Andreas Kleerup

»Det var någonting jag hade drömt om sedan jag var liten: att ligga med modeller och festa.« När Andreas Kleerup nådde sina drömmars mål var livet inte roligt längre.


Våren 2009 var händelserik för den 30-årige Andreas Kleerup. Han dömdes till dagsböter efter att ha ertappats med kokain i kroppen på Grammisgalan. Efteråt gick han för andra gången ut och deklarerade att han hade slutat ta droger. I själva verket hade han inte alls lagt av. Det hade bara blivit svårare för honom att knarka eftersom han ständigt hade polisens ögon på sig efter det medialt uppmärksammade tillslaget i Stockholm.
Under våren träffade han även Sonja i Göteborg, som han »oväntat gjorde gravid«. Han flyttade in i hennes lägenhet.
En morgon i maj följde Andreas med henne till barnmorskan i Göteborg för en tremånaderskontroll. Egentligen hade han helst stannat hemma eftersom han under de senaste veckorna hade »ätit mycket lugnande benzo« mot sina panikångestattacker. På barnavårdscentralen kände han sig stressad och obekväm.
»Jag måste gå hem och vila«, sade han och reste sig.
På väg från sjukhuset tog han upp mobilen för att ringa sin mamma, men kände att han som 30-åring måste vara stark på egen hand. Istället skickade han ett SMS till henne och berättade att han inte mådde bra.
Hemma i badrumsskåpet hittade han en burk med det ångest- och orosdämpande läkemedlet Lergigan, som var utskrivet av hans förra läkare. Han tog ett piller. Sekunden senare fick han ett infall och tryckte i sig hela burken. Han var väl medveten om att doseringen var farlig.
Efter någon minut upplevde han det »största och finaste lugnet« han någonsin hade känt. I samma sekund som han tänkte »nu släpper jag, this is it«, ringde mobiltelefonen. Det var hans mamma.
Hon hörde att Andreas svarade sluddrigare än vanligt och frågade vad som hänt. Andreas berättade vad han hade gjort.
Hon ringde då runt till de av hans kompisar som hon kände till i Göteborg. Åtta minuter senare hade en tjejkompis tagit sig till hans lägenhet på sin moped och tagit sig in genom balkongdörren som av en slump stod öppen. Andreas låg avsvimmad i sängen.
I ambulansen på väg till Sahlgrenska sjukhuset slutade hans hjärta att slå. Det var precis vad han ville.

Bland mängder av dörrar och trappor i den labyrintlika Svenska Grammofonstudion i Göteborg ska bandet Me And My Army och producenten Hans Olsson Brookes finputsa det sista på gruppens debutalbum Thank God For Sending Demons. Alla sex bandmedlemmarna utom frontfiguren, sångaren och huvudproducenten Andreas Kleerup har dykt upp på utsatt tid, 14.00, en novemberdag 2010.
Medan bandet väntar på Andreas föreslår basisten Joel Hammad att de ska lyssna på den nästintill färdigproducerade låten The Only One.
– Andreas öra skulle behöva lyssna på den också, svarar Hans Olsson. Vi väntar.
Andreas Kleerups låtskrivarvänner Niels Nankler och Joel Hammad tänder varsin cigarett innan de sätter sig i det lilla studiorummet som Andreas hyr in sig i.
Klockan halv fyra har Andreas ännu inte kommit.
– Han, rockstjärnan, måste komma nu, säger Joel. Ring Andreas, någon!
– Jag väckte honom innan jag gick hemifrån, svarar gitarristen och deltidssambon Niels. Och jag har ringt honom flera gånger. Han svarar inte, han måste ha somnat om. Han har varit trött på sistone.
Jag undrar om det blev ovanligt sent för dem och Andreas kvällen innan.
– Nej, svarar Niels. Vi satte på en film vid halv elva.
Joel föreslår att de kan äta någonting medan de fortsätter vänta.
– Nej tack, svarar en lätt irriterad Hans Olsson Brookes. Jag åt lunch vid lunchtid. Det finns faktiskt folk med vanliga tider.
Klockan tio i fem på eftermiddagen beställer de thaimat och konstaterar att Andreas inte kommer att infinna sig i studion. Ingen verkar särskilt förvånad.
Den senaste veckan har man kunnat läsa om Andreas dagligen i tidningarna. Det började när han med sår i ansiktet satt i TV4:s morgonsoffa och pratade osammanhängande om sin musik till Stockholms stadsteaters uppsättning av Aniara. Efteråt anklagades han för att ha varit narkotikapåverkad. Rubriker om »kaos« syntes i pressen, TV4 plockade bort inslaget från sin hemsida, missbruksspekulationer fördes flitigt på bloggar och internetforum och Barncancerfonden bröt samarbetet med honom eftersom de ansåg att han var »drogliberal«. För reklam- och mediatidningen Resumé förklarade Andreas sitt beteende med att han varit trött: »Det handlar om att jag går upp sent på dagarna.« Ingen tycktes tro honom.

