Skratta då!

Förr kämpade de mot skräniga fyllon och sportsändningar på sunkiga ölhak. Nu slåss de svenska ståupparna om TV-uppdrag och välbetalda företagsgig.
Filter följde Cecilia von Strokirch från en stå upp-kurs i Svalöv till de stora scenerna i Stockholm.

Sedan Västkustbanan byggdes om för 18 år sedan stannar inga tåg längre i Svalöv. Det har de inga större skäl att göra heller. Men om du av någon anledning passerar orten sommartid kan det vara ganska roligt att stanna till på folkhögskolan bredvid lantbruksgymnasiet.
Genom de solblänkande fönsterrutorna skymtar den här förmiddagen en naken man som anstränger sig för att se avspänd ut. Han står blickstilla med höger ben framför det vänstra, som frusen mitt i ett steg, medan ett tiotal medelålders kvinnor koncentrerat studerar hans håriga kropp.
På gården utanför tågar en kör runt med händerna på sina magar och hummar unisont på Dick Dales gamla surfhit Misirlou, ledmotivet i Pulp Fiction. Bakom dem, på en hemmabyggd scen framför en av skolbyggnaderna, talar en kvinna i mikrofon om vikten av god munhygien.
Under ett parasoll mitt på gräsmattan tittar Cecilia von Strokirch koncentrerat på ett skrynkligt och nedklottrat papper. Hon har varit på Fridhems folkhögskola i Svalöv i fyra dagar nu, och fäster inte längre någon större uppmärksamhet vid krokitecknarna, våga sjunga-kören, de praktiska retorikerna eller deltagarna på någon av de andra kurserna.
– Så här då? säger hon och vänder sig till Mats Andersson, en skånsk programmerare som också går kursen i stand up comedy.
– Hej, jag heter Cecilia och jag är tidsoptimist. Jag är glad … Men jag är det för sent.
Mats tittar på henne och ler försiktigt:
– Det är inte jättekul.
– OK, den här då? fortsätter Cecilia. Jag är bara feströkare. Men som tur är dricker jag mycket.
– Det kan funka, men du får nog jobba lite på formuleringen.
Uppgiften går ut på att skapa tre skämt som utgår från den egna personligheten. Tanken är att det ska få kursdeltagarna att inte gömma sig bakom en påhittad scenpersonlighet, utan våga vara sig själva på scenen.
Efter en halvtimme har Mats och Cecilia hittat på tre punchlines var och går tillbaka mot klassrummet. Där sitter de andra deltagarna i ståuppkursen med varsin donut på flottiga papptallrikar och skrattar hysteriskt. I väntan på att magistern ska sätta igång lektionen håller deras halländske klasskamrat Anders Celin låda mitt i rummet:
– … och sedan på natten när mormor somnat lade jag hackat kött i hennes potta. Hon blev livrädd när hon vaknade.
Redan efter den första dagen på kursen insåg de andra att Anders Celin var klassens mesta clown. Det räcker att titta på honom för att förstå att han tar sitt skämtande på allvar: hans polisonger är rakade som blixtar som slickar kinderna ner till hakan, på hans t-shirt avbildas han framåtlutad med en mikrofon i handen samtidigt som en tulltjänsteman för in en handskklädd hand i hans anus.
Anders tar en klunk Red Bull, spärrar upp ögonen och fortsätter:
– Vet ni förresten att det finns ett bakverk som heter geggveck? Har ni ätit det? Geggveck?
Cecilia skrattar och tittar på sina klasskamrater.
Där koncentrerar sig Malin Appeltofft på det senaste numret av den feministiska tidskriften Bang, som har komikern Petra Mede på omslaget. Malin arbetar som mellanstadielärare i Hägersten, men hennes bäst fungerande skämt går ut på att hon, om hon var prostituerad, hade varit besviken på att hon inte får dra av arbetsmaterial i deklarationen.
Bredvid Malin sitter Niklas Folkegård som var fakir innan han började med stand up. Han gick
på krossat glas, körde nålar genom kinderna,
drack kaustiksoda och slog upp spikar i näsan.
Med tiden specialiserade han sig på svärdslukande. Sedan drabbades han av magsår och fick en utväxt på diafragman, vilket gjorde att han inte kunde
få ner svärden lägre än till mellangärdet. Niklas tyckte att det »kändes amatörmässigt« och bytte bana.
Framför dem sitter Ludvig Samuelsson, 19 år – en tonårsfinnig korsning mellan Björn Gustafsson och Idol-deltagaren Johan Palm. Han har redan imponerat på alla de andra med rutiner som mestadels bygger på hans förhållande till de överbeskyddande föräldrarna.

