Jag låtsades som ingenting och sade typ bara »jaha«. Men jag skämdes. Dessutom kändes det så jävla konstigt att jag inte sett honom på tre år, och så satt han där.
Förklaringen till Toni Holgerssons försvinnande var varken att han var resande eller död – han var en hemlös alkoholist och amfetamin-missbrukare, som bodde i grov-soprum och fixade pengar genom att sälja bilar, cyklar och saker han fick med sig när han gjorde källarinbrott.
Katja träffade så småningom en ny man som blev som en extrapappa åt Dante. Ibland lyssnade Dante på Tonis skiva Zigenaren i månen, där vaggsången Toni skrivit till honom, Nynnsång, var med.
– Den låten blev som ett substitut för pappa när jag saknade honom.
Ibland fick Dante syn på Toni på stan. Varje gång kändes det som om hjärtat stannade. Toni var smutsig och sårig, långsam och trött. Om Dante såg honom först brukade han vända sig om och gå därifrån.
Andra gånger kom Toni hem till Dantes mamma med cyklar och andra grejer som han ville ge bort. En gång gav han Dante en stereo och ett par dyra högtalare. Han förklarade att han kunde komma med fler sådana grejer, som han »hittade i containrar«, om Dante gillade dem.
– Ofta menade han nog väl, men beroendet var så starkt att han hade svårt att se bortom det, säger Dante.
Dante minns också ett tillfälle när han var ensam hemma, och hans pappa plötsligt knackade på. Toni förklarade att han skulle låna några grejer. Efter att ha plockat på sig ett gäng av Katjas skivor drog han igen. Skivorna hade Katja spelat för sista gången.
När Dante var 13 började han spela trummor i skolan – mer inspirerad av sin extrapappas uppmuntran än av sin riktiga pappas vispop. Dante, som åkte skateboard, målade graffiti och lyssnade på reggae, bildade bandet Röda stjärnan STHLM med några kompisar. De fick snart en del spelningar, bland annat lyckades de bli förband till både The Wailers och Eek-A-Mouse när de spelade i Stockholm.
Till gymnasiet valde Dante att läsa musikproduktion.
Precis som de flesta andra började han festa och dricka i tonåren. Men till skillnad från sina kompisar drabbades han varje gång av skuldkänslor.
– Mamma sade alltid till mig: »Tänk på arvet!«
Under producentutbildningen tröttnade han på reggaen, slutade spela trummor och blev allt mer intresserad av mer »slick« musik, som folksångaren John Martyn, soul och R&B. Samtidigt började han spela in egna låtar hemma på en portastudio.

En dag hörde Toni plötsligt av sig igen. Han hade varit på avgiftning, förklarade han. Snart samlades familjen på en veckolång familjeterapi.
– En sådan där vecka är ju inget man ser fram emot, säger Dante. Man gråter mycket. Men när man öppnar sig så kommer man också varandra nära.
Efter terapin fortsatte de att hålla kontakten. De talade i telefon och Toni spelade upp några nyskrivna låtar för Dante, som snart hjälpte sin pappa att spela in demos.
2005 åkte de till New York tillsammans i två veckor. Dante upptäckte hur lika de var. Hans pappa älskade också John Martyn, och precis som Dante tyckte Toni om att betala restaurangnotorna innan de fick maten så att de sedan bara kunde gå när de ville.
När de kom hem och Toni började spela in en ny skiva ordnade han så att Dante fick praktisera på skivbolaget MNW.
– Vi byggde för första gången upp en relation på riktigt.  Mer som en väldigt ärlig kompisrelation än ett far-och-son-förhållande. Jag kunde fråga honom hur han hade levt när han var borta, och varför. Samtidigt var det en okomplicerad relation. Vi kunde sitta tysta i två timmar utan att säga något.
Toni Holgerssons comebackskiva, Tecken på liv, fick stor uppmärksamhet och hyllades för sina skildringar av livet på botten. I Aftonbladet skrev recensenten Håkan Steen att Toni var »högst välkommen tillbaka« och konstaterade att hans »förmåga att skriva väl berättad, varm akustisk rock med tunn sorgkant« fanns kvar.
– Sedan försvann han bara, säger Dante. En dag svarade han inte i mobilen längre.
Efter gymnasiet jobbade Dante i kassan på Netto tills han fick jobb som ljudtekniker på baren Ugglan på Södermalm. Där lärde han känna Maria Eriksson, som spelade gitarr i The Concretes.
– Deras musik var ju inte riktigt min grej, jag var mer inne på precisionsmusik. Deras grej handlar mer om… känslan.
