»Jag blev fan huggen, stucken och bombad«

Efter drygt 30 år med självförbrännande livsstil ­släpper Olle ­Ljungström i sommar en ny singel. Här berättar han om när han var som allra närmast att ta kål på sig.

Inför årsdagen av 11 september, 2002, åkte jag och Pål ­Hollender till Afghanistan för att göra en dokumentär om landet. ­Första dagen kastade ett gäng killar tomater på våra nya linne­kostymer. Redan då borde vi ha anat att det fanns ganska goda skäl att tro att allt skulle gå åt helvete.
En dag stack Pål ut på stan i Kabul för att köpa batterier. Jag satt kvar på hotellet för att skriva musik. Då hördes en liten smäll. Jag hämtade kameran och gick ut på balkongen. Folk samlades på torget för att se vad som hänt. Då sprängdes en bomb till – en kraftig bilbomb, nio meter från mig. Jag flög in i rummet och fick glassplitter i hela kroppen. Rummet var söndersprängt, men jag sprang ut på balkongen igen och filmade. Hotellentrén var sönderslagen. Det låg en fot under min balkong. Torget var ett blodbad med söndersprängda människor överallt. Jag hade aldrig sett en död människa förut.
Jag vågade inte gå ut. När jag tittade ner i lobbyn låg en hotell­anställd upptryckt längs väggen med hjärnan rinnande ur sig. Alla på hotellet var döda. Ingenstans kunde jag få information om någonting. Jag visste inte om Pål var skadad. Den ensamheten var jävligt läskig, så jag proppade i mig allt opium och alla tabletter jag hade. Men jag kunde ändå inte finna ro.
Sedan fick beväpnad militär syn på mig och sprang upp till hotellrummet. De trodde att jag hade något med bomben att göra. En beskedlig man med turban förklarade för dem att jag bara bodde där. Först fyra timmar senare kom Pål. Då började jag gråta.
Jag ville inte åka vidare till Kandahar. Pål sade: ›Jag kan inte lämna dig, Olle.‹ Någonstans hade jag gått med på det här och följde till slut ändå med. Jag var jävligt knäckt under resan dit. Det som hade varit en lek med döden blev en dödsskräck. Jag kände mig som en futtig, enkel själ och var jävligt stressad, så jag käkade opium, rökte opium och tog häst­doser av lugnande medel som vår chaufför fixade. Vid några tillfällen var jag helt väck i pallet.
I Kandahar åkte skrålande talibanäckel i en Toyotabuss efter oss när vi gick ut med våra nio livvakter. En av dem, en snubbe i Saddammustasch som yrde av ondska, åkte fram till oss och sade att vi skulle bort från gatan. Pål frågade varför. Han svarade: ›Annars dödar jag er.‹ De har en snedvriden religionssyn. Jag fattar inte varför man ska vara religiös om det handlar om att ha ihjäl alla som inte vill ha lika tråkigt som en själv. Då åker jag gärna till helvetet där man får knulla och supa.
På kvällen spelade jag musik utanför hotellet. Att spela musik var visst en enorm provokation. Det var förbjudet, vilket jag inte visste. Talibanerna sade: ›Vi öppnar eld om du inte går in.‹ Liv­vakterna drog in mig. Då skar en av snubbarna mig med en bajonett i örat. Jag höll på att svimma. Jag tror det var den dagen jag fick diabetes, det hände något då som var konstigt. Vi bestämde oss för att sticka tillbaka därifrån, till Kabul, innan de hann mobilisera sig. Talibanerna ville ha ihjäl oss.
Samtidigt började mitt ben att svullna upp. Jag kände mig för­giftad. När vi kom till ett tyskt militärsjukhus sade de att jag hade dött om vi hade dröjt två timmar. Jag hade blodförgiftning. Men jag blev fan huggen, stucken och bombad. Det var inte så konstigt att jag fick en biverkning.
Eftersom jag inte var militär eller kom från något krigshärjat land så var jag inte berättigad till någon hjälp när vi kom hem. Chefen på svenska bataljonen i Afghanistan tyckte det var skadeskjutet. Han fixade i hemlighet psykologhjälp till mig i åtta månader på Foa i Södertälje. Jag vill inte ha sett vissa av sakerna jag såg, men jag ångrar inte att jag såg denna jävligt, jävligt konstiga värld.«

Tillbaka