Snedseglaren

Han var den faderslöse knäckebröds­miljonären som blev en fixfigur inom den svenska extremhögern.
De var ett gäng anarkistiska IT-rebeller som hittade ett sätt att dra nedladdningspolisen vid näsan.
Det här är historien om Carl Lundström, som gav Pirate Bay resurser att sätta skräck i hela under­hållningsindustrin.

Bert Karlssons röst går upp i falsett. Han rör sig knyckigt på sin plats bakom bordet. Vänster pekfinger pickar i luften.
– Du är ju fanatisk, du är lika farlig som de där jävla terroristerna i al-Qaida, säger han och lämnar munnen öppen efter attacken.
Peter Sunde, en av Pirate Bays frontfigurer, ler trotsigt. Han kontrar med att det var just sådant man sade om Bert Karlsson själv när han startade Ny Demokrati.
Programledaren Lennart Ekdahl leder in diskussionen på ett nytt spår. Vilka tjänar på Pirate Bays verksamhet? Bert tittar på Ekdahl.
– Vill du att jag ska säga det? Det finns högerextremister bakom det här…
Sunde skjuter in:
– Carl Lundström har ingenting med Pirate Bay att göra.
Ekdahl viftar avvärjande, han hinner inte utveckla det där… Publiken lämnas med en fråga hängande: Vem fan är Carl Lundström?
Bert Karlsson vet det uppenbarligen, Ekdahl också.
Carl Lundström är känd som arvtagare, mångmiljonär, misshandelsdömd högerextremist och finansiär bakom en rad projekt på yttersta högerkanten. Att Pirate Bay och Peter Sunde inte vill förknippas med honom är självklart, ett par gånger tidigare har de försökt värja sig mot Bert Karlssons anklagelser.
Två dygn efter TV-debatten kan de inte slingra sig längre.
Den 31 januari väcker kammaråklagare Håkan Roswall åtal i Pirate Bay-målet. Vid sidan av de kända ledarfigurerna Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg åtalas en fjärde man: Carl Lundström.

Friden härskar i familjen Lundströms herrgårdsliknande gula villa strax söder om Göteborg. Det är tidig söndag morgon i det gamla huset. Den stora katten är ute, hustrun är iväg och jobbar, från de fyra barnen hörs inte ett knyst. I kapprummet trängs jackor, mössor och skor med ett malätet älghuvud och en nästan omärklig doft av kattpiss.
Carl Lundström, 47, sätter sig mittemot mig i det bohemiskt stökiga köket och breder kaviar på en rostad macka så att det knastrar i min bandspelares mikrofon.
Han är oppositionell, säger han, och media har för vana att förfölja oppositionella. Alla har alltid skrivit samma sak om honom: skatteflykting, högerextremist. Han har aldrig fått förklara sig.
Han anger två områden han tänker tala om: Pirate Bay och livet. Politiken vill han inte prata om.
Det visar sig ändå vara oundvikligt.
Lördagen den 7 november 1986 gjorde Carl Lundström offentlig debut som högerextremist. Klockan var elva på kvällen, han och en kusin hade varit på middag hos en god vän i Gamla Stan i Stockholm. Nu skulle de fortsätta på Restaurang Engelen.
I hörnet Lilla Nygatan och Munkbrogatan slogs ett gäng unga skinheads mot en grupp vuxna chilenare. »En massa lymlar«, kallade Lundström dem senare under rättegången. Han sade också att han och kusinen ställde sig på »betryggande avstånd« och att två chilenare efter några sekunder sprang fram och angrep dem.
När han berättar om historien drygt tjugo år senare förklarar han:
– Vi uppfattade att det var slagsmål mellan svenskar och invandrare, och i dårskap så ropade vi givetvis: »Heja Sverige!«
Det blev nävkamp och Lundströms näsa slogs blodig. Han åkte på stryk, säger han, och ville göra upp på nytt. Med samma resultat. Han talar om det hela som väldigt gentlemannamässigt.
Chilenarna som var med beskrev en betydligt hotfullare situation, med ett stort antal människor som hetsade och skrek »Heil Hitler«, »svartskallar« och annat. Lundström och hans kusin utdelade »slag och sparkar«.
Någon ringde polisen, Lundström och kusinen stannade kvar. De skulle anmäla att kusinen fått en planka i huvudet, påstod de. Det blev inte riktigt som de tänkt. En amerikansk gatumusikant som sett bråket trängde sig emellan Carl Lundström och en av chilenarna som stod kvar och diskuterade.
»Om du inte slutar skrika så här kommer jag att dra av dig skägget«, sade Lundström till amerikanen. Lundström plockades med till polisstationen ihop med de unga skinnhuvudena.
Carl Lundström saknade ytterrock, den hade han supit bort tillsammans med plånboken redan tidigare på kvällen, och kunde därför inte identifiera sig. På polisstationen frågade de om han kände någon som kunde styrka hans identitet.
»Stefan Svensson«, svarade Carl Lundström.
Svensson var välkänd inom polisen, medlem i den så kallade baseballigan inom Norrmalms vaktdistrikt. Ett gäng poliser som stolt kallade sig själva för »elaka«. Carl Lundström kände Svensson bland annat efter en resa till Sydafrika, ett resmål som på den här tiden var otänkbart för de flesta utom för dem långt ut på högerkanten.
Svensson fick ut Lundström. Tidningarna kunde skriva: »Polisman fritar våldsman.«
För ordväxlingen med amerikanen dömdes Carl Lundström till 60 dagsböter för ofredande. Han fick villkorlig dom för att han deltagit i misshandeln av chilenarna.
Det är länge sedan det hände, och Carl Lundström berättar om det med ett halvt leende. I hans version låter det som ett närmast idylliskt gammaldags slagsmål. Man mot man.
I dag, vad hade han gjort om han sett ett gäng skinnhuvuden ge sig på en grupp chilenare?
– Jag vet inte vilken sida man hade ingripit på, haha. Dåförtiden såg jag skinheads som svenskar som tog fighten. Men jag är fortfarande emot invandring, absolut.