Varje sommar ordnar Fridhems folkhögskola kurser i stand up. Tidigare år har de hållits på Dramatiska institutet och letts av Adde Malmberg eller Babben Larsson, men nu är Thomas Oredsson, en annan veteran, lärare. Den här kursen »för verksamma komiker« hölls första gången 1992 och har sedan dess utvecklats till en sorts ryggrad för svensk stand up. Flera av landets mest framgångsrika komiker – som Magnus Betnér, Johan Glans och Anna-Lena Brundin – har någon gång suttit i skolbänken på Addes, Babbens eller Thomas kurser. För två somrar sedan bodde Petra Mede här en vecka i ett av internatrummen med mögeldoftande linoleumgolv för att utveckla sin teknik och sina skämt. Ett år senare ersatte hon Kristian Luuk som programledare för Melodifestivalen.
Lektionerna går vanligtvis ut på att Thomas ger sina elever i läxa att hitta på nya skämt, eller »nytt material« som de säger, utifrån ett givet ämne. Sedan får eleverna prova skämten på varandra innan de tillsammans med Thomas dissekerar vilka som funkar och hur de kan göras roligare.
För en utomstående ser det förrädiskt lätt ut när en bra komiker står på scenen. Hon kan verka spontan när hon drar några roliga anekdoter och driver lite med någon i publiken. Men det finns en rad regler, tips och tricks som man måste förhålla sig till. Många skämt som är roliga på papper funkar inte inför publik. Det kan handla om att orden i »punchen« inte låter tillräckligt slagkraftiga eller att fraseringen eller tajmingen är fel. Det vanligaste problemet är att publiken blir förvirrad för att skämtet inte passar ihop med komikerns personlighet – det kan vara för rått, för plumpt eller för smart i förhållande till den bild komikern målat upp av sig själv.
Den här kvällen avslutas kursen med att de står på scen inför alla de andra eleverna på folkhögskolan. Men innan dess ska gårdagens uppträdande utvärderas:
– Vi börjar med Malin, säger Thomas Oredsson och knyter händerna över skärpet i jeansshortsen. Din horrutin funkar väldigt bra, men skämtet om att äta räkor och skynda sig att ligga innan ni blir magsjuka måste tajmas bättre. Och ordet »utlösning« kom lite för nära »parkera bredvid de andra hantverkarna«.
Thomas vänder sig till Cecilia:
– Du gör publiken osäker på vem du är. Du måste vara mycket tydligare, annars blir uppförsbacken för stor. Våga se publiken i ögonen och känn av stämningen i rummet.
Cecilia antecknar. Hon har hört det förut. Ändå vet hon inte hur hon ska bära sig åt för att våga ta kommandot i salongen och tvinga fram en bra stämning. Om hon inte får publiken med sig från början blir hon ibland rädd och vänder taggarna utåt.
Det är lustigt, för innan hon började med stand up hade hon aldrig några problem med att ställa sig upp och prata inför folk.
Hemma i radhuset hos familjen von Strokirch i Jönköping gillade man långa diskussioner. Cecilia, som är fem år yngre än sitt yngsta syskon, hade svårt att hävda sig med de smartaste argumenten, men upptäckte att hon kunde få uppmärksamhet genom att skämta och larva sig.
De flesta tjejerna i hennes klass sysslade med dans, ridning eller någon annan sport. Cecilia tyckte att hon var för dålig och gick med i barnkören och började spela teater istället. Hon trivdes på scenen när blickarna var riktade mot henne.
Efter gymnasiet flyttade hon till Skövde för att plugga media och startade triphopduon KY tillsammans med en kompis. En dag fick de ett samtal från det brittiska skivbolaget EMI som hört deras demo och ville att de skulle spela in något mer. När det första glädjeruset gått över lyckades Cecilia och kompisen aldrig disciplinera sig för att skriva nya låtar. Det slutade med att de lade ner bandet istället.
Några år senare jobbade Cecilia som informatör på biblioteket vid Medborgarplatsen i Stockholm. I ett försök att locka fler unga killar till biblioteket tog hon kontakt med Suck, Stand up comedy-klubben, och fick numret till Zinat Pirzadeh. Cecilia tyckte att stand up kändes ganska töntigt, men insåg under Zinats kurs att det kunde vara något annat än »bonnläppar med ful dialekt som skojade om att frugan inte ville släppa till«. Zinat tyckte att Cecilia, som gillade uppmärksamhet och skämtade hela tiden, var som klippt och skuren för stand up-scenen, och undrade om Cecilia ville följa med
som förkomiker på någon av hennes turnéer. Cecilia vågade inte – hon hade ju ingen aning om hur man gjorde – men anmälde sig 2007 till nybörjarkursen på Fridhems folkhögskola. Även om hon till en början blev knäckt av att inse att hon inte var så rolig som hon själv trodde, kände hon att hon hittat något som hon skulle kunna bli riktigt bra på.
