12 januari 2011 av Christopher Friman  

Déjà vu på internet

Många blev förvånade när det omstridda nätforumet Flashbacks tråd om våldtäkterna i Bjästa nominerades till Guldspaden – en utmärkelse för årets viktigaste och bästa grävande journalistik. Redan 2008  skrev Filter om hur det kontroversiella nätforumet höll på att förvandlas till en av mediesveriges främsta maktfaktorer. 

                                                                                                                                                                                  

HETSJAKT! KÄNDISSKVALLER! PORRCHOCK! 

På några år har nätforumet Flashback förvandlats från ett marginaliserat tillhåll för högerextremister och drogliberaler till en maktfaktor i medievärlden.
Framgångsreceptet? Sveriges mest hänsynslösa skvaller.

 

Text: Anton Gustavsson

 

Kvart över tre på lördags­natten hörs fruktans­värda skrik över Bell­mans­gatan på Södermalm i Stockholm. Flera ­grannar vaknar direkt, och under ett kort ögonblick mellan dröm och yrvakenhet är det tyst. Sedan börjar de genomträngande skriken igen. De verkar komma från en kvinna på botten­våningen, uppenbarligen försatt i fullständig panik.

En 27-årig man tittar ut från sitt fönster i huset mittemot. Han stänger av ­filmen han sett med sin flickvän, kliver snabbt i ett par skor och springer ner på gatan. På det schackrutiga golvet i ­porten mittemot jämrar sig en ung kvinna i sitt eget utsmetade blod. Det går inte att få ett vettigt ord ur henne. Grannen ringer polisen, och kort därefter kommer en man ut ur den lägenhet som skriken hörts ifrån.

Mannen är rikskänd, både som musiker och programledare. När han går fram till sin fru och frågar vad som har hänt ser den 27-årige grannen att in­sidan av lägenhetsdörren är blodig. Situationen är lika hårresande som underlig.

Polispatrullen som kommer till platsen sätter handklovar på maken och tar honom till förhör medan hans fru förs till sjukhus. I tur och ordning får grannarna vittna, sedan täcks den tunga ytterdörren med randiga polisavspärrningar och alla går hem.

Vid lunchtid dagen därpå toppar nyheten kvällstidningarnas webbsidor. På sedvanligt sätt tassar de runt frågan om vem den misstänkte är. »Låg blodig i trapphuset: Känd artist anhållen – misstänks ha slagit sin fru med trubbigt föremål« skriver Aftonbladet. Expressen har en liknande rubrik: »Känd artist anhållen för misshandel – frun fördes till sjukhus.« Till artiklarna finns utöver bilder på den blodiga trappuppgången maskerade foton på artisten. Inte heller någon av de andra stora medie­sajterna berättar vem artisten är.

Samma förmiddag stirrar en person – huruvida det är någon av grannarna, en källa inom polisen eller en närstående till den unga kvinnan på marmor­golvet är oklart – på en datorskärm. Vad gör man när man ensam känner till något som väldigt många människor är intresserade av? Fingrarna trevar snart över tangenterna, och skriver in adressen: www.flashback.info. »Registrera ny användare.« Välj namn: »Postombudet.«

Postombudet betalar en avgift på 30 kronor för att få tillgång till Flashbacks forum, där tusentals användare i oändliga diskussionstrådar avhandlar allt från barnuppfostran till hur man får tag på anabola stero­ider. Postombudet går in i under­avdelningen med rubriken »Skvaller« och startar en ny diskussions­tråd. När meddelandet är klart skickas det blixtsnabbt via internetleverantören till en server­park vid King’s Cross i London. Klockan 11.36 kan Post­ombudet läsa den egenförfattade ­texten på Flashback:

»Artisten Daniel ›Papa Dee‹ Wahlgren greps ­natten till Söndag 14/9 i sitt hem, skäligen misstänkt för grov hustrumisshandel. Enligt ögonvittnen har misshandeln ägt rum både i lägenheten och ute i trapphuset, där grannar och förbipasserande ingrep.«

