Han letar guld i VHS-ruinerna

Oavsett om du vill se Monica Zetterlund framföra Trubbel i SVT 1968 eller ZTV-reportaget med Broder Daniel från 1998, så är det en och samma man som gör det möjligt.

 
För 13 år sedan satt jag och mina vänner i datasalen på högstadieskolan och fnissade åt den så kallade CP-listan. Den enkla hemsidan, signerad »DJ Cat of Keso«, bestod av en lista med 1 000 handfasta tips som exempelvis listans nummer 149: »Sälja kokain till Colombia.«
Tio år senare satt jag lika ofta fast framför datorn, men då underhållen av något av alla de »ägiga musikklipp« som jag och min nyfunne vän Nils-Petter skickade till varandra i ett chattprogram: Sator och Thåström i duett på Hultsfredsfestivalen 1991, Kjell Höglund med Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför eller Olle Adolphson som framförde Calle Schewens Vals på Evert Taubes 100-årsdag på Cirkus 1990. För att inte tala om Kenneth »Kenta« Gustafssons legendariska framträdande i Melodifestivalen 1980 med Utan att fråga.
Alla klipp inleddes med ett två sekunder långt intro som förklarade att det var »rippat«, det vill säga digitaliserat och tillgängliggjort, av någon som kallade sig Rosa mannen.
Utöver att de var tämligen meningslösa hade båda situationerna en gemensam nämnare: Både DJ Cat of Keso och Rosa mannen heter egentligen Daniel Johansson och bor i Trollhättan.
I dag har han producerat över 15 000 musikklipp som går att se på Youtube. I en alltmer flyktig medievärld, där ett TV-framträdande riskerar att försvinna och bli bortglömt i samma ögonblick som det är över, har han i princip på egen hand gjort den moderna musikhistorien tillgänglig för alla.