Nu skulle hon satsa disciplinerat och inte låta chansen rinna ut i sanden, som hon gjort med skivkontraktet.
När hon kommit hem från Svalöv började hon uppträda på de nya rookie-klubbar som öppnat i Stockholm. Men även komikerna blev fler och efter att ha konkurrerat om bokningarna i ett år öppnade Cecilia i fjol den egna klubben Tiny Comedy på restaurang Lasse i parken vid Hornstull i Stockholm, delvis för att kunna ge sig själv så mycket scentid hon ville.
Hon är numera ledig en dag i veckan från sitt jobb på en PR-byrå för att slipa på sitt material och boka komiker. Till Tiny kommer många oerfarna ståuppare som vill prova vad de går för, men också en del etablerade artister som vill testa nytt material på en liten men stand up-van publik inför ett TV-framträdande. Cecilias mål är att så småningom sätta upp egna turnéer och bli som Petra Mede. Någon som har en så tydlig attityd att hon aldrig lämnar publiken oberörd. Någon som de antingen stör sig på eller gillar omedelbart.
Thomas Oredsson sätter sig ner på en stol längst bak i klassrummet och glider över i vad han tycker är ståuppens viktigaste regel. Att allt handlar om att skapa en illusion av att man har en dialog med publiken, inte en monolog till dem.
– Det gäller att skapa en vi-känsla i lokalen. Och det kan man inte göra om man är anonym eller inkonsekvent. Man måste ha en tydlig personlighet. Den kan man inte hitta på. Man måste utgå från sig själv. Och för att göra det måste man ha bra koll på vem man själv är. Det är inte lätt. De flesta kämpar med den frågan hela livet.
För många blir en sådan här vecka därför ganska ansträngande. När Cecilia förrförra året gick nybörjarkursen föll hon i gråt redan andra dagen. Nu, i en övning där deltagarna ska säga till varandra hur de uppfattas, får den skallige Niklas Folkegård höra att han »ser ut som en cancersjuk tant«.

Ute på gården har någon hängt upp kulörta lampor och byggt en provisorisk scen av europapallar. Bredvid har personalen smällt upp en bar där de säljer alkohol, läsk och jordnötter. Plaststolarna på gräsmattan fylls av allt fler nyfikna elever från de andra kurserna och snart sitter ett femtiotal personer utspridda på gården. De dricker vin, småpratar och njuter av solnedgången.
Vid sidan av scenen vankar Cecilia och de andra komikerna fram och tillbaka med varsin papperslapp och rabblar skämten för sig själva.
För Cecilia är det här uppträdandet inte bara finalen på kursveckan, utan också en generalrepetition inför ett prestigefyllt gig på Stockholm Comedy Festival tre veckor senare. Att lyckas där skulle innebära en rejäl skjuts mot målet att kunna försörja sig på stand up.
När Thomas Oredsson intar scenen för att värma upp åskådarna och presentera sina elever sätter sig Cecilia under en stor ek så att hon har ryggen mot publiken.
– Det är så otäckt att prova nytt material. Särskilt på en sån här publik som är helt ovan vid stand up.
Hon pekar på lappen i handen där hon listat sina rutiner.
– Det känns som om det här är den mesigaste samlingen skämt jag någonsin haft, men samtidigt är det ju nu man ska testa sitt nyskrivna material.
Hon ser hur hennes klasskamrater kämpar med att få publiken att skratta innan hon själv går upp på scenen. Hon inleder med sin rutin som handlar om att hon är bibliotekarie:
– Jag tycker det är besvärligt med alla frågor man får när man jobbar på bibliotek. Folk brukar fråga mig: »Har ni han, Stieg Larsson?« Jag tycker själv att det är en äcklig och cynisk fråga, men eftersom det är så många som frågar har vi honom nu. Kremerad och klar inne på närmagasinet.
Publiken svarar med några försiktiga fniss och Cecilia fortsätter:
– Den allra vanligaste frågan jag får på mitt jobb är: »Jobbar du här?« Jag har fem och ett halv års akademisk utbildning och 330  000 kronor i studieskulder. »Jobbar jag här?« Nää, jag bara älskar att ställa saker i alfabetisk ordning … Vi är ett gäng som träffas här på torsdagar ... Vill du vara med?