Först är det helt tyst i diskussionstråden. Det går fem minuter. Tio. Efter fjorton minuter kommer det första svaret: »Källhänvisning tack!« Postombudet står på sig: »Jag vill inte röja min egen identitet, men jag LOVAR att den tekniska bevisningen + alla ögonvittnena är bevis nog för att detta är sant  … Jag har sett trapphuset.«

Snart får den nystartade tråden ett jättelikt gensvar, och under hela söndagen kokar Flashbacks forum av motstridiga uppgifter. Tråden fylls på med hundratals inlägg: vittnen tror sig ha sett saker, vänner skriver till försvar för Daniel Wahlgren, en taxiförare påstår att han har kört paret i sin bil tidigare under kvällen. Högerextremister kommer med rasistiska teorier. Bekanta säger sig ha sett antydningar till våld tidigare.

Efter exakt ett dygn har 537 svar kommit in. Många av dem som skriver har ingen större koll på faktauppgifterna, utan nöjer sig med att gissa.

De flesta som läser i tråden är inte medlemmar på Flashback och kommer inte med någon information själva. De har bara fallit för lockelsen i att ett vittne, eller åtminstone någon som verkar vara mycket välinformerad, själv går ut på Flashback och berättar om ett uppmärksammat brott. Den lockelsen leder den här söndagen till Flashbacks högsta besöks­siffror någonsin. Klockan nio på söndags­kvällen har forumet 18 479 läsare samtidigt – fler än de flesta svenska papperstidningar kan drömma om. Under den följande veckan når tråden mer än en miljon visningar.

I ett svar som skrivs ungefär två timmar efter att det första inlägget publicerats beskriver signaturen Jernskan sin söndagsförmiddag:

»Här vaknar man sent på sedvanligt vis. Masar sig upp i sittande ställning, tar upp datorn i knäet. ­Börjar surfandet med att kolla ens favoritsidor, nyhet­erna startas med Expressen. Första rubriken lyder ›Svensk artist misstänks ha misshandlat sin fru‹ och jag funderar såklart över vem detta kan vara. Vem är det, frågar jag mig igen. Och då, Flashback naturligtvis. Scrollar ner snabbt som fan till ›Skvaller‹ och där finns tråden. Älskade Flashback, du gör mig aldrig besviken. Aldrig.«

 

Flashback ser inte mycket ut för världen. Den som knappar in samma adress som Postombudet gjorde möts av en enkel sajt i grå toner, med några obskyra annonser för lustgas-sifoner, hembränningsprodukter och en pokersajt, samt en lång, torr lista över Flashbackbesökarnas diskussionsämnen.

Mannen bakom Flashback ser inte heller ut som någon mediemogul. Jan Axelsson är en ordinär blekblond fyrtioåring, som när vi träffas är klädd i blåjeans, stickad tröja och vita gympaskor. Han har dragit igen sin svarta yllerock mot vinden som drar över Södermalmstorg i Stockholm. En varmare mötesplats vore Flashbacks högkvarter, som ligger i ett smutsgult kontorshus i ­Hammarby sjöstads sista bevarade industriområde, men dit tar han aldrig med någon. Åtminstone inte journalister. Att han i och med det stärker en mindre smickrande bild av sig själv, bilden av den hemlighetsfulla företagaren med affärer att dölja, verkar han inte bry sig om.

Nuförtiden ger Jan Axelsson sällan intervjuer. Han arbetar med Flashback i stället, sju dagar i veckan, året runt. Å andra sidan är han uppen­barligen förtjust i att berätta om sin verksamhet. Det finns inget hemligt med Flash­back, säger han, egentligen inget kontroversiellt heller.

– Jag vill inte gömma mig, för jag tycker att Flash­back är en fantastisk produkt. Jag står gärna upp och försvarar den när som helst om det behövs.

Trots sitt nedtonade yttre är Jan Axelssons Flashback i dag en av Sveriges mest inflytelse­rika sajter. Med sina 250 000 registrerade användare och trafiksiffror som enligt flera mått kan matcha kändare konkurrenter som ­svt. se och dn.se, har Flashback blivit en maktfaktor i det nya, digitala medieland­skapet. Enligt Axelsson själv är Flashback en av Sveriges 30 största sajter, »hur man än mäter«. Här frodas just den sortens ­användargenererat innehåll som många i ­branschen ser som framtiden. Här lever en genuin form av medborgar­journalistik som seglat upp som ett verkligt hot mot journalisternas upphöjda position.

