Mr. Big Lover ställs till svars

I Alfahannen beskriver Katarina Wennstam en extrem machovärld som uppmuntrar manipulativa män med kvinnoförakt. Boken handlar om den svenska filmbranschen.          

Först avhandlades juristvärlden i Smuts, sedan poliskåren i Dödergök. Nu sätter Katarina Wennstam tänderna i våra stora manliga skådespelare och filmbranschens förlegade kvinnosyn.
– Det är klart att jag skulle kunna skriva om machotendenserna hos snickare, men det påverkar inte samhället i samma utsträckning om en snickare har dålig kvinnosyn som om en domare har det.
Katarina Wennstam ställer ut stearinljus och torkar av borden på Café Cinema i Stockholm,som drivs av hennes man, regissören Mani Maserrat-Agah.
Emma Wahl, huvudkaraktären i Alfahannen, extraknäcker på ett kafé med samma namn innan hon slår igenom som skådespelerska och träffar Jack Rappe, en äldre, uppburen skådespelare med bra utseende, de rätta rollerna och ett stort hus i skärgården. Rappe är manipulativ och nedlåtande, men Emma känner sig sedd. De inleder ett sexuellt förhållande som slutar i våldtäkt och rättegång. Eller – är det verkligen en våldtäkt? Boken handlar om den tunna gränsen mellan vad som anses vara övergrepp och inte. Den är också ett angrepp på den svenska filmvärlden.
– Det är en anklagelseakt mot en bransch där väldigt många väljer att titta åt andra hållet, en extrem machovärld som fullkomligt älskar sina bad guys och rymmer ett stort kvinnoförakt, säger Katarina Wennstam.
Boken bygger till stor del på verkliga händelser som hon har hämtat både från intervjuer inom branschen och rättsfall.
– En och annan kommer nog att känna igen sig. Samtidigt har jag har försökt skapa en våldtäktsman som väldigt få klarar av att se som en våldtäktsman. Allra minst huvudpersonen själv: han är ju Mr. Big Lover, det är klart han inte tycker att han behöver våldta. Jag har också velat närma mig faktumet att många av tjejerna fortsätter ha känslor för sådana här män, trots att männen gjort dem illa både psykiskt och fysiskt.
Man kan se Alfahannen som en pendang till Flickan och skulden, Katarina Wennstams uppmärksammade reportagebok om våldtäktsdomar som kom till i en storm av frustration för snart tio år sedan. Katarina Wennstam hade arbetat som kriminalreporter på SVT, men kände att nyhetsjournalistiken saknade plats för nyanser och de drabbades perspektiv.
Boken nominerades till Augustpriset och Katarina Wennstam vann flera andra priser. Även uppföljaren En riktig våldtäktsman, där våldtäktsmän kom till tals, hyllades. Men när Katarina Wennstam lämnade det dokumentära skrivandet och debuterade som skönlitterär författare 2006 med Smuts, en spänningsroman om trafficking, vände kritikerna.
– Det är så kreddigt att skriva smala reportageböcker, det älskas av kultursidorna. Men spänningsroman – icke. Vilket förakt! Men ska jag skriva böcker för kvinnojourer och en intellektuell klick på Söder som bara nickar vad jag än säger? Eller ska jag nå ut brett?
– Mitt mål har inte varit att bli Augustnominerad igen. Det blir man inte för spänningsromaner. Det är inte stor skrivkonst. Jag har haft ett tydligt syfte: läsaren köper en roman, men får med sig något annat. Förhoppningsvis sår jag ett frö av tvivel eller indignation.
Varför dras du till de här ämnena?
– För mig är kriminalitet och brott en väldigt bra mätare på hur ett samhälle mår. Att vi har så många kvinnofridsbrott säger något om ett samhälle som kallar sig ett av världens mest jämställda. Visst, vi stenar inte kvinnor till döds, men det är fortfarande en väldig massa kvinnor som våldtas och mördas i Sverige. Och vi vill inte riktigt se det.
Vad säger det om Sverige?
– Det säger något om kvinnosynen, och om hur vi ser på manlig vrede och mannens rätt att vara arg.

Katarina Wennstams patos kan ledas tillbaka till barndomen i den välmående förorten Askim utanför Göteborg. I högstadiet delades hennes klass upp: hälften fick gå kvar i skolor i området, hälften bussades av utrymmesskäl in till Nordhemsskolan i centrala Göteborg. Där insåg Katarina Wennstam att hon som tonårstjej inte hade samma rättigheter som killarna – i klasskamraternas ögon.
– Jag fick dåligt rykte eftersom jag inte rättade in mig i ledet utan hånglade obehindrat, som mina killkompisar. Då blev jag en hora, en vandringspokal – och detta handlar alltså om tiden långt innan jag blev av med oskulden. Stundtals stod jag inte ut. Jag var borta jättemycket från skolan. De skrek efter mig i korridorerna och sparkade in skåpet varenda dag. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att träffa folk från Göteborg.
– När jag sedan kom i kontakt med våldtäktsoffer kände jag igen mig så otroligt mycket i ryktesspridningen runt de här tjejerna. Det hade fan kunnat vara jag! Jag var inte vatten värd på min skola – för att jag hånglade lite för mycket.
Vid två tillfällen gick det så långt att Katarina Wennstam åkte på stryk av ett tjejgäng från skolan. En gång på skoltid och en gång efter skolan. Efter misshandeln tog det hus i helvete – rektorn ryckte in och flera elever omplacerades. Katarina Wennstam tror inte att det hade hänt om det var någon av tjejerna från stan som fått stryk av villaeleverna.
– Jag var inte en fin flicka eftersom det gick rykten om mig. Men jag var en fin flicka i den bemärkelsen att min pappa hade ett stort företag. Jag kunde inte se det då men jag ser i dag att skolan agerade på ett sätt som jag sällan har upplevt med de tjejer som jag har mött i våldtäktsrättegångar, tjejer med trasiga hemförhållanden. Det sociala skyddsnätet hade lite finmaskigare nät för mig.
Nu när trilogin är klar ska Katarina Wennstam skriva något helt annat, »men det är död och övergrepp i den också«. Ett par dagar efter vår intervju ska hon resa till Spanien med författarkollegorna Maria Sveland, Mari Jungstedt och Mian Lodalen för att arbeta.
Saknar du journalistiken; att beskriva verkligheten?
– Nej, och framför allt inte SVT. Som författare med ett tydligt samhällsengagemang i botten får jag det bästa ur två världar: jag gräver fortfarande i arkiv, plockar fram intressanta domar och gör många intervjuer. Jag träffar fortfarande snutar som var som jävla musslor i tio år när jag kom dragande med kamera och Rapportlogga. Nu, när jag bara vill ha bakgrundsfakta,  kan de helt plötsligt inte sluta prata.

 

Fredag 15 januari Alfahannen släpps i bokhandeln. De andra böckerna i trilogin är Smuts och Dödergök.

Tillbaka