Samma år som Carl fyllde 13 år dog hans far, direktören för Wasabröd i Filipstad. Pappan hade varit sjuk länge och hade haft tid att planera för sina barn. Den enorma förmögenheten riskerade att ätas upp av skatter, och han var rädd att barnen inte skulle kunna behålla företaget som farfadern Karl Edward grundat.
Pappan och hans rådgivare besökte finansminister Gunnar Sträng. De presenterade ett avancerat upplägg som skulle rädda förmögenheten – och företaget – inom familjen. Sträng godkände utan att rådfråga så många andra. »Ungarna ska inte behöva sälja till utlandet«, tyckte han. Wasabröds huvudkontor skulle ligga kvar i Filipstad och driften av Wasabröd tas över av ett förvaltningsbolag, som barnen ägde.
Tre år efter faderns död flyttade mamman med Carl och hans två småsyskon till mammans nye man i Stockholm. Styvfadern var sträng och Carl hade svårt att inordna sig.
De ständiga bråken tärde på honom, mest för att hans mamma led av grälen. Han flyttade till sin moster och sina kusiner i Kullavik söder om Göteborg. Efter ett år bosatte han sig i Kungsbacka, inackorderad för att gå klart gymnasiet. 1980 tog han studenten. Han reste runt några månader, bodde i London, var i USA och åkte hem för att bli fallskärmsjägare.
En bekant från den här tiden minns honom som »speciell«, med ett våldsamt kroppsspråk och ett sätt att skämta som man inte alltid förstod. Man visste inte om han menade det han sade, eller om han bara underhöll. »Men han hade en viss charm.«
Vid fallskärmsjägarna tog man in 100 aspiranter för att behålla 60. Carl Lundström var en av de 40 som åkte ut. Han skyller det på att han inte hade klart för sig vad man förmår om man anstränger sig lite. Han bröt testmarschen.
– Om man ska gå med en ryggsäck under en dag, så känner man sig efter ett tag väldigt slut och tänker att det här går inte. Men det går visst, det går lika mycket till – men det fattade inte jag.
Istället lyckades han bli kustjägare och fick sin första rubrik i tidningen.
Han var delegat till värnpliktsriksdagen, och höll ett anförande om vikten av bra och snabb fältsjukvård. Han jämförde med det amerikanska systemet: där vet soldaterna att de sårade omedelbart kommer under vård, det är därför de är så ivriga att gå framåt i strid.
Samtidigt hade ett gäng kustjägare totat ihop ett flygblad i protest mot den mesiga svenska värnplikten. Utbildningen skulle vara mer krigisk, krävde de. Carl Lundström hade inte skrivit uppropet, men tyckte det var kul.
– Det var bara för att retas med den förhärskande kommunismen som var på det där stället, alla små politiker som »med kraft ville häääävda blablabla«, säger han och gör rösten snipig för att illustrera hur det kunde låta på värnpliktsriksdagen.
I tidningen publicerades en bild på honom i talarstolen ihop med en artikel om kravet på krigisk utbildning.
Carl Lundström trivdes med militärlivet, han tänkte bli reservofficer. Så kom slutmanövern utanför Grisslehamn.
Mot reglerna tog han med sig sin grupp soldater in till staden – som under övningen var definierat som fiendeland – för att köpa glass. De liftade in, klädda i uniform. Officerarnas dom blev hård. Hans militära bana var över.