Jan Axelsson har all anledning att vara nöjd. I tjugo­fem år har han ägnat sig åt att attackera de etablerade medierna från ett undergroundperspektiv, åt att ge röst åt dem som han anser inte blivit hörda. Nu har han plattformen att verkligen vara med och påverka.

Men det var inte tänkt att det skulle handla om skvaller.

 

Redan som tonåring i 80-talets Norrköping drömde Jan Axelsson om att göra uppror med hjälp av journalistik. Hans första egenhändigt kopierade punkfanzine hette Dead or Alive. Artiklarna handlade om punkmusik och skateboardkultur, eller var uttryck för ett allmänt förakt mot statens, kapitalets och skolans institutioner. Den inställningen fanns kvar när han i början av 90-talet drog igång något som hette Flashback Television. Mot att han betalade alla omkostnader fick Axelsson sända TV från små lokalstationer i Östergötland. I ett av programmen intervjuades Carl Abrahamsson, en fanzine­redaktör som var aktiv i sataniströrelsen. Abrahamsson minns sina första möten med Jan Axelsson:

– Janne var en långhårig hårdrockare som ­gillade andra generationens punk. Vi hade egentligen ingenting gemensamt, men vad som var slående med honom var att han hade en nästan obegriplig energi. I början trodde jag att den var kemiskt tillsatt, sedan förstod jag att han bara var väldigt, väldigt driven.

Två år senare, 1992, blev Carl Abrahamsson uppringd av Axelsson, som frågade om han ville skriva i hans nya projekt, tidningen Flashback. Abrahamsson kom att bli en av tidningens ­stående skribenter, och under de kommande åren intervjuade han en rad udda personligheter, bland annat smiskkungen Hans Scheike och OS-bombaren Mats Hinze.

– Avsikten med Flashback var att röra om i grytan, provocera, ifrågasätta god smak. Det fanns ingen liknande tidning. Man måste också komma ihåg att det här var före internet, det var en mer fysiskt baserad kultur där allt handlade om brev, fax och paket. Tidnings­floran fyllde en viktigare funktion än den gör i dag, säger Carl Abrahamsson.

Flashbacks första nummer kom ut i februari 1993 och handlade bland annat om satanism, värnpliktsvägran och LSD-experiment. De två första numren trycktes i en upplaga på 300 respektive 1 000 exemp­lar, som sålde slut snabbt. I det tredje numret, som gavs ut 1995, publicerade Flashback namn och bild på ett sextiotal våldtäktsmän som dömts i Stockholms tingsrätt. Tilltaget uppmärksammades stort av övriga medier, och för en av männen – en äldre herre som dömts för sexuellt utnyttjande av två utvecklingsstörda flickor – ledde publiceringen till personförföljelser och dödshot. Mannen polisanmälde Flashback för förtal. Rätten gick på våldtäktsmannens linje och Jan Axelsson dömdes att betala skadestånd på 50 000 kronor.

Att det svenska rättssystemet straffade den som presenterade offentliga handlingar om dömda sexualbrottslingar stack i ögonen på många, och nederlaget i rätten blev Flashbacks första stora PR-framgång. När Axelsson startade en insamling för att kunna betala rättegångskostnaderna fick han ett oväntat stort gensvar – bland annat bidrog den högerextrema knäckebrödsmiljonären Carl Lundström med 10 000 kronor.

Men det var när Axelssons energi parades med ny teknik som Flashback fick förutsättningar att växa på allvar. En artikel som publicerades i tidskriften .net och som innehöll bilder på hur internet fungerade, fick det att svartna för ögonen på honom:

– Det var så stort att jag knappt kunde greppa det. Man kunde kontakta San Francisco på mindre än en minut! Man kunde skicka brev helt utan porto! Det fanns inte längre några distributionskostnader! Jag förstod att internet skulle röra om i precis alla etablerade kanaler.