De flesta åskådarna ler, men bara en ensam kvinna skrattar, Cecilia blir stressad. Hon skyndar igenom resten av sina nedklottrade rutiner, men inte heller de får igång publiken.
Få saker är så plågsamma att se som en ståuppkomiker som desperat försöker väcka skratt utan att lyckas. Alla komiker är med om det emellanåt och kallar det för att »bomba«. Om man hamnar fel från början kan nervositeten ta över. Man tappar kontrollen och lyckas inte återfå den eftersom åskådarna själva lider av att se hur rädd personen på scenen är.
Cecilia minns andra gången hon stod på en stand up-scen. Inga skämt landade rätt och Cecilia märkte efter ett tag att hon, istället för att få folk på gott humör, byggde upp en riktigt dålig stämning i rummet. Hälften av publiken kände medlidande och den andra hälften hatade henne.
Nu har hon gjort flera hundra framträdanden och tycker fortfarande att en bombning kan ge en känsla av fysisk smärta. Den här kvällen känns det inte fullt så illa, och hon vet att det bara är att gå vidare, vem minns en kväll i Svalöv om ett år?
När hon går av får hon några uppmuntrande applåder.
Från sidan av scenen kan hon se hur den 19-årige Ludvig Samuelsson får publiken att brista ut i gapskratt och stampa med fötterna i marken.
Att se hur skickligt han styr publiken dit han vill kan ibland få Cecilia att gräma sig över att hon inte började när hon var yngre. Hon är 34 år; lika gammal som veteranerna David Batra och Johan Glans, men till skillnad från dem väntar hon fortfarande på sitt genombrott.

Det sägs att svensk stand up föddes när Magnus Härenstam var på semester i Las Vegas 1987.
Härenstam såg Bill Cosby uppträda på ett av de stora hotellen och blev tagen av att någon kunde stå ensam på scen och prata i två timmar framför en skrattande publik. Han såg föreställningen igen kvällen därpå. När han kom hem skrev han ihop ett manus, inspirerat av Cosbys, som han gav namnet Föredraget. Sedan turnerade han Sverige runt i två och ett halvt år.
Men faktum är att det redan två år innan Härenstam gav sig ut på turné ordnades en stand up-tävling på Berns i Stockholm. Arrangörerna var inspirerade av den stand up de sett på klubbar i New York, som i stor utsträckning byggde på att komikerna häcklade och talade med åskådarna. För att försäkra sig om att den ovana svenska publiken också skulle interagera delade man ut röda skumgummibollar till alla som betalade entré. Tanken var att de skulle kunna kasta dem på komikerna.
Adde Malmberg, som var där, minns:
– Efter några glas började publiken doppa bollarna i öl och sås. Komikerna blev bombarderade. Det havererade till en freak show. Han som vann var en studentspexare från Göteborg som drog den där »kom nu ketchup så går vi«. Jag visste inte riktigt vad stand up var, men jag förstod att det inte skulle vara såhär.
Snart kom emellertid fler svenska nöjesprofiler hem från semestrar i USA och England där de sett stand up. 1988 bestämde sig Adde Malmberg för att försöka etablera genren i Sverige. Efter att ha besökt den nystartade klubben Comedy Store i London bildade han Stand Up Comedy Klubben, Suck, tillsammans med komikerkollegan Jonas Hallberg och musikern Bertil Goldberg. De började anordna möten i en teaterlokal vid Odenplan i Stockholm, där de lyssnade på kassettband med Lenny Bruces framträdanden, tittade på stand up-VHS:er och analyserade vad som gjorde amerikanerna så bra.
– Vi insåg ju att de inte bara gick upp på scenen och var roliga, säger Adde Malmberg. En grundförutsättning var att de utgick från sig själva. De klädde aldrig ut sig i roliga hattar och kunde på så vis skapa en illusion av improvisation. De följde inte ett manus ordagrant, men hade memorerat vad de skulle säga. Vi härmade dem och provade oss fram tills vi började fatta hur man skulle göra.
Suck bjöd också in Ulla Skoog, Peter Wahlbeck, Jessica Zandén och andra roliga människor de kände för att uppmärksamma dem på den nya genren. Snart arrangerade de regelbundna humorkvällar på Westermans Hörna i Gamla Stan. Kvällarna blev en succé och flyttade till Norra Brunn. En kväll kom Kanal 1 Nöjes chef dit och fick idén att sända föreställningarna i TV. Släng dig i brunnen var billigt att producera och blev en tittarsuccé. Under de första åren på 90-talet växte stand up-scenen så att snart sagt varje stadshotell började boka in komiker.