År 1982 ville Carls två äldre syskon från pappans första äktenskap sälja Wasabröd. De två yngre syskonen ville behålla. Carl stod mittemellan.
Företaget såldes till den schweiziska läkemedelsjätten Sandoz. Carl Lundström blev god för 77 miljoner kronor; pengarna placerades i det schweiziska holdingbolaget Morca AG. Han bosatte sig utomlands, 22 år gammal.
– Sträng gav oss chansen. Sedan sålde vi likt förbannat till utlandet, säger han.
Försäljningen satte djupa spår i honom. Familjen Lundström, som i Filipstad var liktydig med Gud eller åtminstone kommunordföranden, sålde ut livsverket. Ett av Sveriges svenskaste företag blev en liten del i en schweizisk multinationell bjässe. Carl Lundström kände sig degraderad till playboy, han levde på en förmögenhet han inte skapat själv.
– Det är nog så långt ner på prestigeskalan som man kan hamna.
Vems prestigeskala?
– Människans i allmänhet, kanske sin egen.
Framför allt sin egen?
– Ja… kanske mer så än någonting annat.
Han hade inga planer, inga idéer. Efter några år tog en vag plan form, han ville göra som far och farfar: bygga industri. Och han ville betala tillbaka till Sverige för sitt svek.
Det skulle bli dyrt för honom.

Efter studier i London och en kortare tids arbete i USA längtade Carl Lundström hem till Sverige. Han ville börja låta pengarna jobba och växa. Exakt hur visste han inte. Han saknade vettig utbildning, hans pappa var sedan många år borta och han hade i stort sett ingen att lita på.
Det finns ett drag hos Carl Lundström som många vittnar om. Han har själv beskrivit sig som »godtrogen och lättpåverkad, naiv och generös intill omdömeslöshet«.
Citatet kommer ur en dom från Varbergs tingsrätt avkunnad i juni 2003. Domen är på 127 sidor och citatet ska väl tas med en nypa salt: det är försvarets egna ord för att beskriva hur det kom sig att Carl Lundström blivit grundlurad och blåst på en summa han uppskattar till femtio miljoner kronor.
När han 1986 flyttade hem till Sverige var mostern omgift. Mosterns nya man hade ett förslag – han och Carl skulle tillsammans köpa uppfinningar som de utvecklade och gjorde produkter av.
Mosterns man blev något av ett familjeöverhuvud, den person Carl Lundström litade på, senioren som med sitt breda kontaktnät i näringslivet och sin ekonomiska fingerfärdighet, skulle bygga basen för ett nytt familjeimperium.
Ungefär ett år senare startade de bolaget Beka, med säte i Liberia; de hade inte tänkt sig att betala skatt. Senare växte antalet skatteparadis, affärerna slingrade sig mellan Nevis i Västindien, New Jersey, Gibraltar, Isle of Wight och Sverige.
Carl Lundström stod för pengarna, mosterns man för kunskapen. Med i konstellationen fanns också kusinen som var med vid misshandeln av chilenarna i Gamla Stan.
Beka började med ett väsklarm, en gasgrill, en »grattisvas«, ett skärmgaller och en rullstol. Och som det konstaterades under rättegången i Varberg: »Alla projekten visade sig helt värdelösa utom rullstolsprojektet som blev uppsnappat av ett annat företag.«
Med tiden satsade man alla resurser på fotbollspelet Real Soccer. Det var en svensk uppfinning, en vidareutveckling av det klassiska ishockeyspelet, med skillnaden att spelarna inte var fastlåsta till spår utan kunde röra sig fritt över banan. Uppfinningen byggde på magneter.
Beka satsade på fotbollsvarianten eftersom man ansåg att den marknaden var så mycket större. Tillverkningen förlades till Gnosjö.
Inför julen 1992 satsade kompanjonerna stora summor på TV-reklam. 12 500 spel såldes och Real Soccer verkade stå inför ett genombrott. Samtidigt förklarade mosterns man att en tysk jätteorder stod för dörren – totalt skulle företaget vara villigt att köpa 220 000 spel. Alla miljoner Carl Lundström plöjt ner skulle äntligen börja förränta sig. De satte igång att producera.
Plötsligt krävde mosterns man att bli utlöst ur företaget. Kompanjonerna blev ovänner och uppvaknandets tid var kommen.
Det visade sig att tyskarna inte hade lovat något, det kom ingen jätteorder. Ett skäl var att de hade gjort vad man hemma på huvudkontoret aldrig tänkt på: frågat barnen som skulle spela Real Soccer vad de tyckte.
Den tyska marknadsundersökningen uppdagade »den bittra sanningen, att spelen som var avsedda för barn var för komplicerade att hantera och att barnen inte tyckte att de var roliga. Härtill kom att spelen var för dyra.«
På lagret låg 32 000 spel och väntade, en del lär fortfarande finnas kvar på vinden. 1995 stämde Carl Lundström mosterns man och krävde tillbaka pengarna han betalt för att ta över hela företaget.
Efter otaliga turer och vändor hölls förhandling, och domen föll. Tingrätten var missnöjd med båda parter. Deras karaktäristik av Carl Lundström får en att tänka på en sviken man som slåss i desperation.
Carl Lundström har »hängivit sig åt ett känslomässigt engagemang som inte gagnat hans sak«, skrev tingsrätten. Mosterns man, å sin sida, hade låtsats vara okunnigare än vad han varit och skyllt alltför mycket på ett bristande minne.
Rätten trodde inte särskilt mycket på någon av dem och gjorde som domstolar gör: förlitade sig på de papper som fanns. Carl Lundström förlorade.