Det dröjer två veckor innan vi slutligen lyckas ses. Andreas stormar in i studion, på exakt utsatt tid, och kramar om Soundtrack of Our Lives-basisten och studioägaren Kalle Gustafsson Jerneholm i entrén.
Kalle frågar:
– Allt väl?
– Ja, det är jättebra. Pigg som om jag nyss varit ute och sprungit.
När han tar av sig huvan ser jag att han är blöt i håret.
Har du varit ute och sprungit, på riktigt?
– Nänä, svarar han, Jag är bara nyduschad, men jag känner mig välmående i dag. Jag har varit sjuk i flera veckor. Det var därför jag var som jag var i TV.
Jaha, varför sade du inte det när journalister undrade då?
– Jag var ur form, verkligen. Jag hade pankreatit, bukspottskörtelinflammation. Och jag borde inte ha gått dit, jag var trött och sjuk. Men jag ville inte vara sjuk längre och missa fler inbokade saker. Efter sändningen blev jag tvungen att åka direkt till min läkare. Mitt immunförsvar var så jävla nedsatt att jag har fått svinkoppor, utslag i knävecket och ansiktet. Men jag hade ingen lust att berätta om det för en jävla skvallertidning för reklamare i Stockholm – de största töntarna på jorden. De skrev att jag sade: »Jag är helvit.« Det sade jag aldrig. De sade att de hade hört att jag var det. Jag svarade »Jahaja.« Jag behövde ändå aldrig förklara för dem som känner mig. De vet om att det inte längre är som det har varit förut.