Att Flashback måste etableras på nätet gick upp för Axelsson direkt. Hans förutsättningar var ovanligt goda, eftersom han i början av 1995 fick ett samtal från sin nya internetleverantör, som erbjöd honom ett jobb. För en entusiastisk internet­användare som Axelsson var det ett drömerbjudande.

– Det var en väldigt speciell tid. Internet var mer eller mindre ett laglöst land. Inga svenska myndigheter hade en aning om vad som hände.

 

Flashbacks webbsida registrerades sommaren 1995, under en av de mest turbulenta perioderna i svensk efterkrigstid. Valuta­krisen hade lämnat djupa sår efter sig, med hög arbetslöshet, åtstramningspolitik och växande främlingsfientlighet. Krisen krossade illusioner om marknadsekonomin, och fick många att tappa tron på partipolitiken. De politiska ytterkanterna frodades, och alla samlades de på Flashback – från den svenska naziströrelsen till den växande Antifascistisk Aktion och Frihets­fronten, som genom rejvfester och svartförsäljning av starköl utmanade statens begränsningar av individens frihet.

Flashback satte prestige i att ge alla dessa undergroundgrupper en plattform. De upprorsideal från punkrörelsen som hade format tidningen Flashback parades nu ihop med det tidiga internets pionjäranda och känsla av att allt var tillåtet.

Till en början var webbsidan fattig på innehåll. Diskussionsforumet, som i dag är Flashbacks kärna, var inte ens påtänkt. Men när Axelsson samma höst började med nyhetsbrevet Flashback News Agency steg besökssiffrorna. Nyhetsbrevet tog över den roll som tidningen hade haft, och sista numret på papper publicerades 1997.

Flashbacks nyhetsbrev fick uppmärksamhet när Axelsson publicerade fullständiga ­röst­resultat från alla svenska val, inklusive de röster som lagts på Nationalsocialistisk front och Kalle Anka-partiet. I  övrigt var nyhetsbrevet en röra av grävande i offentliga register, ljusskygga länktips, hackade webbsidor och rent trams. »Veckans civila polisbilar« var en stående rubrik där Flashbacks prenumer­anter kunde skicka in tips på misstänkta civilpoliser. I samma andetag tipsade andra läsare om inloggningsuppgifter till porrsajter. Dessutom använde landets hackare nyhetsbrevet som en informationskanal, och spred under rubriken »Veckans hackade hemsida« information som: »I tisdags klockan 17.15 hackades Åsö gymnasium av pseudo­nymen PM. Man bytte ut originalsidan, och ersatte den med en gaysida kallad ›Palles HomoMP3 Page‹.«

Flashback drevs fortfarande som ett hobby­projekt, men när nyhetsbrevet sommaren 1997 hade getts ut i två år rapporterade Axelsson att Flashback News Agency hade 36 575 prenumeranter. Strax efter millennieskiftet passerade den siffran 100  000 för första gången. Webbsidan växte till en av ­Sveriges trettio mest besökta, och blev en användbar plattform där Axelsson kunde sprida sitt budskap om yttrandefrihet.

 

Sommaren 2001 bestämde sig Axelsson för att göra Flashback till en heltidssyssla. Han sökte efter en annonssäljare som kunde dra in de pengar som krävdes, och fann Mathias Egarth, en 27-årig försäljare från Åtvidaberg.

– Jag hade prenumererat på nyhetsbrevet och tyckte att Flashback stod för någonting bra. Jag ringde upp Janne och åkte för att träffa honom dagen efter. Vi kom överens om att testa, säger Egarth.

Mathias Egarth var en driven försäljare. Han genom­förde en läsarundersökning bland nyhets­brevets prenumeranter. Med den som grund ­började han kontakta tänkbara annonsörer.

– I början fick jag jobba mot mindre företag, Göstas handels­bod på nätet, ungefär. I dag tittar jag mer på större samarbeten med statliga myndig­heter och stora företag, inom MTG-koncernen till exempel, säger han.