Parallellt med affärerna hade han börjat med sin blågula nationalism.
I slutet av 80-talet blev Carl Lundström »Knäckebrödskalle« med pressen, omskriven som högerextremist, ofta lierad med rasister och nynazister.
Hans pengar var – och är – en stark magnet för många av dem. Redan 1988 var han med och sponsrade skriften Sjöbo – ett demokratiskt föredöme, där en av författarna hade en bakgrund från Nysvenska rörelsen.
Enligt tidningen Expo var han medlem i den högerextrema rörelsen Bevara Sverige svenskt, en organisation de flesta skinnhuvuden sympatiserade med. Själv säger han att han fick ett flygblad där man kunde beställa grejor. Han skickade efter ett klistermärke som han satte på sin bil och en packe flygblad som han delade ut i trappuppgången.
I oktober 1990 bildades Framstegspartiet för andra gången, med ekonomisk hjälp av Carl Lundström. I valet 1991 var han chefredaktör för Framstegspartiets tidning F-pressen. Under 90-talet fanns han på partiets valsedlar.
Senare var han aktiv i den invandrarfientliga rörelsen Folkviljan och massinvandringen. Han skänkte pengar till Nationaldemokraterna, en utbrytargrupp från Sverigedemokraterna.
Varför blev han då invandrarfientlig? Det svar han ger är så banalt att det till och med verkar överraska honom själv.
– Jag var 14 eller något sådant och hade vunnit en serietidning, en 91:an eller Lilla Fridolf, efter en pilkastning på Gröna Lund. Och när jag står där som gladast över detta så kommer det fram tre stycken invandrarungdomar och ställer sig och pratar och tar ifrån mig den där tidningen. En rullar ihop den och kör den i magen på mig, bara för att visa: »Det här är min tidning nu, stick!«
Han berättar det efter en lång tystnad, och egentligen som svar på en mycket större fråga som handlar om de mest betydelsefulla händelserna i hans bakgrund.
– Jag tror att det var första gången jag började fundera över det som sedermera har upptagit en hel del av mitt liv.

I mitten av 90-talet blev Carl Lundström kund till det nystartade telebolaget Tele2001. Staten hade just avskaffat telemonopolet och det blev fritt fram för andra operatörer än Telia att sälja samtalstjänster.
Carl Lundström hyrde ut plats till företaget i sitt kontor på Nya Varvet i Göteborg. Carl Lundström hade en godbit att slänga in i det nya bolaget: ett gammalt bolag med sammanlagda förluster på åtta miljoner kronor. De kunde utnyttjas och kvittas mot kommande vinster.
Telemarknaden låg vidöppen; Telia hade tagit bra betalt för sina tjänster. Nu kunde andra ta för sig.
– Ett samtal till Iran kostade 15 kronor i minuten hos Telia. Vi köpte för fem kronor, och sålde för nio! säger en av männen bakom Tele2001.
Den före detta kompanjonen var från början tveksam till att ha Carl Lundström som partner, säger han. Han kände till Lundströms högerextrema sympatier – och Tele2001 marknadsförde sig mot invandrare. Det var främst de som behövde ringa utomlands.
Carl Lundström försäkrade att han lagt politiken bakom sig: »Jag är ju gift med en judinna, de där grejerna funkar inte för mig längre«, sade han enligt kompanjonen.
Rätt snart upptäckte hans partners att Carl Lundström inte hade lagt av med sin agitation. På hans kontor hittade de lådor med invandrarfientliga broschyrer.
Dessutom blev grundarna oense med Lundström om ägandet i det nya bolaget. Av sina advokater fick de rådet att backa hela konstruktionen av Tele2001. De lyckades, och drog med kundregistret. Lundström stämde dem. I långa och kostsamma inlagor till tingsrätten kallade de forna kompanjonerna Lundströms främlingsfientliga engagemang för »hans fritidssysselsättning«.
– Det visade sig att Carl Lundström inte bara var rasist, utan en riktig jävelsbergare, säger den före detta partnern.
Lundström själv beskriver tvisten som att de forna kompanjonerna »ville stjäla fyra-fem miljoner kronor« av honom. Av de 22 miljonerna han stämde Tele2001:s grundare på, fick han tillbaka en halv miljon kronor.
Men nu hade han lärt sig telefonmarknaden, och startade 1997 sitt eget telefonbolag, Rix Telecom.

