»Det var som att gå på fyllan i tre år«

När kom du i kontakt med terapi för första gången?
– Jag tror att jag var 14. Jag bar på en rastlöshet eftersom jag inte visste hur jag skulle kanalisera min kreativitet. Det var som ett ständigt pirr i kroppen. Jag var stökig i skolan och jobbig mot lärarna. Hos psykologen var jag jättearg och fullständigt motvillig. Jag tyckte inte att jag hade gjort något fel. Ändå var det någon som sade: »Jaha, jaha. Varför är du så bråkig? Varför skolkar du?« Ja, vad svarar man på sådant som ung? »Skit i det och sköt dig själv.«
Senare i livet då?
– När jag var 20 hade jag varit deprimerad i två år och tyckte inte att det fanns någon mening med livet. Den gången hamnade jag hos en psykiatriker. Hon gav mig medicin på första dejten, så jag behövde aldrig gå i terapi.
Hjälpte det?
– Jag hamnade i ett kreativt flöde där jag spelade in en platta, skrev massor av texter och levde som om allt var ett stort party. När jag inte kände mig glad längre gick jag tillbaka till psykiatrikern och gnällde. Då höjde hon dosen, istället för att prata med mig om min livssituation. Det var som att gå på fyllan i tre år. Jag blev glad, men jag blev för glad. Pillren gjorde mig helt ångestreducerad, och det kan vara ganska destruktivt.
Hur då?
– Ångest är det mest fantastiska en människa kan ha. Ångest är det som säger att man ska göra rätt för sig, att man ska arbeta; det är klockan som börjar ringa när man är på väg att göra fel. Om man lär sig att förvalta sin ångest på ett kreativt sätt blir den någonting bra, då kan man tänka sig frisk.
Satte du ner foten till slut, och sade att du hellre ville prata?
– Nja. Jag gjorde en del konstiga saker, jag vill inte säga vad, men … Jag betedde mig på ett sätt som gjorde att folk förstod att »nä, nu har hon tappat det«. Jag fick gå till en avvänjningsklinik. Det tog tre år, men sedan slutade jag. Det var då, när jag var 25, som min riktiga terapi började.
Det känns som att det var skamligt att prata om terapi och depressioner förut, men att det har svängt nu.
– Depressioner gör människor intressanta. De visar att de har tänkt till lite. Någon som bara varit lallande glad hela livet saknar en dimension. Man måste känna smärta för att kunna känna lycka. Jag har aldrig skämts för det.
Hur har människor reagerat på den inställningen?
– Eftersom jag har varit så fruktansvärt öppen själv har jag i hela mitt liv fått folks bekännelser kastade över mig. Det har nog att göra med att jag inte dömer någon. Men jag har svårt att svara på alla mejl som folk skickar, för det är så mycket jag vill säga.
Så du skrev en bok. Vad hoppas du att människor tar med sig från den?
– Att man kan vända även dumma tankar till någonting positivt. Och att man fan inte ska behöva gå runt och tro att man måste vara så jävla perfekt.
Du var själv en rätt udda fågel när du slog igenom.  
– När jag släppte min första platta gick jag på en ganska ordentlig dos psykofarmaka. Att folk uppfattade mig som världsfrånvänd var inte konstigt, för jag var det. Som ung vill man chockera, och medicinen gjorde inte precis den saken bättre. Jag tror att jag uppvisade en för skruvad yta för att folk skulle uppfatta allvaret.
Istället blev du folklig i och med Melodifestivalen, Körslaget och en turné med Tomas Ledin?
– Fördelen med att slå igenom som mogen är att man har byggt upp en ödmjukhet. Man vet att livet består av ups and downs. Det är skitkul att det går bra just nu, men när det går dåligt behöver man inte ta det på så stort allvar. Värre är det för Idolungdomarna som bara »Alla älskar mig!« och ett år senare skiter media i dem. Det är sådant som skapar depression och pillerkonsumtion.

Onsdag 22 september Boken Hjälp, vem är jag? utkommer. Samma dag släpps även Caroline af Ugglas sjätte skiva.

Tillbaka