När Andreas Kleerup var fyra år hörde han Mötley Crües nysläppta Shout At The Devil för första gången. Strax därpå fick han en Mötley Crüe-tröja och bestämde sig för att bli rockstjärna. Som tioåring fick han sitt första trumset, ett år senare en gitarr som han började skriva låtar med – bland annat en han tänkte skulle passa som wrestlingbrottaren Hulk Hogans intromusik. Han frågade sin pappa om han tyckte att Andreas skulle bli bäst på trummor eller på gitarr. Spelar man två instrument kan man inte bli bäst, resonerade Andreas. Pappan förklarade att han inte behövde bli bäst på någonting. Andreas bröt ihop i tårar och tvingade sig själv att välja bort gitarren.
– Jag spelade så mycket att radhusgrannarna till slut klagade på allt oväsen. Pappa blev tvungen att ljudisolera mitt rum. Det var oerhört fint gjort. Han kunde ha bett mig att sluta spela istället, men han visste att allt jag ville var att trumma.
Andreas gjorde ständigt upp scheman över vilka trumövningar han skulle repetera i sina olika tjugominuterspass. Som tolvåring kände han att han hade utvecklat trumspelandet tillräckligt för att starta sitt första band, Blazons. Han lät håret växa och blev hårdrockare precis som idolen och trummisen Tommy Lee i Mötley Crüe. Han startade flera band och blev på högstadiet en riktig »trummisnörd« med tandställning, mjukisbyxor, Converseskor och magväska. Trots usla slutbetyg i nian kom han in på Södra Latin. Andreas trodde att det berodde på att studierektorn tyckte synd om honom.
På gymnasiet träffade han Alexander Di Giorgio. De »rökte mest brass och gick på strippklubb« och Andreas började ersätta hårdrocken med jazz och natthäng på jazzklubben Fasching som förband till Esbjörn Svensson Trio.
Efter studenten kände Andreas sig vilsen. Han visste inte vad han skulle göra. Han rökte mycket »jazztobak« och började drabbas av depressioner och panikångest. Efter två tuffa år, då han jobbade i en videobutik vid Hornstull, lånade Andreas vid millennieskiftet pengar av sin pappa till en enrummare i Vasastan. Han började må bättre.
Strax därpå fick Andreas ett låtskrivarkontrakt av Peter Cartriers på Diesel Music. Han lärde sig sjunga och utvecklade sitt producerande i skivbolagets studio. 2003 fick han ett singelkontrakt hos EMI med option på ett album. På en spelning med trumpetaren och kompositören Jon Rekdal uppträdde han med sångerskan Paola Bruna, träffade Klas Åhlund och fick sedermera jobb som turnétrummis, först för Paola, sedan med Klas Åhlunds band Teddybears STHLM. Två år senare släppte han sin första singel, Medication, och gjorde en remix på den jamaicanska dancehalldrottningen Tanya Stephens singel No more.
– Jag satt i stort sett vid en dator i någon studio i sju år och lärde mig producentyrket utan och innan. Jag har gått den långa vägen, verkligen. Men det var en planerad, trappstegslik, lång resa mot framgång. Även om den tog längre tid än jag hade trott.
2007 skrev och producerade han en låt till den internationella versionen av Robyns självbetitlade album.
– Jag har alltid känt att »jag ska fan visa att det går att klara sig på det här. Det ska fan gå att bygga ihop ett liv utifrån mina intressen och förutsättningar också.« När jag skrev den låten tänkte jag: »Det här måste gå vägen, drömmen om att bli rockstjärna.« Det fick bära eller brista. Jag lade in allt jag kan uttrycka och hela min person i den låten. Det var jobbigt. Funkade inte den låten skulle jag sluta.
I augusti 2007 blev With every heartbeat etta på Englandslistan.
Snart började också rockstjärnelivet han drömt om att förverkligas. Andreas var ute och »festade jävligt mycket«, när han inte satt vid sin dator och drack vin. Han drev en klubb med brorsan Jonas och spelade skivor på restaurangen Riche. Han var tillsammans med fotomodellerna Adina Fohlin och Elsa Hosk, levde ett stökigt liv och glömde bort att dyka upp för att fira julafton med familjen.
– Jag hade börjat lägga the foundation för mitt genombrott. För att orka hålla drömmen i sikte var det skönt att blåsa bort huvudet ibland. Det ingick. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av de åren. Bara enstaka gigs, typ. Det är dimmigt. Femton av tjugo gånger som jag pratade med någon i två timmar under den här tiden kommer jag inte ihåg det. Men jag minns att jag kände att jag aldrig skulle få den här chansen igen.
Hur mycket pengar brände du de åren?
– Jag köpte sju gram kokain i veckan, ett om dagen i princip. Det kostade mig typ två miljoner kronor.
Efter en turné med Robyn lade Andreas i maj 2008 in sig på ett rehabiliteringshem.
– Det hände väldigt mycket i mitt liv och jag tänkte att om jag käkar lugnande piller så blir det bra. Det slog bakut.
När han lämnade behandlingshemmet, inför släppet av sin fullängdsplatta, sade han i magasinet Café att »jag  lever inte så längre«.
– När jag kom hem från rehab körde jag på som fan igen. Så var det. Jag tog allt möjligt man kan tänka sig. Hade jag någonting hemma så tog jag det så fort jag vaknade. Det var ett par år när det var jävligt mycket.
Reflekterade du över det då?
– Ja, men det var någonting jag hade drömt om sedan jag var liten: att ligga med modeller och festa. Sex, drugs and rock’n’roll. Då var det klart som fan att jag skulle göra det. Jag har alltid fattat att det inte skulle kunna pågå sådär för alltid, men det är lika bra att göra det medan det är möjligt.
Framgångarna i England och singelns 55 veckor på försäljningstopplistan i Sverige ledde till att Andreas blev sammanförd med barndomsidolen Tommy Lee, eftersom dennes flickvän gillade Andreas musik.
– I dag är vi polare. När jag släppte tanken på att han är en gammal idol visade det sig att han är lika gullig och omtänksam som alla mina andra vänner.
På Grammisgalan i januari 2009 blev Andreas utsedd till Årets kompositör, Årets producent och Årets nykomling. Även kvällstidningsrubrikerna kom att handla om honom, efter att polisen gjort sin razzia och gripit honom med kokain i kroppen. I SVT:s Debatt blev han sedan hårt angripen för att han ursäktade sig med att mycket framgångsrik musik gjorts under narkotikapåverkan genom åren.
– Jag fick oförtjänt mycket skit, säger Andreas. Jag fick ta smällen för många andra eftersom jag hade åkt fast. Varenda proggare har gjort det här utan att någon höjer på ögonen. Jag sade i debatten att jag inte rekommenderade narkotika, men när en snubbe hävdade att reggae hade funnits även utan cannabis fick jag nog och var tvungen att vara den som säger som det är. Sådan är jag fortfarande. Det är jävligt jobbigt och har kostat mig mycket kraft, men för mig finns ingen mening med att hymla.
Artistkollegan Niklas Strömstedt, som såg TV-programmet, skrev på sin blogg: »Har stor respekt för hans begåvning som låtskrivare, artist och producent. Jag kan ha fel, men det verkar inte som om han mår jättetoppen.«
Det gjorde han inte. När Andreas hjärta några månader senare slutade att slå i ambulansen på väg till Sahlgrenska fick ambulanspersonalen igång det igen.
Andreas vaknade två dagar senare på sjukhussängen.

