»Det där är ju bullshit!«

Ulf Malmros nya film Bröllopsfotografen är till stora delar självupplevd och handlar om en landsortskille som hamnar i Stockholms överklassmiljöer. För Filter förklarar regissören varför han tycker synd om Daniel Westling.

Hur föddes idén till Bröllopsfotografen?
– Julen 2006 fick jag en tumör i ryggen. När jag låg på rehabiliteringshem i två veckor och väntade på besked om den var elakartad eller inte, insåg jag det man ständigt förtränger – att tiden är utmätt. En aktiv regissör som skriver, regisserar och klipper kan göra en film vart tredje år. Jag är 44, och bör ha ungefär sex filmer kvar till pensionen. Då kan jag antingen göra lite sköna rullar, eller någonting som är på riktigt. Jag kom fram till att jag ville berätta om mig själv, för jag har ju faktiskt varit med om något – att flytta från landsorten till storstaden. Det finns en allvarlig kärna där: allting du vet ställs på ända och du tvingas lägga om dina värderingar. Jag tillhör till exempel den fåniga typen som ganska snabbt gjorde om sin dialekt för att passa in bättre.
Behövdes det?
– Nja, när jag kom till Stockholm blev jag snabbt en del av mediesvängen och träffade många tjejer från den miljön. Men jag har drama-tiserat min egen historia, och den biten kommer delvis ifrån att jag läste om Daniel Westling. Jag är från Molkom, han från Ockel-bo. Inga jämförelser i övrigt, men hans resa är väldigt talande. Han jobbar stenhårt på att lära sig hur besticken ska ligga, men han kommer ändå alltid att vara i underläge. Alla vet att han innerst inne är en bondlurk.
Överklassen mot bondlurken. Det känns inte jättesvårt att räkna ut vem som är the good guy.
– Överklassen skildras alltid på ett sätt i media, för där härskar medelklassen, och den har alltid varit avundsjuk på överklassen. Om någon har allt – pengar och självförtroende – då måste man uppfinna någonting som denne inte har: känslor. Därför är det alltid rostfritt stål, tysta middagar och föräldrar som inte känner sina barn. Men det där är ju bull-shit! Alla som har tittat in i den världen vet att det ofta är bullrigt och varmt. Det finns naturligtvis sådant man inte pratar om, men det gör det i alla familjer. Jag ville skildra överklassen som människor också. Bara låta någon åka runt och vara skön i en motorbåt, istället för att förutsätta att de är nazister.
Landsbygden dras ju med en mediebild den också.
– Ja, att den är en hjälplös hundvalp som man inte får sparka på. Men vi som kommer från små orter vet att det kan vara en hård miljö, med mycket inskränkthet. Där finns både bra och dåliga människor, men jag ville undvika att göra landsbygden till en idyll. När huvudpersonen tar med sig sin flickvän tillbaka hem får hon sig en jävla match. Vanligtvis är det ju arbetarklasskillen som åker på en nit i överklassmiljö, men här är det nästan tvärtom. Filmen är inget försvarstal för över-klassen, men det ska bli intressant att se om man får skildra världarna på det här sättet.
Du verkar ha tänkt en del på det här.
– Bra film handlar om sanna dilemman. De flesta dilemman är falska: du har en säck med pengar och en barnvagn som rullar ner för en trappa. »Åh, vad ska hjälten välja?« Alla vet att han räddar barnet, annars är han inte vår hjälte längre. Samma sak med en man som slåss mot över-klassen – hjälten är alltid han som inte har någonting. Sophies val där-emot, det är ett sant dilemma. Ett koncentrationsläger, två köer, två barn. Den ena kön går direkt till gaskammaren, men i den andra kön finns en chans att klara sig. Sophie får bara ta med sig ett barn. Har man ungar själv … det går knappt att titta på. Hittar du ett sådant dilemma får du publiken att bli engagerad på riktigt. Jag säger inte att jag har hittat dit den här gången, men det är dit jag vill nå.

Fredag 16 oktober Biopremiär för Bröllopsfotografen. I huvudrollerna syns Tuva Novotny och Björn Starrin. Kjell Bergkvist är naturligtvis också med på ett hörn.

Tillbaka