Två månader efter att Egarth börjat dra in pengar kunde Axelsson flytta in i kontoret på fjärde våningen i det gula kontorshuset. Han fortsatte att ge ut nyhetsbrevet, men frånsett det var Flashback inte journalistiskt på samma sätt som tidigare.

I stället utvecklade Axelsson Flashbacks diskussionsforum, som hade startats 2000 under namnet »Flashbacks konferensforum«. Under de kommande åren växte forumet snabbt.

Flashbacks olika verksamheter samlades i företaget Flashback Media Group, och därifrån byggde Axelsson – med de senaste årens dyrköpta erfarenheter i minnet – sitt imperium. Grundidén var att Flashback skulle vila på så många ben som möjligt. På så sätt skulle inte hela företaget behöva drabbas av eventuella framtida rättegångar och lag­ändringar. Flashback registrerade också en rad internet­domäner med namn som fuck.se och ­sexnovell.se. Den senare är i dag en av Sveriges mest välbesökta sexsajter och en av orsakerna till att Flashback numera omsätter drygt tre miljoner kronor.

Den nya ekonomiska stabiliteten innebar att det inte blev en lika stor katastrof när Flashback hösten 2003 mötte en ny motgång. Den svenska marknads­domstolen fällde sajten för att ha länkat till sidor som sålde olagliga piratkort för avkodning av kabel-TV – det blev en seg­dragen process som ­slutade med att Flashback dömdes att betala rättegångs­kostnader på 218 000 kronor. Axelsson verkar fort­farande upprörd över domslutet.

– Den domen är det märkligaste jag har varit med om i hela mitt liv. Det är den enda gången jag har gått in i en rättegång och varit hundra procent säker på att vinna. Min advokat sade samma sak. Vi fälldes på tre punkter, och alla är för mig lika snurriga, säger han.

Förutom rättegångskostnaderna hotade marknadsdomstolen med böter på 400 000 kronor ifall Flashback fortsatte att driva forumet. Därför är det i dag registrerat på det brittiska bolaget Flashback Enterprises.

 

På senare år har Flashback blivit synonymt med forumet. Det bygger på en förstasida fylld av ett hundratal underavdelningar, där de mest välbesökta handlar om skvaller, pornografi, kriminalitet och droger. Alla ämnen på Flashback är visserligen inte tabu­belagda i resten av samhället – där finns också diskussioner om familj, juridik, fiske och husdjur – men forumets hjärta finns i den sortens ämnen som vore obekväma att ta upp på en familje­middag. Underforumet »Droger« är ett bra exempel på Flash­backs ovanligt öppna diskussionsklimat. I diskussionstråden »Min första tripp på LSD« berättar en medlem detaljerat om sitt första rus, och under rubriken »Svampsäsongen 08 är i gång!« spekuleras det i vilket väder som är optimalt för hallucinogena svampar. Tråden »Att odla OPIUM och framställa det« innehåller handfasta tips som att den bästa tidpunkten att plantera opium är april-maj, att plantorna vill ha ett soligt läge och att vallmons blad är »goda i sallad! Och har ett litet innehåll av opium  …«.

Men överlägset flest besökare lockar skvallret. Prat om kända människor smyger sig, trots att det har sitt eget forum, in på delar av Flashback som egentligen ska handla om annat. I sportforumet ­diskuteras kända fotbollsspelares sexualitet. I en diskussion om Mona Sahlin på forumet om integration och invandring frågar man sig huruvida socialdemokraternas ledare har »barn med en flykting«. Sedan kastar någon ut frågan: »Hur många gissar på att det blir inbördeskrig om Mona tar makten?«

När skvallertrådarna blir alltför intensiva skickas de till »Skvaller«, som är kronjuvelen bland Flashbacks informations­spridare. En Googlesökning på ordet ­»skvaller« ger som toppresultat en länk till just den tråden. Dit lockas tusentals besökare varje dag, som läser och skriver saker på en glidande skala från fakta till ren hörsägen. Ofta startas trådarna med en undran om sådant som uppmärksammats i medierna: »Vem är programledaren som är anhållen för narkotikainnehav?« eller »Vem är dansbandsstjärnan som slår kärringen?« Nästan lika vanligt är att diskussionen börjar med en fråga som: »Hur försörjer sig Anna Book?«

Det mesta som skrivs är helt okontrollerad information. Samtidigt finns det medlemmar med en imponerande förmåga att spåra fram kända människors hemligheter.

