»Jag vill ju vara hård« Josef Fares om män

Alla dina filmer handlar om män som gör irrationella eller bisarra saker för att leva upp till mansrollen.
– Det pratas mycket om att kvinnorna är utsatta, man borde snacka mer om hur könsrollerna påverkar mannen. Det finns en fascination för den tuffe mannen, inte bara bland kvinnor, utan även bland män. Män förväntas vara ambitiösa, självsäkra, starka. Ibland när jag hör en kvinna prata om vilken typ av man hon vill ha känner jag bara ›puh‹. När jag gjorde min första film Jalla! Jalla! upptäckte jag hur kul det var att låta skådespelaren Torkel Peterson visa sig svag och osäker när hans karaktär försöker handskas med sin impotens. Mycket komik kommer ur situationer där någon vågar erkänna sina svagheter och spelar på det.
I Farsan tatuerar Torkel in »Death« på överarmen och krossar salladshuvuden med bicepsen i bar överkropp för att imponera på sin tjej.
– Jag är ett stort fan av Don Quijote, som tror att han är en stor och modig riddare, men som egentligen bara är förvirrad. Jag tror att folk som låtsas vara något de inte kan leva upp till är ett evigt ämne. Och det är ofta ett ganska manligt beteende.
Du själv då, spelar du tuffare än du är?
– Det är ju inte alls bra men omedvetet lägger jag mig till med en kyligare, inte så känslomässigt avslöjande, sida när jag träffar tjejer.
Folk som arbetat med dig beskriver dig tvärtom som »väldigt varm och mjuk«.
– Alltså, jag vill ju vara hård. Folk förväntar sig att jag ska vara något annat än jag är bara för att jag är en respekterad regissör. När jag var i Libanon och filmade Zozo gick jag runt i t-shirt och shorts. Efter tre dagar insåg jag att en av birollsinnehavarna inte fattat att jag var regissör, eftersom jag inte skrek och gav order. Jag sa till honom att jag var regissören och han bara »yeah right, du är ju tolk«. Många regissörer kan inte låta bli att gå igång på maktgrejen, men det finns inget som legitimerar att jag är otrevlig bara för att jag är regissör. Jag är tvärtom ganska ärlig; om någon frågar »vad ska vi göra nu?« vågar jag svara »ingen aning«. Om du förtydligar dina svagheter är det som om dina styrkor automatiskt förtydligas. Försöker du dölja dina svagheter blir det tvärtom.
Din pappa spelar huvudrollen i Farsan.
– Han har ju gjort några mindre roller i mina tidigare filmer, och han har hela tiden sagt: »Gör du en hel film med mig kommer det att bli succé.« Han är inte skådespelare, utan jobbar med att sälja prylar på en loppis, så några finansiärer var lite oroliga.
Jag har förstått att han inte ens läste manuset.
– Han kan inte läsa svenska så jag gick igenom scenerna med honom på kvällarna. Eftersom han inte fattade alla repliker fick jag ge honom signaler så att han visste när han skulle prata. Typ »böj dig bakåt när hon säger det ordet«.
En huvudrollsinnehavare som varken är skådespelare, kan läsa manus eller förstår replikerna. Det låter dumt.
– Det hade nog varit omöjligt för en annan regissör. När du ser filmen tror du att han är bättre på svenska än vad han är. När någon frågar honom »är du frustrerad?« svarar han »ja, ja«, Han vet inte vad frustrerad betyder. Men till slut satte han fem, sex minuter långa repliker. Alla riktiga skådespelare som spelade mot farsan blev bättre, för han är så närvarande.
Hur har han uppfostrat dig?
– Han har en mer gammaldags syn på manlighet: Du ska skaffa barn, ta hand om din fru och vara stark. Vi bröder skulle tåla mer än våra systrar, inte visa känslor. Lite »Är du ingen riktig man?« Men han har också gett mig ett gott självförtroende. Jag vet att jag är bra. Precis som han.


Fredag 12 februari Farsan, i regi av Josef Fares, har biopremiär. Jan Fares spelar huvudrollen.

Tillbaka