Den 34-årige, pojklike och ständigt leende Daniel »Rosa mannen« Johansson bär numera inte ett enda rosa klädesplagg. Dem lade han åt sidan för tre år sedan, »när det inte var roligt längre«, efter att ha burit enbart sådana i sju år. Istället har han på sig en svart t-shirt med brösttrycket »Commodore 64«, den mest populära hemdatorn på 1980-talet.
– Jag älskar 80-talet, säger Daniel. Det är det bästa årtiondet, det var då jag växte upp. Jag har många sköna minnen av musiken och pastellfärgerna.
Som nioåring började Daniel Johansson spela in »nästan allt som gick på TV« på familjens VHS-bandspelare. Daniel fick känslan: »Jag har materialet, och jag kan göra vad jag vill med det.« Han tittade om och om igen på sina inspelningar.
– Jag har en förmåga att snöa in på saker. Jag har alltid varit fixerad vid att spara saker, att de aldrig får gå förlorade, förklarar han.
I julklapp året därpå fick Daniel sin första dator, just en Commodore 64. Snart kom han i kontakt med andra datorintresserade ungdomar som programmerade grafiska effekter och musik som de brevledes skickade mellan varandra över hela världen. Daniel började kopiera musiken ur dataspel till disketter som han distribuerade med fejkade frimärken.
På en gymnasielektion i maj 1993 hade den skoltrötte Daniel tråkigt som vanligt, och började skriva på CP-listan. Några dagar senare visade han sina handskrivna papper för klasskamraterna som tyckte att listan var »hysteriskt kul« och fotokopierade den. Snart fanns listan över hela Trollhättan. Daniel satte sig vid datorn och kopplade upp sig mot en BBS, ett slags föregångare till internet, och lade upp listan på nätet. Snart hade tiotusentals ungdomar i Sverige läst den.
– Jag var stolt över att ha gjort något som gjorde folk glada. Jag satt kaxig i pojkrummet och blev inspirerad att fortsätta servera folk roliga saker.
Genom åren fortsatte han att lägga upp listor och »sagor för trafikskadade barn« på internet, samtidigt som han behöll vanan att spela in det mesta som gick på TV. Under 2004 konstaterade Daniel en dag att han hade svårt att ta sig in i sin enrumslägenhet på grund av alla VHS-kassetter han samlat på sig. Han köpte en maskin som kopplade ihop videobandspelaren med datorn och började digitalisera de tusentals videobanden.
– Det slog mig att andra kanske också ville se det här, så jag lade upp det på Pirate Bay, säger han.
Från fildelningssajten Pirate Bay laddade sedan andra människor ned klippen och lade upp dem på Youtube. I dag har Daniels maniska samlande av framför allt musikvideor och artistuppträdanden, med hjälp av det två sekunder långa Rosa mannen-introt, gjort honom till en levande internetlegend.
– Så fort jag är ledig går jag på loppisar på jakt efter nya videoband att rippa, säger Daniel. Varje gång hittar jag en hel ryggsäck med nya videoband. Däremellan spelar jag in allt som jag tycker verkar vara intressant på TV. All min lediga tid går åt till det här, jag sätter klockan mitt i natten för att datorn alltid ska vara i arbete. Sedan snabbkollar jag igenom allt och ser om det är något intressant som jag kan lägga ut.
Till saken hör att han tycker att det mesta är intressant. Det spelar ingen roll om du är på jakt efter populärkulturella milstolpar som Grandmaster Flashs framförande av The Message på The Tube 1983 eller vill se Charlotte Perelli sjunga Tusen och en natt med Lotta Engberg på Liseberg – båda finns på Youtube tack vare Rosa mannen.
Till sina absoluta guldkorn håller Daniel Johansson den promo-VHS Agneta Fältskog släppte inför sin engelskspråkiga solodebut Wrap Your Arms Around Me 1983. Han hittade den på en loppis 2006. Kassetten innehåller ett liveuppträdande med Mats Ronander på gitarr och bandet Smokie som körsångare.
– Jag är inget Abba-freak, men det är så jävla rare. När jag hittar ett sådant riktigt guldkorn är det som att vinna på lotto. Det är en enorm lycka, men jag hinner inte se på det som jag hittar, inte en chans. Det får andra göra.
Så varför ägnar du all din lediga tid åt det här?
– Jag vill att folk ska kunna ta del av uppträdanden som kanske bara kommer att visas en enda gång på TV, och sedan aldrig mer. Jag vet att jag själv vill ha tillgång till de sakerna, och jag har förstått att andra också blir glada av att se mycket av det.
Ja, jag är väldigt tacksam.
– Bra, det är därför jag gör det här. Jag får mycket positiv respons.
Är skivbolagen lika positiva till ditt rippande?
– Jag har aldrig haft några upphovsrättsliga problem. Jag kan inte se hur någon skulle kunna förlora pengar på mitt rippande av TV-framträdanden. Snarare väcker jag folks intresse för artister, till skivbolagens fördel, säger Daniel.

Sedan ett år tillbaka bor Daniel tillsammans med sin flickvän i en trerummare i Trollhättan. Hon har uttryckt ett önskemål om att han inte borde ägna all sin fritid åt rippandet. Daniel har lovat att »trappa ner på det ganska kraftigt« och i samband med att han blev sambo deklarerade han sina planer på Facebook: »Jag kommer aldrig hinna rippa allt jag vill. Har för mycket videos som väntar på mig: banankartonger med VHS-kassetter och hundratals DVD:er proppfulla med godis. Fan, jag kastar nog in handduken snart.«
Snart ramlade oroade och uppmuntrande ord in från Peru, Venezuela, Malaysia, Australien, Norge och, förstås, Sverige: »Känns som att varannan gång jag kollar upp en video på Youtube står det ›Rippad av Rosa mannen‹. Tänk vad fattigt cyberspace skulle vara utan dig!«
Efter nästan ett halvårs tystnad återkom Daniel på fanssidan i somras, med budskapet: »I need some old stuff to ripp!«
Han berättar:
– Jag får en kick och en bekräftelse av rippandet, det blir svårt att sluta. Det känns skitjobbigt att veta att när jag slutar med det här är det massvis med TV-framträdanden som ingen annan kommer att spela in. Det är en hisnande tanke att det skulle gå till spillo.

Tillbaka