Kanske var efterfrågan större än antalet roliga svenskar, för hajpen gick över på bara några år. I mitten av 90-talet fanns det bara en handfull ställen där man regelbundet kunde se ståuppare uppträda.
– Plötsligt ville ingen ha oss längre, minns Adde Malmberg. TV var inte intresserade och det kom inga nya komiker. Allt skrumpnade liksom ihop.
Stand up betraktades under resten av 90-talet som något bonnigt och komikerna i Släng dig i brunnen verkade ha kört fast i gamla hjulspår.
För att få fram nya komiker höll Adde Malmberg kurser i stand up på Dramatiska institutet tillsammans med Babben Larsson och Thomas Oredsson. Efter några år kunde de se hur intresset kom tillbaka. I februari 2000 startades Malmö Comedy Club, Mack, och började ordna rookiekvällar för att odla fram nya lokala förmågor. Blandningen av den nya och gamla generationens komiker skapade en atmosfär som mer påminde om Londons och New Yorks ståupp-klubbar än om Norra brunn.
Året därpå började Henrik Schyffert, som då var mest känd från Killinggänget, att tala i intervjuer om sin resa till New York där han gått en kurs hos stand up-professorn Stephen Rosenfield.
– Vi som sysslat med stand up kände oss utstötta av det övriga nöjesetablissemanget, säger Adde Malmberg. Men när Schyffert, som var etablerad, gick över till oss tog han med sig sin publik. Han blev snabbt uppskattad bland oss komiker, för han kom med sådan respekt och ödmjukhet. Han ville börja på noll och lära sig, till skillnad från många skådespelare som tror att de behärskar stand up bara för att de har stått på en scen.
De kommande åren blommade stand up-festivaler och klubbar upp över hela landet; Sthlm Live ersatte det insomnade Släng dig i Brunnen och genren fick för första gången fram stjärnor som under egna namn kunde sälja ut landsvida turnéer.
Till skillnad från de nyfikna gäster som gått till Norra brunn i början av 90-talet hade den nya generationens åskådare redan bekantat sig med amerikanska förlagor som Bill Hicks, Pablo Francisco och Chris Rock, och visste vad stand up handlade om. Sedan dess har mängder av kändisar, arbetslösa kulturarbetare och andra som anser sig vara roliga sadlat om till ståuppare. Med varierad framgång.
Branschens senaste stjärna, Aron Flam, slog igenom i TV-programmet Grillad, där han inledde sin roast av schlagermannen Christer Björkman med: »Christer, du är ju gift med en man. Är du bög eller?«
– Folk säger att det är mitt bästa skämt, säger Aron Flam. Om det är så vill jag fan dö. Det bygger bara på den överraskande vändningen, det har ingen sofistikation.
Han försöker förklara vilka människor det är som blir ståuppkomiker:
– Se på mig. Jag gör det här för att jag inte kan behålla ett vanligt jobb. Jag lider av ett stort Messiaskomplex och har ett enormt bekräftelsebehov. Och lite monomani. Men det har blivit bättre med åren. Stand up har blivit en frizon där jag får släppa ut lite av min galenskap.
Aron Flam hänger på Tiny Comedy ibland, och känner Cecilia von Strokirch.
– Alla i den här branschen har någon form av social störning, tror jag. Hon har ett mycket, mycket stort bekräftelsebehov. Sedan tror jag att hon är lite manodepressiv. Hon kan i varje fall vara väldigt glad ibland, och ibland är hon… inte det.
Antalet ståuppkomiker i Sverige är i dag fler än någonsin och enbart i Stockholm finns numera omkring femton stand up-klubbar.  Aron Flam menar att skillnaden är stor även jämfört med hur det var då han själv inledde karriären för två år sedan.
– Då fick man uppträda på Francis kök och bar. En sketen pizzeria vid Odenplan. Eller på en liten pub i Södertälje som hette Limerick. Alla komiker minns det stället. Min kollega Ola Söderholm har till och med ett skämt om att han står där framför tio stupfulla Christer Pettersons som ylar något om Mockfjärdsvapnet. Så var det verkligen. Ofta var sporten på så högt att man inte hörde vad de sa på scenen.
 
Två veckor efter examensföreställningen i Svalöv slår sig Cecilia von Strokirch ner på restaurang Gondolens uteservering vid Slussen i Stockholm. Utsikten över Skeppsholmen och Gamla stan ser ut som på ett vykort; det är en av de sista riktigt fina sommarkvällarna, himlen är alldeles rosa och Cecilia har klätt upp sig i lila klänning med brett svart skärp och en kort kavaj. Hon och hennes humorgäng ska ta en drink innan de går de tvåhundra meterna över bron bort till Södra teatern och den Svenska stand up-galan, där priser ska delas ut till komiker som utmärkt sig under året.