Concretes sångare Victoria Bergsman hade precis hoppat av och trumslagaren Lisa Milberg hade tagit över micken. Bandet behövde en ny trummis. Maria, som förstått att Dante spelade trummor, frågade om han ville spela med dem.
– Jag var 19 år och hade precis jobbat på Netto, och de erbjöd turnéer och allt. Det var skitstort.
Att han blev medlem i ett av Stockholms mest omtalade band innebar också att han fick en massa nya vänner. Mamma Katja varnade honom för »arvet« igen, och Dante dolde för henne hur mycket han festade.
– Pressen gillar ju dem, så från att ha varit vem som helst var jag helt plötsligt »Dante i Concretes«. Det kändes lite falskt. Tidigare hade jag knappt varit ute på krogen över huvud taget.
Snart hängde han där var och varannan kväll.
Samtidigt pendlade hans pappa mellan missbruk och rena perioder. De snackade aldrig när Toni knarkade, men det hände att Dante skickade iväg ett SMS. Han visste att Toni under sina hemlösa perioder laddade batteriet till sin mobil i en affär på Bondegatan där han sålde stöldgods.
En kväll när Dante var på väg till baren Riche tillsammans med bandkamraten Lisa Milberg såg han Toni på gatan. Dante bad taxichauffören att stanna och hoppade ut.
De promenerade tillsammans till Slussen. Toni skulle till Södersjukhuset för att hälsa på sin flickvän som låg där, förklarade han. Han såg utklädd ut, i en randig tröja och fiskarmössa. Han kånkade på en stor väska som Dante fick veta var full med borrmaskiner. Toni sade att han skulle få två år i fängelse om han åkte fast med väskan, eftersom den kunde binda honom till ett inbrott.
– Han tänkte väl inte riktigt på vad han sade, utan var i ett sådant tillstånd att han bara såg det som var precis framför honom. Under hela promenaden tror jag inte att han frågade någonting om mig, och om han gjorde det lyssnade han inte på svaret. Han är liksom inte sig själv när han knarkar.
Så fort de sagt hej då ringde Dante till polisen och berättade att en man i fiskarmössa på Södersjuk-huset hade en väska full med stöldgods. Han hoppades att ett fängelsestraff skulle vara bra för Toni.
Polisen kom aldrig.

För fyra år sedan fick Dante ett samtal från Karolinska sjukhuset. Påtänd och full hade Toni kört en bil rakt in i en betongvägg. Fötterna var krossade och han hade skurit upp hela skallen.
– När jag fick höra att han låg på sjukhus kände jag på något vis: »Yes!« Nu skulle han inte kunna röra sig. Kanske skulle man slippa oroa sig ett tag.
Två dagar senare rymde Toni från sjukhuset i en rullstol, men händelsen ledde ändå till att han åter-igen skrev in sig på ett behandlingshem. När han var rehabiliterad från skadorna efter olyckan bestämde han sig för att spela in en ny skiva – och för att hjälpa sin son in i branschen bad han Dante att producera den.
De lyckades få med sig några av Sveriges främsta musiker: keyboardisten Martin Hederos från Soundtrack of Our Lives, trummisen Ludwig Dahlberg från The (International) Noise Conspiracy, sångerskan Anna Maria Espinosa, Markus Krunegård… Dante, som tyckte att många av pappans gamla skivor var onödigt gammalmodiga, såg till att göra inspelningarna så avskalade att lyssnarens fokus hamnade på melodierna och på Tonis röst, som var förvånansvärt välbevarad trots 31 år av missbruk.
– För mig var det en jättegrej, säger Dante. Mitt första riktiga musikjobb. Jag lärde mig en massa inspelningstekniska saker och vikten av att jobba med bra musiker.
Skivan blev en succé. Journalisten Fredrik Virtanen kallade den »ett mästerverk« och Toni fick sitta i TV4 och förklara för Malou von Sivers hur det fungerade att missbruka amfetamin. I alla artiklar var vinkeln densamma: nu var Toni tillbaka, efter ett liv som hemlös hade han äntligen samlat ihop sig själv, sammanfattat sina erfarenheter och påbörjat ett nytt liv.
Det höll inte särskilt länge.
När The Concretes var på turné i Kalifornien skickade Dante ett SMS till Toni: »Jag hörde att du är ute och knarkar igen. Tråkigt. Hoppas du lägger in dig snart.« Toni SMS:ade tillbaka att han fört över 2 000 kronor till Dantes konto, och bad honom att ge tillbaka dem. Dante hade ingen aning om Toni verkligen trodde att han hade fört över några pengar eller om han lurades. Det hade i alla fall inte kommit in några pengar på kontot.
Hemma från Kalifornien bestämde sig Dante för att, efter tre år av festande och Concretesspelningar, ta tag i sin egen musik.