När Flashbacks mest engagerade kändis­detektiver sätter igång är det lite som att följa ett avsnitt av CSI – man vet att de kommer att ta reda på vem dansbandsstjärnan är, frågan är bara när. Och ­precis som med CSI är det många som följer jakten på upp­lösningen. När en svensk ishockeyspelare misstänktes för att ha misshandlat sin fru fick ­tråden omkring 600 000 visningar. En liknande tråd om den våldtäktsåtalade Tito Beltran fick mer än 800 000.

Flashbacks forum ger lätt intrycket att yttrande­friheten är total, men enligt Axelsson regleras den av ett rigoröst system: Håll dig till ämnet. Skriv inget trams. Försök att alltid tillföra något till diskus­sionen, oavsett vad den gäller. Skriv inga uppenbara lögner.

Den som inte följer förhållningsreglerna möter för det första ingen som helst respekt av Flashbacks kärntrupper, och kan för det andra bli tystad, ­varnad och avstängd.

– Enligt lagen skulle vi kunna säga att varje användare är ansvarig för sina inlägg, och att det de skriver inte är vårt problem. Flashback skulle inte behöva gå in och ta bort saker, det är egentligen inte vårt ansvar. Men vi gör det ändå. När det har förekommit uppenbara lögner om folk har de tagits bort, säger han.

Jan Axelsson säger att han är en passionerad tidningsläsare med stort intresse för journalistik, och talar inlevelsefullt om favoritmedier som International Herald Tribune och Al-Jazira. Det egna skvallerforumet läser han nästan aldrig. Kvälls­tidningarna har han inte köpt på flera år – »jag tillhör inte målgruppen«. Ändå konstaterar han, likt vilken luttrad mediechef som helst, att nyckeln till framgång är att ge publiken vad den vill ha:

– När Joachim Berner tog över som chef­redaktör för Expressen för åtta år sedan gjorde han om ­tidningen till en jättebra kvällstidning med genom­arbetade artiklar och reportage. Det var bara ett problem. Det var ingen som köpte den. Och det är så det ser ut. Om jag lägger upp 25 artiklar på Flashback så vet jag vilka som kommer att få flest besökare. Allt som har med kändisar att göra, gärna i kombination med sex i någon form.

 

Jan Axelsson gillar att tala om yttrande­frihet. När man lyssnar på honom är det lätt att få bilden av att det som skrivs på Flashback främst slår mot korrupta makthavare och andra hycklare. De kända människor som varje dag har ett myller av lögner och halv­sanningar publicerade om sig på forumet håller nog inte med. Andra dras in utan att ens vara ­tidigare kända.

Gymnasieeleven Fanny Modin hade just fyllt ­sexton när någon skrev ett kort inlägg om henne på Flashbacks forum. Den som startade diskussions­tråden hade hittat ett fotografi på henne någonstans på internet, och frågade om någon ­visste vem hon var. Några användare spårade sedan upp fler ­bilder och mer information, och allt fler diskuterade ­hennes yttre på ett rått och inte speciellt hjärtligt sätt. Till sist kände sig en användare tvungen att, på Flashbacks eget underliga sätt, säga ifrån:

»Känns lite omoget att kalla henne för slyna. Hon är fin. Behöver inte nedvärdera henne bara för att hon har stora tuttar. Men visst vill man se mer av henne, gärna mer avklätt.«

Diskussionen om Fanny var tyst i en vecka, och var på vippen att sorteras in i historiens arkiv bland hundratals andra i samma stil, när en av Fannys vänner hittade fram och strängt sade åt alla fluktande män att skärpa sig och ta bort tråden, för sitt »eget bästa«. När Flashbacks användare ställdes inför detta ultimatum var det som om en obeveklig kraft började samlas. Skulle en tonårskille från ­Halland komma och kräva att en tråd togs bort? Från Sveriges största forum? Tanken var uppen­barligen provocerande.