På Halloween i slutet av oktober 2009, fem månader efter självmordsförsöket, anordnade Andreas kompis Patrik Herrström en releasefest för bandet Roeniks nya skiva på Pusterviksbaren i Göteborg. I ett försök att locka folk bjöd han in höjdhoppslegendaren Patrik Sjöberg som DJ och frågade Andreas om han ville uppträda med den för honom vagt bekante syntspelaren John Rönneklev.
»Vi ska bara göra någon enkel grej«, sade John. »Inte headlajna.«
»Visst, svarade Andreas. Jag kan väl trumma på någonting.«
Några dagar före spelningen bestämde sig Andreas, John och Patrik Herrström för att spela ihop sig litegrann med och hemma hos Niels Nankler i »Loftet« – en kombinerad lägenhet och musikstudio i Lyckholms fabriker, ett stenkast från Svenska Grammofonstudion.
Niels spelade gitarr, Patrik trummor, John synt och Andreas för första gången på länge gitarr. I ett hörn stod Niels kollektivsambo Joel Hammad och Andreas upptäckte att »Joel inte bara var snygg, utan kunde sjunga också«. Efter en pastamiddag och några glas vin gick Andreas hem.
– Jag kände att det här var för bra för att inte göra någonting seriöst av, säger han. Det kände nog de andra också, så jag stack hem och skrev texten till låten Me And My Army – riffet hade kommit fram när vi repat.
Dagen därpå spelade han upp den för de andra. Alla var överens: »Det här är ju skitbra.«
Bandet bildades, och enligt affischen till uppträdandet på Pustervik spelade »Kleerup, Herrström, Nankler, Rönneklev« samma kväll »3-ackords kraut«.
När Sveriges Radios Musikhjälpen bjöd in Andreas i december 2009 tog han med sig de andra och presenterade »sitt nya superband«. De framförde sin självbetitlade låt akustiskt och programledaren Timbuktu jublade. Efteråt var alla i bandet återigen överens: »Fan, det här är mycket bättre.«
– Vi hittade soundet i det akustiska, säger Andreas. Jag, Niels och Joel började skriva skitmycket låtar.
I början av 2010 lämnade Andreas Sonja och deras nyfödde son Vincent och flyttade in hos bandkollegorna Joel Hammad, Niels Nankler och Niels flickvän Helena Arlock.
– Det blev lite som när jag satt vid datorn förr fast det nu var med ett band. Som John Lennon sade: »Ge mig en tuba och jag kan få något ur den.« I början spelade jag bas i bandet, men nu spelar jag gitarr. Jag har övat sjukt mycket. Jag har aldrig kunnat uttrycka mig i ett gitarrsolo förut. Det är kul att bejaka nya förmågor hos sig själv.
Snart fick bandet alltmer uppmärksamhet. I mars 2010 bjöd Patrik Sjöberg in dem till att spela på hans välgörenhetshöjdhoppsgala. De uppträdde även i morgonradio, på Restaurang Ljunggren i Stockholm och på Way Out Wests klubbscen.
– Jag har aldrig haft ett band där alla strävar åt samma håll förut. Det här är första gången ett band funkar för mig. Det handlar liksom bara om att ta ett instrument och sjunga med. Basic stuff. Ingen beställningsvara, utan det bara växer fram ett band, ganska fin musik, efterfrågan och slutligen en skiva.
I oktober 2010 släppte bandet en självbetitlad EP. Popjournalisten Jan Gradvall skrev: »Vad man slås av är återigen hans melodier. Benny Andersson-klass.«