De festklädda kvinnorna droppar in en efter en och beställer varsin jordgubbsdaiquiri.
Cecilia kände sig exkluderad från alla manliga komiker som »brukade träffas och snacka skit«, så hon drog ihop det här gänget med kvinnliga kollegor. De kallar sig Queens of Comedy och brukar ha möten en gång i månaden då de lyssnar på varandras material, ger feedback och karriärråd. Karin Fagerlund, som arbetar som nyhetsreporter på TV4, är orolig för att hennes chef ska bli upprörd över att hon sysslar med stand up vid sidan av:
– Jag tänker att han kan tycka att det skadar min trovärdighet när jag läser upp nyheterna.
– Haha, särskilt som alla dina skämt handlar om oralsex, svarar Cecilia. Oralsex och könshår!
Cecilia är i sin tur stressad över att det bara är fyra dagar kvar tills hon ska uppträda på Stockholm Comedy Festival. Det är en av de största händelserna i branschen under året och deras affischer lockar med de flesta stora svenska komikerna – som Schyffert, Wahlbeck, Babben, Özz Nûjen – samt några utländska stjärnor som Bill Burr och Jessica Kirson. Cecilia har precis fått veta att hennes uppträdande har tilldelats rubriken »Överklass-standup« på grund av hennes efternamn. Hon gillar det inte. Dels för att hon vet att folk ofta provoceras av hennes adliga namn, dels för att hon kommer från en typisk medelklassmiljö i Jönköping och inte känner sig hemma i rollen som överklasskomiker. Dessutom är det en otacksam utgångspunkt för vilken komiker som helst. Det är i regel lättare att få skratt om man slår underifrån, vilket anses vara en anledning till att judar och svarta är överrepresenterade bland amerikanska komiker.
Och allra värst: rubriceringen kräver att Cecilia skriver nya skämt som passar ämnet. Samtidigt har hon just den här veckan så mycket att göra på sitt jobb som projektledare på PR-byrån att hon knappt får någon tid över.
För en komiker som befinner sig i skiktet under dem som kan ta tiotusentals kronor för ett företagsjobb kan ett sådant här gig vara avgörande. För Cecilia är det en chans att visa upp sig, både för publik och för andra komiker, men kanske framför allt för de produktionsbolag som letar efter nya komiker till sina TV-program.
– Om man är oetablerad är det viktigt att folk får upp ögonen för att man finns. Drömmen är ju att någon vill ha med en i ett TV-program eller att någon av de stora vill ha med en som förkomiker på sin turné.
Cecilia illustrerar hackordningen för mig genom att rita en pyramid. Överst står de komiker som kan sälja ut turnéer i sitt eget namn, som Magnus Betnér, Johan Glans och Henrik Schyffert. Den sistnämnde har särskilt mycket makt eftersom han också är TV-producent och kan påverka vilka komiker som är med i hans program. En nivå längre ner finns de gamla pionjärerna – Adde Malmberg, Babben Larsson, Thomas Oredsson ... Under dem finns ett gäng som har högt anseende i branschen men som sällan syns på TV. Här skriver Cecilia namn som Ann Westin, Lasse Karlsson och Lasse Nielsen. På den näst lägsta nivån, ovanför nybörjarna, finns de komiker som har ett bokningsbolag och gör betalda företagsjobb, men som ännu inte etablerat sig.
– Efter humorgalan för två år sedan, när Henrik Schyffert vann, gick jag ut och skulle röka. Där stod Henrik ensam med sin plakett. Jag ville säga nåt smart för att imponera, samtidigt som jag ville verka avslappnad. Jag ställde mig framför honom och sa: »Hej på dig!« Sedan … tog det liksom slut. Jag vände och gick därifrån.
Inför viktiga gig som det på Stockholm Comedy Festival brukar Cecilia utvärdera materialet, se vad som ska bytas ut och vad som ska ändras. I en svart anteckningsbok samlar hon skämt och för anteckningar om andra komiker hon har sett. På en sida i boken har hon gjort en lista över ord som beskriver henne, för att utifrån dem kunna renodla sin scenpersonlighet. Där har hon skrivit: »Lat, tråkig, rädd att lyckas, dubbelhaka, tar gärna genvägar, längtar efter onåbara saker istället för att gilla läget.«
– Tanken är att jag ska kunna utvinna skämt ur det där, säger hon.
I boken finns också anteckningarna från kursen i Svalöv. Sedan hon kom hem därifrån har hon funderat mycket på hur hon ska bete sig för att bättre styra stämningen i lokalen och hur hon ska undvika att bli rädd för publiken när den inte skrattar.