Bolaget växte snabbt. Särskilt åren runt millennieskiftet strömmade kunderna till och vinsterna blev höga. Snart expanderade han med ett bolag som sålde bredbandstjänster och serverkapacitet. Rix Telecom blev en ISP, en Internet service provider. För första gången hade Carl Lundström lyckats i affärer.
2004 åkte han till Dreamhack i Jönköping. Dreamhack är datanördarnas tummelplats, ett så kallat lan av gigantiskt format där flera tusen datorer kopplas samman. Den teknikintresserade Lundström åkte dit för att lära sig om de senaste trenderna.
En av hans anställda sammanförde honom med den duktige teknikern Fredrik Neij, som berättade om en fascinerande verksamhet. Sajten Pirate Bay hade startats året innan av medlemmar i Piratbyrån, en sammanslutning som propagerar för fri fildelning. Neij och den ännu mer begåvade Gottfrid Svartholm Warg var drivande på sajten. Trafiken ökade kraftigt, de behövde serverkapacitet och bandbredd när hundratusentals datorer skulle förbindas med varandra för att dela piratkopierade filmer, musikfiler och datorprogram över Internet.
Neij fick jobb på Rix Telecom, och med hjälp av Rix Telecoms servrar växte Pirate Bay till världens största fildelningssajt.
– Rix var till stor nytta för Pirate Bay, säger Carl Lundström.
Själv tjusades han från början av tanken på en tjänst som skulle bli världens största.
Och han säger att han hade ett skäl till: flera år tidigare hade Rix Telecom kontaktats av Business Software Alliance, en organisation som ägnar sig åt att jaga piratkopierade program. En tidigare anställd på Rix Telecom hade slarvat med användarlicenserna och när BSA hörde av sig betalade man snabbt vad de begärde, 40 000 kronor. Och trodde att saken var utagerad.
Då återkom BSA med ett nytt krav, 150 000 kronor i ideellt skadestånd. Det var bara att betala.
Att vara med om att bygga upp Pirate Bay kändes därför bra för Carl Lundström – nu fick han ge igen på de mäktiga intressena.
Upplägget med Pirate Bay byggde på att han ställde upp med server och bandbredd. Till en början bjöd Carl Lundström på utrymme från sitt personliga uttag, säger han. Det kostade inte Rix Telecom någonting, utan den kapacitet som Pirate Bay använde drogs från en server som Lundström tog ut som lön.
Samma sak säger han till polisen. Måste säga, eftersom det är av största vikt att domstolen förstår att han, Lundström, egentligen inte hade med Pirate Bay att göra, utan det var mer som en rolig pryl som han hjälpte till med för att vara bussig.
Polisen har hittat en del som motsäger detta. Tills vidare säger Carl Lundström:
– Det var många internetleverantörer som gärna hade tagit emot Pirate Bay på den tiden. Det råkade bli så att Fredrik Neij hamnade hos mig.

Pirate Bay växte snabbt. Hollywoods mäktiga Motion Pictures Association var bara en av alla de organisationer som såg sina medlemmars produkter laddas ner gratis med hjälp av hemsidan. Hösten 2004 bad MPA den svenska advokaten Monique Wadsted att polisanmäla Pirate Bay. Kammaråklagare Håkan Roswall menade att det var utsiktslöst att åtala med den lagstiftning som då gällde, och anmälan ledde ingen vart.
Ovetande om de mäktiga motståndare han satt i rörelse drev Carl Lundström sina vanliga hjärtefrågor.
I april 2005 genomförde han en aktion som gick ut på att ta över Skattebetalarnas förening. Planen var att få organisationen att propagera mot kostnaderna för invandringen.
Lundström presenterade egna motkandidater till styrelsen, och bussade sverigedemokrater och nationaldemokrater till stämman för att de skulle rösta som han ville.
Kupplanerna avslöjades, och föreningen lyckades stoppa högerextremisterna. Carl Lundström säger att hela äventyret kostade honom »ett par hundra tusen«.
Den 1 juli 2005 skärptes de svenska upphovsrättslagarna. Den nya lagen gör det olagligt att ladda ner och kopiera material, om förlagan till kopian är olaglig. Det vill säga: om upphovsmannen inte tillåtit kopiering i första läget, är det inte tillåtet att kopiera kopian. Däremot är fortfarande själva filbytarprogrammen tillåtna.
Det var alltså inte glasklart att Pirate Bay, som bara tillhandahåller länkar (så kallade »torrents«) som kopplar samman fildelare, verkligen gjort något olagligt. Därför fortsatte åklagare Roswall att vila på hanen.
Monique Wadsted uppvaktade snart justitiedepartementet och dåvarande statssekreteraren Dan Eliasson. Justitiedepartementet bad polis och åklagare utreda hur man skulle kunna jobba mer effektivt mot upphovsrättsbrott, for på studiebesök till USA och insåg hur oroad den amerikanska industrin var.
I mars 2006 fick Dan Eliasson ett brev från John Malcolm på MPA, som var sur för att ingenting hände. Eliasson förklarade att den svenska konstitutionen förhindrade ministerstyre, men att han redan hade gett polis och åklagare instruktioner om att skärpa sig.
Tidigt på morgonen den 31 maj gjorde ett femtiotal poliser razzia på ett tiotal platser samtidigt, i bostäder och serverhallar. Rix Telecom blev av med ett stort antal servrar, de flesta i Bankgirocentralens lokaler i Solna.

