Radiotystnad

Den 1 december ersätts den avlyssningsbara polisradion av det krypterade kommunikationssystemet Rakel. Filter förklarar varför det är en dålig sak.

Kvällen den 31 maj 2002 satt Sydsvenskans kriminalreporter Joakim Palmkvist och skrev en artikel på redaktionen i Malmö. Polisradion i hans bälte sprakade till och han lyckades uttyda att en bilist kört ner i vallgraven vid Malmöhus fästning, bara 500 meter från där han befann sig. Palmkvist ilade till olyckplatsen, dök i, lyckades koppla ett grepp om den chockade kvinnans arm och fick upp henne till ytan. Först därefter anlände polis och räddningspersonal.
Ända sedan 60-talet har polisradions knaster varit ett självklart inslag på nyhetsredaktionerna. En polisradio, samt rudimentär kunskap om polisens kodspråk, har varit tillräckligt för att hålla koll på ordningsmakten. Problemet är att journalisterna inte har varit ensamma om sitt intresse.
Tack vare att polisradioutrustning har funnits till salu via postorder har vem som helst kunnat få nys om polisens verksamhet. Brottslingar har kunnat anpassa flyktrutten efter polisens avspärrningar och hobbylyssnare har gett sig ut på brottsplatser där deras nyfikenhet har försvårat polis- och räddningarbetet. Under Göteborgskravallerna 2001 blev den analoga polisradions sårbarhet pinsamt uppenbar. Aktivisterna spelade in polisens ordergivning och remixade ljudbitarna till falska budskap som de sände ut för att få patrullerna på villovägar.
Kort därefter beslutades det att Sveriges blåljusmyndigheter skulle få ett digitalt och avlyssningssäkert kommunikationssystem.
Introduktionen av Rakel, en förkortning för Radiokommunikation för effektiv ledning, har dock inte varit smärtfri. »Vita fläckar« i nätet har gjort att polisen inte har kunnat meddela sig i nödsituationer och i flera län har provdriften fått avbrytas eftersom ljudet helt enkelt har varit för dåligt. Till råga på allt har engelska forskarrapporter varnat för att Rakels radiosignaler kan orsaka cancer hos användaren. Men nu sägs systemets barnsjukdomar vara läkta och inom kort tystnar den analoga polisradion för gott.
Lena Tysk är avdelningschef på Rikspolisstyrelsen och har varit drivande i introduktionen av avlyssningsskyddad radiokommunikation. Hon kallar Rakel för en »milstolpe«.
– Äntligen får vi ett kommunikationssystem med bra täckning, lysande ljudkvalitet och mängder av utvecklingsmöjligheter. Vi kan kommunicera med räddningstjänst och kommunala grupper och kan samordna våra insatser utan strul.
För dem som är satta att bevaka polisen har dock förändringen vållat rejält med huvudbry. Kronobergs län var pilotregion för Rakel och där har medierna fyra års erfarenhet av de nya arbetsvillkoren. Biträdande nyhetschefen Pelle Johansson på dagstidningen Barometern:
– Förr kunde vi höra talas om ett mord på radion, komma fram och se polisen komma ut med den gripne från hyreshuset där det hade hänt. I dag blir du istället kallad till en presskonferens fyra timmar senare. Det är inte för vårt eget höga nöjes skull som vi vill kunna skildra hur polisen arbetar, här finns en demokratiaspekt också. Det finns ju situationer där man inte vill att polisen ska få operera ostört. Det kan till exempel ske övervåld vid gripandet och sådant är väldigt svårt att granska i efterhand.
Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén ser därför det nya radiosystemet som en »demokratisk komplikation«.
– Stat och myndigheter har fått ökad insyn i den enskilde medborgarens liv, medan medborgaren har fått minskad insyn i statens och myndigheternas förehavanden. Jag tycker att det är åt helvete fel håll det här.
Lena Tysk tar lätt på den kritiken:
– Vi har ett egenintresse i att bli granskade och jag anser inte att Rakel innebär slutet för den granskningen. Jag tror att tipsen från allmänheten redan övertagit den gamla polisradions roll och dessutom har alla polismyndigheter hittat nya kanaler att kommunicera med media på.
Polisen har mycket riktigt anställt fler pressekreterare och informatörer för att hinna besvara alla samtal från medierna. Dessutom har man börjat lägga ut notiser om ingripanden och anmälningar på webben.
Problemet är att polisen själv styr urvalet. Och att informationen är fördröjd.
Många redaktioner har därför valt att prenumerera på SOS Alarms betaltjänst Händelseinformation, som mot en årsavgift rapporterar om aktuella larm. Men smakar det så kostar det – SOS Alarm har utnyttjat sin nyvunna monopolställning till att höja priserna, vilket har medfört att många mindre tidningar och TV-kanaler inte längre har råd. Dessutom skickas meddelandena med fem minuters fördröjning.
– Hade jag inte haft ett nätverk av tipsare hade det varit klippt, säger Sydsvenskans kriminalreporter Joakim Palmkvist. Då hade jag fått sitta som en annan kontorsråtta och ringa runt till polisens informatörer som berättar vad de känner för.
Palmkvist har vid flera tillfällen varit med om att polisens informatörer har lämnat knapphändig eller ingen information alls, även då det har handlat om brott av uppenbart allmänintresse.
– Vi missar förstahandsnyheterna, doften av krutrök. Många av händelserna får vi plocka upp först vid »uppsopet«, alltså när de når tingsrätten.
Joakim Palmkvist påpekar att radiotystnaden också har mer oväntade bieffekter. Efter att ha fiskat upp kvinnan ur vallgraven belönades han med en plakett från Svenska livräddningssällskapet. Det var inte första gången han kom till undsättning.
År 2000, återigen efter att ha snappat upp en ledtråd via polisradion, såg han den dåvarande viceledaren för Original Gangsters krypa in i en stulen bil. Efter en vild biljakt kunde mannen gripas och Palmkvist blev så småningom det avgörande vittnet i rättegången.
– Det där är väl mer av en oväntad nytta, men det finns helt klart en poäng med att ha oss journalister på plats. Jag har alltid upplevt att polisen skärper sig när vi är med. Det här handlar, för att låta lite högtravande, om att kunna bevaka samhällsomstörtande skeenden, att vara på plats samtidigt som poliserna och se till att de sköter sitt jobb.

Tillbaka