– Ibland när jag uppträder inför en liten grupp kan det vara så att ingen vågar skratta, men jag tror ändå att jag kan se att folk har ganska roligt. De trivs. Men… det är inte det man vill uppnå: »Vad mysigt vi hade.« Man vill ju få folk att kissa på sig.
Hon plockar fram en cigarett ur handväskan och tänder den.
– Det är som Thomas säger, att jag måste bli bättre på att vara tydlig, så att publiken förstår vem jag är direkt och inte börjar fundera. Jag har ju försökt köra en del med att jag är bibliotekarie. Och att jag är bitter och frustrerad över min livssituation som 34-årig singel.

Utanför Södra teatern får Cecilia en stor kram av Özz Nûjen. De lärde känna varandra när hon gick en av hans stand up-kurser ett år tidigare.
Hon hämtar ut sin vip-biljett i kassan och går upp till baren tillsammans med väninnorna. Där är det så fullt att de får pressa sig fram mellan de minglande komikerna för att kunna köpa varsitt glas
vitt vin. Cecilia har svårt att hålla tråden i sina samtal för det kommer hela tiden fram folk som vill hälsa.
När hon mitt i folkmassan får syn på Peter Wahlbeck, klädd i en glänsande grå kostym och med välkammad sidbena, tränger hon sig ut från bardisken för att hälsa.
– Hej Peter, säger Cecilia. Jag vet inte om du kommer ihåg, men jag uppträdde ihop med dig för Sveriges kommuner och landsting för ett år sedan.
Efter det uppträdandet sa Peter till Cecilia: »Det finns de som har det och de som inte har det. Du har det.« Det är fortfarande Cecilias största bekräftelse som ståuppkomiker.
– Ja, hej, säger Peter. Det var en bra kväll.
Den här kvällen hinner de inte säga mer till varandra innan en mingelfotograf smyger fram och ber att få ta en bild på dem tillsammans. Peter fattar tag om Cecilias midja och de ler mot kameran. Sedan ringer klockan för tredje gången och folkmassan lämnar terrassen och flyter in i salongen.
Priserna delas ut till de personer som tjejerna gissat när de satt på Gondolen. Aron Flam blir årets nykomling och Peter Wahlbeck årets manliga komiker. När Petra Mede ska ta emot sitt pris inleder hon sitt tacktal med att spela ödmjuk och undra om hon verkligen är Sveriges roligaste kvinna.
– Men uppenbarligen är jag ju det, säger hon och tittar på sin nyvunna plakett.
– Och om jag representerar toppen av svensk komik, i vilket dyvatten rör sig då alla andra kvinnliga komiker? Gamla Ann Westin har fått tre hjärnblödningar och är ändå på topp fem. Va?
Cecilia skrattar, publiken applåderar och Petra Mede ler plirigt.
– Det måste väl finnas några som är up and coming?
Hon kisar i strålkastarljuset och blickar ut över publiken.
– Cecilia von Strokirch finns det visst nån som heter. Är hon up and coming?
Cecilia hajar till, glad över att höra sitt namn, men mer hinner hon inte tänka innan Mede fortsätter:
– Nej, det är hon ju inte. Men hon finns, och det måste vi respektera. Jag tror att hon startade en klubb som hette Tiny för att hon skulle få någonstans att uppträda. Den är ju nedlagd nu så klart.
– Ne-e-ej! ropar Cecilia, men Mede överröstar henne lätt med sin mikrofon:
– Tiny, alltså. Och liten, det kommer du att förbli, gumman. Ja, inte i kroppen. Men som komiker.
Någon buar, men merparten av publiken skriker, skrattar och applåderar. Innan Mede lämnar scenen hinner hon dissa ytterligare två kvinnliga kollegor.
Cecilia applåderar motvilligt. Hon känner sig förolämpad men är samtidigt smickrad över att TV-stjärnan nämnde henne i sitt tal.
Efter galan beställer Cecilia ett glas vin i baren. Där träffar hon komikern Yvonne Skattberg, som också blev hånad av Petra Mede från scenen.
– Hon kör en annan stil än jag, säger Cecilia med illa dold irritation.  Jag försöker lyfta fram andra kvinnliga komiker. Det kanske är fel. Jag kanske skulle göra tvärtom och trycka ner dem istället så kanske det lyfter.

Värmen är tryckande i den lilla logen på Boulevardteatern. Från andra sidan dörren hör man hur de första åskådarna klampar in  i entrén.