– Jag hade en manisk period och gjorde mindmaps över olika artisters sound och karriärer – Beatles, Prince, Bob Dylan… Hur de utvecklats från första skivan, hur många singlar de haft på varje skiva. Jag kom fram till att de artister jag gillade mest hade helt egna språk och sound. Jag studerade vilka låtar som toppade Billboardlistan. Vad funkade? Utifrån det försökte jag hitta en roll för mig i musikbranschen. Ligger man på minussidan när det gäller bekräftelsen man fått som liten anstränger man sig extra för att bli bekräftad. Jag tror att det är så det funkar för många i den här branschen.
Han började spela in demos med riktiga instrument, men blev inte nöjd. Först när han spelade in en elektronisk och släpig cover av soulsångaren Clarence Carters Next to You, som Lisa Milberg tipsat honom om, kände han att han hade hittat rätt.

Dante Kinnunen bromsar in utanför hipsterkaféet Louie Louie i Stockholm, lutar sin rostiga herrcykel mot en lyktstolpe utan att låsa den, hälsar på personalen och slår sig ner på en ledig stol på uteserveringen. Innan han tagit tre slurkar av kaffet har en handfull av Södermalms kultur-arbetare hunnit hälsa. Dante vinkar artigt tillbaka med uppdragna axlar.
Han jobbade här tidigare, men kaféet har slutat att anställa musiker eftersom deras scheman är så oregelbundna. Dante sitter själv ofta i sin studio till tidigt på morgonen. Sedan sover han fram till lunch då han brukar åka hit för att äta något innan han cyklar tillbaka till studion.
Han påpekar att butiken där Toni brukar sälja stöldgods ligger längre ner på samma gata, och berättar att han fick reda på det när han själv började sälja av gamla prylar på samma ställe.
Har du oroat dig över att ärva andra delar av hans beteende?
– Tidigare gjorde jag det, när jag drack mycket och mådde dåligt. Jag hade några kaotiska år. Men jag antar att det mest var nyfikenhet och en sådan period som alla har i tonåren. Det känns inte som om jag har det där i mig som han har. De flesta som knarkar som han har haft en skev uppväxt. Jag har ändå haft ett skyddsnät, en Södermalmsmedelklassuppväxt och stabila förhållanden omkring mig. Däremot har det präglat mig så att jag ser annorlunda på hemlösa och uteliggare. Ibland uttrycker folk nästan avsky för dem. Det förstår jag inte. De personer man ser på gatan har ju en familj någonstans och någon som älskar dem. Det finns en anledning till att de är där, som ofta inte är helt rättvis. Och jag är glad att jag har fått träffa så många fantastiska karaktärer genom pappa. Han har ju ett gäng gamla tjackare och en alkis som han går till gymmet med när han är nykter. De har blivit rena efter 50, men har fortfarande pundarsnacket och är väldigt hårda i ansiktet. Fulla med historier. Dem hade jag aldrig träffat annars.
Hur närvarande är Toni i ditt liv i dag?
– Han finns med mig dagligen. Antingen då jag tror att jag ser honom på stan och får hjärtat i halsgropen, eller för att jag tänker på honom. Tidigare brukade jag fundera på vad som skulle hända om jag bara tog reda på var han var, hämtade honom, slängde in honom i en bil och släppte av honom i en stuga på landet och avgiftade honom. Men jag har insett att han verkligen måste vilja det själv. Det gör han inte. Så nu är jag mer… bitter och realistisk.
Vet du var han är nu till exempel?
– Jag vet att han brukar hänga i Söderort och på Södermalm. Men det är också en sådan där grej – jag undrar ju hur en dag i hans liv ser ut. Samtidigt har jag på sätt och vis redan fått veta mer än jag vill.
Vad då?
– Det är mycket sex och prostitution i den där världen. Det kanske man inte ska tala om egentligen.
Är du orolig?
– Det är klart att jag har varit orolig när jag inte vetat var han är, men efter ett tag gick det ju inte. Man fick lära sig att leva med det. Men jag vet att han kör bil när han är påtänd. Det var så han krockade. Jag har en kompis vars bästa kompis blev påkörd av en pundare och dog. Det vore så sorgligt om det hände något sådant.
Har du kvar något hopp om att han ska bli kvitt missbruket?
– När jag var liten märkte jag att mamma och pappa drogs till varandra när de sågs. Det gav hopp varje gång. De träffades typ på julafton hos farmor, om han dök upp. Ibland blev det som man hade drömt om att det skulle vara. Men sedan blev jag alltid besviken. Han har ju missbrukat sedan han var 13 år. Det är en så stor del av hans liv. Man förstår att det blir för konstigt för honom att sitta runt ett bord och… prata om Solsidan. Samtidigt vet jag inte hur länge han kan hålla på. Han börjar bli gammal. Det är nog inte många år kvar innan jag får höra att han dött, eller… jag hoppas han slutar innan dess. Klart jag hoppas. Men efter kraschen förvånar inget längre. Istället har bilden klarnat av hur starkt beroendet är. Det jag lärt mig är att man inte ska hoppas för mycket.