Under förhören var Gottfrid Svartholm Warg den mest slipade av de fyra åtalade; förundersökningsledaren kom ingenstans med honom. Han svarade enstavigt eller med frasen »inga kommentarer«.
De tre förhören med honom tog sammanlagt lite drygt en och en halv timma – och det berodde uteslutande på den enorma mängd material polisen ville att han skulle kommentera.
Till stor del rör det sig om utskrifter av en omfattande mejlkorrespondens som polisen säkrat vid tillslaget, en mängd som Svartholm Warg kommenterar på ett sätt som är typiskt för personerna runt Pirate Bay – en blandning av brist på respekt för överheten och förkärlek för en viss politisk korrekthet: »Jag undrar fortfarande hur många träd som fick sätta livet till för att ni skulle skriva ut det här.«
Ett annat utmärkande drag är att de – Carl Lundström undantagen – lever halvt utanför samhället. Deras deklarerade inkomster är obefintliga eller små: Pirate Bays talesman Peter Sunde deklarerar inga alls i Sverige, och har en skatteskuld till norska staten. Fredrik Neijs taxerade inkomst för 2006 är precis under hundra tusen, Svartholm Wargs något över. Neij har dessutom nära åttio anmärkningar hos kronofogden och skulder på över 200 000.
Fredrik Neij förklarar sig arbetslös, har just fått sista lönen från Rix Telecom. Hans slutreplik i första förhöret lyder:
»Du kan hälsa Roswall att han är en jävla pajas.«
Samtliga svarar så lite de förmår på polisens frågor; det är egentligen bara deras uppfostran som avgör hur tillgängliga de väljer att vara. Carl Lundström är hela tiden artig, undviker att ljuga, men ger inte mycket själv.
Man möter samma kille som i målet om misshandeln i Gamla Stan: vänlig, med en liten dragning åt att ironisera och ofta inställd på att han kan ta fel, att det visst kan vara som de andra säger. Han förklarar för poliserna: »Jag vill inte hjälpa till med den här utredningen. Jag vill inte hjälpa till med att stoppa Pirate Bay.«
Två gånger slänger förhörsledaren ut ett köttben: »Åklagaren har inte tagit ställning till vilka han ska åtala än. Jag menar, det är ju inte säkert att du blir åtalad om du ger nöjaktiga svar på frågor.«
Det har ingen effekt på Carl Lundström. Han talar med låg röst till poliserna, kommentaren »ohörbart« återkommer ständigt i utskriften.
– Det var något med situationen, det hela var en smula obehagligt, förklarar han.
Men han har inget att klaga på vad gäller polisens bemötande.

Polisens trumfkort är de mejl Sunde, Neij, Svartholm Warg och Lundström har skickat till varandra. Med tanke på den tekniska kunskapen hos några av dem är det nästan rörande att de inte har använt sig av ens den enklaste form av datakryptering.
Inte heller tycks de ha använt något obskyrt gemensamt mejlkonto för känsliga brev av typen »Vem ska ha hur mycket pengar?« och »Var ska de sättas in?«
Det har gjorts otaliga uppskattningar av hur mycket pengar Pirate Bay kan tänkas omsätta. Siffrorna baseras på annonseringen: antalet banners, vad annonsplatserna kostar och så vidare. I botten ligger den enorma trafik som finns på Pirate Bay.
Alexa.com rankar de största webbplatserna i världen. Statistiken kritiseras ibland, men ger ändå en fingervisning. Listorna toppas av namn som Google, Yahoo, Facebook, Wikipedia, Myspace.
Pirate Bays notering i slutet av februari är plats 127 i världen, »tremånadersgenomsnittet« är plats 137. Som jämförelse placerar Alexa Aftonbladet.se på plats 1 297, och Aftonbladet har fyra miljoner unika besökare i veckan.
På Pirate Bays egen hemsida anges hur många filer som för tillfället är tillgängliga och hur många som laddar ner. Siffrorna brukar pendla mellan fyra och fem miljoner av vardera. Sajten beräknas ha tio miljoner användare.
Adbrite är ett av företagen som förmedlar annonser. De anger några av priserna: en endags textlänk kostar 44 dollar, en trettiodagars tusen dollar. Bannerpriserna är en förhandlingsfråga.
Ifpi, skivbranschens intresseorganisation och en av dem som vill se Pirate Bay nedsläckt för alltid, har beställt en utredning som kommit fram till att intäkterna är minst 2,5 miljoner dollar per år. Till nättidningen Realtid har chefen för Eastpoint, Pirate Bays tidigare annonsförmedlare, sagt att annonsintäkterna under 2006 låg på mellan 600 000 och 800 000 kronor i månaden.
Ett av de mejl polisen har hittat i de åtalades datorer kommer från Daniel Oded, en man som med Israel som bas distribuerar Pirate Bays annonsintäkter. Intäkterna för februari 2006 är drygt 72 000 dollar, för mars 85 000 dollar. Oded skriver att så fort rapporten är spikad ska han »distribuera medlen«.