Med tjugo minuter kvar till föreställningen sminkar sig Cecilia framför spegeln. Sedan river hon ut ett papper ur sitt block och skriver kvällens setlista: »Adel, fördomar, singel, onani, bibliotek, rikskuponger.«
Hon känner sig förberedd. Eftersom det är lördag har hon varit hemma och vilat hela dagen, och i fredags var hon ledig och kunde ägna eftermiddagen åt att prova tonlägen och fraseringar framför spegeln. Hon hann till och med skriva några nya skämt om sitt adliga efternamn.
Janne Westerlund, en stand up-veteran som i dag är konferencier, springer in i logen och förklarar för Cecilia vad som gäller: Hon är kvällens andra komiker och ska köra i tolv minuter. Cecilia märker att Janne är uppe i varv, för vad han än pratar om skämtar han tvångsmässigt:
– Vi körde ju »black comedy« i går. När jag skulle hälsa välkomna så kom några in sent. Så jag fick chansen att säga: »Så fort det är nåt med svarta så blir det problem.« Några som kom in mitt i blev ju skitsura så jag kunde käfta med dem. Lite kul så, hahaha.
När Cecilia letar efter en flaska vatten säger han:
– Det är ljudteknikerna som har druckit upp allt vatten, hahaha.
Sedan hämtar han en burk Red Bull i kylskåpet.
– Jag har ju slutat med kokain och kör med energidryck istället. Det har ungefär samma effekt, hahaha.
En man från Comedy Central kliver in i logen och ber Cecilia att underteckna ett papper där hon tillåter dem att filma och visa klipp från kvällens föreställning.
– Oj, jag visste inte att TV skulle vara här. Men om jag är dålig så visas det väl inte och är jag bra så … är det bra.
När Janne springer in på scenen för att hälsa publiken välkommen börjar Cecilia gå fram och tillbaka i logen. Hennes klackar ekar mot golvet.
När den första komikern varit på scenen i tio minuter ställer sig Cecilia i manegen. Så här kort inpå framträdandet är det som om hon sluts in i en bubbla som stänger av världen utanför. Ljuden från scenen och publiken flyter ihop och hon kan inte koncentrera sig på något annat än att det snart är hennes tur.
När Janne tackar publiken och skriker Cecilias namn spricker bubblan och hon blir fullständigt närvarande. Hon går in på scenen, låter blicken svepa mellan det hundrafemtiotal ansikten som är riktade mot henne, och öppnar med ett nyskrivet skämt:
– Innan jag börjar vill jag bara säga att bara för att jag är adel betyder ju inte det att jag är bättre än er.
– Men det betyder att min farfars farfars farfars farfars far var det.
Publiken fnissar försiktigt.
– Förlåt, jag är ju på Söder. Jag tänkte inte på att de flesta av er inte ens vet vem er far är. Jag önskar er allt väl.
Några killar längst fram i salongen brister ut i ett jättegarv och snart hörs skratt och handklapp från resten av salongen.
Cecilia fortsätter med några skämt på adelstemat som går hem, innan hon går vidare med sin rutin om att hon får dåligt samvete när hon onanerar eftersom det inte är miljövänligt att göra slut på så mycket batterier och varmvatten. Hon lyckas inte riktigt få till fraseringen och publiken svarar bara med en lätt applåd.
Cecilia tänker på vad Thomas lärde henne under kursen och anstränger sig för att våga se åskådarna i ögonen. De ser ut att trivas.
– Alltså, jag är ju inte ful, fortsätter hon. Men jag är inte så snygg att andra tjejer känner sig hotade av mig. Och det är praktiskt för jag kan låna deras pojkvänner när jag behöver flytthjälp. Jag kan till och med gå ut med pojkvännerna, bara de och jag. Men jag tycker att de borde bli lite oroade, för en av dem vill alltid släpa med mig på gayklubb.
Cecilia gör en paus för skratt, men salongen blir så tyst att man hör hur scengolvet knarrar när hon flyttar tyngdpunkten från det ena benet till det andra.
Hon revanscherar sig dock snabbt och under de sista fem minuterna brister publiken ut i små skratt och applåderar flera gånger.
När hon går av scenen fortsätter hon rakt genom logen och ut på Götgatan för att röka. Hon tänker att publiken verkade trivas, särskilt när hon körde adelsskämten. Den rutinen måste hon slipa på. Kanske kan det bli den tydliga scenpersonlighet hon letat efter sedan hon började med stand up.
 

Torsdag 1 oktober Cecilia von Strokirch är en av komikerna som inviger Brandstation Comedy Club i Sundsvall. Torsdagskvällar under hela hösten ordnar hon dessutom Tiny Comedy på restaurang Southside i Stockholm.

Tillbaka