Det ringer i Andreas mobiltelefon. Han ursäktar sig och säger att det är Vincents mamma.
– Heeeeeeeeej, svarar han. Jag sitter i studion nu. Jag tar en taxi till er så fort jag är ready här. Ja, absolut kan vi gå ut och ta en promenad sedan.
Han förklarar att det varit frostigt mellan honom och Sonja i stort sett sedan Vincent föddes.
– Jag har inte träffat Vincent så mycket eftersom det har varit så struligt mellan oss, säger Andreas. Jag var en skit eftersom jag lämnade dem, men nu börjar det ordna sig mellan oss. Det är så otroligt skönt.
Kommer det att kännas trovärdigt för dig att snacka droger med Vincent när han blir äldre?
– Det är det inte så många föräldrar som gör. Om jag skulle göra det så skulle ju mitt ord hursomhelst vara mer motiverande än många andras. Jag vet exakt hur jävla åt helvete det kan gå med droger, jag har gjort det så pass mycket att jag inte är sugen på det längre.
Hur ser det ut i dag menar du?
– Jag kan inte säga: »Nu är det bra och jag kommer aldrig att göra det igen.« Men det har blivit lite, lite bättre hela tiden det senaste året.
Hur tänker du kring ditt självmordsförsök?
– Det lever ju alltid kvar, men jag kan ändå inte önska det ogjort. För efter det har ingenting varit detsamma. Jag fick en andra chans och kände: »Jaha, jag har tydligen någonting att göra här.« Sedan dess har allting blivit bättre, jag mår bättre i själen. Det var faktiskt värt det, för att komma till den insikten. Jag var nära att inte sitta här, och vara pappa till Vincent, i dag. Men nu är jag ju här. Det är faktiskt det bästa som har hänt mig.
Varför kände du som du gjorde?
– Det hade med existentiella saker att göra. Jag har ständigt ifrågasatt varför man känner som man gör och varför saker och ting är som de är. Det är befriande att ha varit så nära. Jag har insett vilka konsekvenser det kunde ha fått. Jag kunde ha varit död. Jag har slutat förneka för mig själv att jag känner en kontakt med något högre. Jag känner av en kraft »där uppe« varje dag som jag tackar och kommunicerar med. Jag vet vad som händer när man försvinner. Det är inget läskigt, the other side är snäll. I dag tar jag allting mer för vad det är. Det har gjort mig stabilare. När jag pratar med min terapeut säger jag som det faktiskt är. Förr svarade jag alltid: »Jo, det är bra.« Bara för att vinna poäng, liksom. Nu berättar jag om det inte är bra. För då går det att förändra. Tidigare har mitt grundläge varit att vara ledsen och ångestladdad. Men nu är jag generellt glad. Alltså, efter självmordsförsöket är jag en annan person. Det finns inte så mycket som skrämmer mig längre. Sorry att behöva säga det, men det gjorde hela skillnaden.
Har du blivit religiös?
– Ja, jag är religiös.
Känner du skam över vad du gjorde?
– Jag skäms inte för något som jag någonsin har gjort. Jag skäms inte för att jag glömde bort julafton heller, men jag har bett om ursäkt för det. I dag kan jag till och med skämta om att jag glömde det. Det är bättre att göra sådant när man är 25 än när man är 45. There is a time and place for everything.
Hur mår du i dag?
– För första gången i mitt liv kan jag vakna på morgonen och faktiskt vara lycklig. Förr drömde jag om att leva i Los Angeles på 1970-talet. Nu tycker jag bara att det skulle vara varmt, och trist att de inte hade internet. Jag kan nog inte ha det bättre än vad jag har det i dag. Jag känner ingen inre prestationsångest att jag måste lyckas med det här på samma sätt som med mitt debutalbum. Jag tar det lugnt och har jobbat med mitt internationella producerande då och då under nästan ett år, parallellt med Me And My Army. Många verkar tro att »jävlar vad han måste ligga i som är aktuell med skiva, Aniara på Stadsteatern, produktioner åt John Grant och Robyns nästa album«. Själv känner jag …
Andreas lägger huvudet bakåt i fåtöljen och låtsatssnarkar.
– Det är jävligt eye of a tornado. Alltid lugnt, det ordnar sig. Det är väldigt skönt. Jag gör grejer för att det är kul. Någon låt här, och någon annan där. Jag tackar nej till att producera hela album som jag inte är sugen på. Jag kan sitta still utan att känna stress för att det är någonting jag har missat eller någon jag har glömt bort. Så hoppas jag att det alltid kommer att få vara, att jag kan göra allt med ett stort leende istället för att tycka att allt är jobbigt.
Förr eller senare börjar det blåsa även i orkanens öga. Du har sagt förut att du mår bättre och har lagt av med droger.
– Nä, jag kanske har varit lite otydlig och låtit folk tro att jag gjort det förut, men jag har inte sagt någonting sådant, tror jag.

Johan Persson är reporter på Filter.

Tillbaka