Åklagare Roswalls skadeståndskrav är 1,2 miljoner kronor, vilket han anser är vad kvartetten minst har tjänat på verksamheten under den period åtalet gäller, från 1 juli 2005 till dagen för tillslaget.
I bakgrunden väntar värre saker. Målsägarna hotar med en civilrättslig process om de åtalade fälls. I så fall väntar stora skadeståndskrav.
Listan över målsägarna mot Pirate Bay är imponerande: Ifpi företräder Sony, Universal, Bonnier, Emi och Warner; Antipiratbyrån företräder Yellow Bird Films och Nordisk Film; Monique Wadsted på MAQS Law Firm företräder Warner Brothers, MGM, Columbia, 20th Century Fox och några till.
Fler lurar i vassen. Prince är en av de artister som sagt att han tänker stämma Pirate Bay, liksom Van Morrison och The Village People.
Målet är det viktigaste för den amerikanska underhållningsindustrin sedan den med en flod av stämningsansökningar tvingade Napster på knä 2001, och några år senare fick Kazaa att marginaliseras.
Förväntningarna är enorma. Världspressen rapporterar nästan dagligen. Film- och musikindustrin följer aktörernas varenda steg.
Skatteverket är förstås också intresserat. Dag Hardysson, som är chef för den särskilda grupp som håller på med internetutredningar, vill inte säga om det pågår någon granskning av Pirate Bay, men han beskriver principen för hur de arbetar. Hur de försöker ringa in var en webbplats »hostas«, var servrarna är placerade, genom att mäta »pingtider« för uppkopplingen. I Pirate Bay är dagsnoteringen 30-40 millisekunder – det tyder på Stockholm någonstans. I alla fall just nu.
Skatteverket kan kräva att få se vilka affiliates, alltså ungefär förmedlare av trafik, som är anslutna; man kan kräva att få granska betalningsmetoderna; man kan kräva att få se vart pengarna går. Då får man också konton och kan spåra pengar. Och beskatta.
Men om statistiken hålls hemlig?
– Då ligger de vidöppna för skönstaxering, säger Hardysson trosvisst.

Carl Lundström har anledning att se bekymrad ut där han sitter hemma i köket och tar en klunk av det kalla teet just som yngste sonen kommer ut för att äta frukost. Lundström är orakad och klädd i en gammal fleecetröja.
För de brott åklagaren yrkar på – »medhjälp till brott mot upphovsrättslagen« och »förberedelse till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen« – riskerar han upp till två år i fängelse.
Det är en lång tid att vara borta från familjen. Han ler snett.
– Det är en större sak att Pirate Bay växte upp än att vi får sitta i spjället ett slag.
Ekonomiskt är han helt klart den som riskerar mest. I november sålde han Rix Telecom till börsnoterade Phonera för 35 miljoner. Han är ett tacksamt mål för skadeståndshungriga skiv- och filmbolag.
Att han verkligen är en av delägarna i Pirate Bay anser sig åklagaren kunna styrka med ett antal mejl.
Ett meddelande från Fredrik Neij till Daniel Oded, Peter Sunde och Gottfrid Svartholm Warg inleds med orden »The money for ›Kalle‹ should be put on…«, följt av ett kontonummer på SEB. Och sedan: »I think it was said he had 8,5%, is this correct?«
Korrespondensen fortsätter med att Neij undrar om det verkligen är »så smart att skjuta in de pengarna på ett svenskt konto? Skattmasen har stora ögon och lång krokig näsa…« Slutligen skriver han: »Det är ett bolag som Kalle puttat in flera tiotals mille på som är skyldig honom pengar, så han kan ta ut dem vitt.«
Bortsett från den antisemitiska karaktäristiken av skattmasen, som med tanke på att Daniel Oded är israel förmodligen är oavsiktlig, menar polisen att detta mejl avslöjar Carl Lundströms ägarandel.
Bland alla papper har de också hittat en överföring av 2 500 dollar från Transworld AD, som Daniel Oded jobbar på, till Morca AG:s konto på Handelsbanken. »Purchase of media« lyder meddelandet på utdraget.
Carl Lundström förklarar pengarna till Morca som en ersättning för att han ställt upp privat med sina servrar. Om han ställde upp som ett ideellt stöd, som en insats för ett delägarskap eller som ett lån, vill han inte berätta.
Han talar med långa pauser, rösten är mörk och raspig av en förkylning.