Det finns en uttjatad historia om när Ulf Lundell blivit nykter och möttes på sina konserter av fans som höll i plakat med texten: »Börja sup igen, Uffe!« Upplever du att många har romantiserat din pappas destruktivitet?
– Genom mamma är jag ju uppväxt med Scum-manifestet, så jag spyr på manliga konstnärsmyter. Pappa har verkligen levt efter en sådan. När folk har undrat har jag helt enkelt svarat att det inte finns något att fascineras över. Han knarkar. Men han har fått stor livserfarenhet av det livet. Och han beskriver det bra.
Din mamma säger att du aldrig har varit arg på honom.
– Jag blir liksom aldrig arg. Jag har aldrig varit det. Att bli arg kanske hjälper i stunden, att få ut något. Men det förändrar inte något. För några år sedan kunde jag skicka SMS till honom och förklara att jag tyckte att det sög, men nu försöker jag acceptera läget och ta hand om mig själv istället.

Dantes studio på Kvastmakargatan på Södermalm ligger i en liten röd stuga med utsikt över Londonviadukten. På vintern håller han värmen med öppen spis och om han behöver kissa finns en stupränna på baksidan. Dante delar stugan med en kompis vars farbror hade hand om kontrakten till hela det lilla kvarteret med gamla kåkar.
Sedan EP:n Next to You släpptes i våras har Dante hajpats som en av de intressantaste svenska debutanterna på länge. För en artist som bara har fyra låtar på Spotify, varav en är en instrumentalversion av Next to You, har uppmärksamheten varit anmärkningsvärd. Han har intervjuats av allt från initierade små musikbloggar till Dagens Nyheter. Delvis på grund av kopplingen till Concretes, men också tack vare sin mjuka röst och låtarnas sällsynta blandning av storvulet exakta produktioner och finstämda melodier.
– Jag lyssnar mycket på R&B och dancehall. Men det tråkiga med sådan musik är att det är så mycket sexism och materialism. Därför försöker jag göra samma grej, men med andra ord.
På EP:n är det mest kärlekslåtar.
– Kärlekslåtar är det som legat närmast, men jag älskar Bob Marley som textförfattare. Han är politisk, men utan att peka ut något speciellt. Jag hade velat uttrycka mig politiskt, för det är det ju ingen som gör. Annars har jag mått dåligt ganska länge och försökt skriva om det. Och om andra kan känna igen sig så hoppas jag att det kan hjälpa på något sätt. När jag var tio började jag få panikångestattacker. Vi gick till Bup, där de konstaterade att det fanns ett samband med att min pappa knarkade. Så klart. Jag trodde att det var mitt fel att han inte ville träffa mig. Jag fick lära mig att jag har ett klassiskt skuldbeteende.
Hur känner du det i dag?
– Jag mår dåligt om inte alla mår bra, och söker ofta upp dem som inte mår bra i ett rum. Men det är inget jag klagar på. Många medberoendebieffekter är i grunden väldigt positiva.
Har du skrivit om din pappa?
– Jag har försökt skriva två låtar om honom än så länge. Men det har inte blivit bra, tycker jag. De blev banala på något sätt.
Har han hört din musik?
– Jag mejlade den till honom i november. Det är ju inte hans grej, men han gillade den. Sedan försvann han i december och sedan dess har vi inte setts.
Du har sagt att det är din »grej att sätta upp mål«. Vilka är dina mål nu?
– Att göra musik under namnet Dante ett tag. Jag vill göra fem skivor på fem år.
Precis som din pappa innan han försvann första gången.
– Ja, nu när du säger det… Sedan, när jag är 28, har jag förhoppningsvis tillräckligt med pengar för att göra andra saker. Jag har en kompis som bygger replokaler åt nyanlända invandrare. Något sådant hade jag velat göra. På sätt och vis är Dantegrejen bara medlet för att nå dit. Jag vet inte hur mycket nytta man har av en musiker. Musik blir lätt så egocentriskt. Jag vill hjälpa människor och göra något som andra än bara jag själv får nytta av. Och kan jag inte det med musiken så vill jag göra det på andra sätt. Det är vad livet handlar om, tror jag.

Onsdag 5 oktober Runners, den första singeln från Dante Kinnunens kommande debutalbum släpps.

Tillbaka