En av Carl Lundströms vänner, som själv är invandrare från Afrika, säger:
– Kalle har en tanke, att Sverige ska vara svenskt. Vi ska inte ta emot alla.
Hon tillägger att han är »nationalist och protektionist, men absolut inte rasist«.
Hon säger också att han nog inte lever sitt liv för att bli omtyckt av andra.
Hon träffade Carl och hans fru i början på 90-talet. Hon beskriver en lojal vän: orädd, rebellisk, en person som skulle »gå genom blod och eld för sina vänner«.
Förra sommaren trodde läkarna att hon drabbats av cancer, de ville operera. Hon var osäker, visste inte vem hon skulle lita på. Då erbjöd sig Carl och hans fru att betala för vård i utlandet, om hon hellre ville ha det. Hon säger att det kändes fantastiskt.
– Det är människor som funnits och finns där för mig, säger hon.
Trots det vill hon inte förknippas med honom offentligt, och vill, som så många andra som intervjuats för denna text, förbli anonym.
Att Carl Lundström inte bryr sig om sina vänners hudfärg kan man höra från hans anställda. Invandrare har alltid varit välkomna på hans företag, ingen nämner särbehandling. En före detta nära medarbetare vittnar om »en chef och en människa som brydde sig om sina anställda«.
När medarbetaren frågade om det som skrevs om honom i tidningarna, avfärdade Carl Lundström det med att han sagt och gjort fel saker vid fel tid. Han berättade om det »nästan som en rolig historia«.
– Det är fullständigt otänkbart att den Carl Lundström jag kände och arbetade nära skulle vara högerextrem eller nynazist, säger medarbetaren.
Samtidigt har alla med internetuppkoppling tillgång till Carl Lundströms senaste politiska projekt – podradiostationen Sveriges Fria radio, som han driver ihop med bland andra en före detta partiledare för Nationaldemokraterna och två sverigedemokrater.
Det första programmet handlar om brottsligheten och sätter fokus på låten Sverigebesöket av Owe Törnqvist, en låt som påstås vara svartlistad av Sveriges Radio. Det kan den mycket väl vara, den handlar om hur Moder Sveas »egna ungar sprattlar i maffians nät«.
Carl Lundström varnar i ett inlägg för Nato och menar att Sverige inom 50 år kan ha en befolkning »med lika delar från Sverige, mellanöstern och Afrika«. Han pratar om slutet på Sverige och svenskarna som »ett distinkt folk«.
Kort sagt: han pratar som en främlingsfientlig högerextremist.
Han stödjer ekonomiskt partier och grupper som gärna hetsar mot invandrare, och han prenumererar på tidningar som Folkets Nyheter, utgiven av Nordiska Förlaget i Linköping, Skandinaviens största distributör av vit makt-musik och högerextrem litteratur.
På Rix Telecom fanns bland de anställda också en känd nynazist, en 30-åring som i slutet av februari anhölls misstänkt för rån. Tillsammans med tre kumpaner hade han tvingat till sig en dator med medlemsregister från en avhoppare till organisationen Nordiska Förbundet. 30-åringen höll också tal vid »folkets marsch«, det högerextrema nationaldagsfirandet i Stockholm, förra sommaren.
När Carl Lundström sommaren 2006 gick med i Piratpartiet, ett försök till ideologisk överbyggnad skapat av människor runt Piratbyrån och Pirate Bay, fick medlemmarna stora skälvan.
Han hann posta två inlägg till partiets diskussionsforum innan medierna hann ifatt honom och han drog sig ur.
– Om man ska vara med, ska man vara inbjuden, kommenterar han lakoniskt.

Carl Lundström har inga planer på att sluta med politiken, sluta vara »oppositionell«. Av alla problem Sverige brottas med är invandringen det största, säger han.
Något liknar han en liten pojke inträngd i ett hörn där han fäktar våldsamt åt alla håll.
Han pratar om ett övertryck inom sig som måste ut.
– En ansvarskänsla av något slag. Att om inte jag säger något, vem tusan ska då göra det?
Han säger att han ska ta det lugnare nu, att han inte känner sig så riskbenägen längre. Han har startat ett nytt företag som är inrymt på övervåningen i det hus på Nya Varvet som kallas Vita Gaveln, totalt 150 kvadratmeter. Knappast embryot till ett nytt Wasabröd.
Men han är nöjd, har gjort vad som ankommer på honom, säger han.
Vem bestämmer vad som ankommer på honom?
Han pekar upp mot taket.
– Farsan och farfar.
Han tystnar och tittar på en liten hög med Omega 3-piller som ligger på köksbordet, funderar över vad som är viktigt för honom.
– Familjen… säger han och gör en lång paus.
Han stoppar i sig pillren.
– Äventyret.
Äventyret?
– Affärer. Det politiska engagemanget… svårigheterna, säger han.

Tillbaka