Tråden fick ett enormt uppsving, med mer än 6  000 inlägg och 700 000 visningar, och Fanny fick en bisarr form av kultstatus på forumet. Tråden lever fortfarande kvar som en av Flashbacks mest omtalade genom tiderna, och när Fanny för något år sedan ställde upp i en modelltävling skickade flera av hennes fans dussintals SMS för att rösta på henne.

Om det Fanny Modin gick igenom kan kallas för obehagligt, finns det sådant på Flashback som är av allvarligare slag. Journalister som undersöker brottslingar har vittnat om att de utsätts för upprepade förföljelser på forumet. I diskussioner om journalisten Lasse Wierup, som skrivit boken Svensk Maffia, blandas förtäckta hot med inlägg som nämner hans bostadsadress. Många poliser, åklagare och andra representanter för rättsväsendet har fått vara med om liknande saker.

Robert Aschberg är en av dem som, i egenskap av journalist, programledare för TV3:s Insider samt privat stöttare av den antirasistiska tidningen Expo, fått stå ut med personangrepp och ryktesspridning. Han säger att han är »härdad och luttrad«, att det här är baksidan av hans jobb. Samtidigt hyser han ett tydligt förakt för internets alla skvallrare.

– Jag blir förvånad över hur mycket skit folk kan skriva om andra människor när de slipper ta konsekvenserna av sitt handlande. Skvaller­kärringar förr i världen var tvungna att lova varandra att hålla tyst, men nu behöver man inte ens be om ­ anonymitet. Jag har inte mer respekt för de här människorna än jag har för en hundskit, säger han.

 

Samma dag som tingsrätten väcker åtal mot Daniel Wahlgren publiceras hans namn och bild på den webbaserade tabloiden ­Nyheter24. Tidningen har sjösatts bara någon vecka tidigare, och av sina ägare lanserats som en »Aftonbladet­dödare«. Med andra ord: den ska stjäla den stora kvällstidningens läsare. Under den första veckan har nyhetsflödet dominerats av rutschkanan på världens börser och tidningen har fått ett kyligt mottagande.

Kanske är det därför man nu publicerar namn och bild på denna misstänkta kändis. Tidningen motiverar sitt beslut med att det känns »krystat« att låtsas att läsarna inte själva kan ta reda på artistens identitet. »Medielandskapet i dag är ett annat. Googlar man Daniel Wahlgrens artistnamn ›Papa Dee‹ får man snabbt reda på att han är identisk med den omtalade ›Artisten‹«, skriver tidningens chef­redaktör Aaron Israelsson.

Konkurrenten ­Expressen låter bli att publicera informationen. Redaktions­chefen Magnus Alselind säger att Expressen inte låter sig påverkas av att information om kända människor finns på nätet, »inte ett smack«. Där­emot tycker han att det är helt i sin ordning att hans reportrar läser på Flashback.

– En bra reporter bör hålla koll på Flashback. Men vi kan inte bygga en artikel enbart utifrån något som stått i ett inlägg där. Det måste vara bättre underbyggt än så.

Alla rykten, halvsanningar och lögner som skrivs på nätet kan tvärtom få Expressen att bli ännu mer noggrann med faktakontroll, menar Magnus Alselind.

Nyheter24:s publicering av Daniel Wahlgrens namn orsakar ett ramaskri och en omfattande debatt om namnpublicering i svenska medier. Debatten knyter an till ett av höstens andra stora samtals­ämnen, att någon tog hela polisens för­undersökning från barnmorden i Arboga och lade upp den på The Pirate Bay. Den gången tog justitieminister Beatrice Ask upp tanken på att genomdriva ny lagstiftning för att förhindra det hon såg som »ett grottande i det extrema och obehagliga« som kunde »utgöra en kränkning«.

Jan Axelsson rycker på axlarna när idén om lagändringar kommer upp.

– Det här är ingenting som lagen egentligen kan styra över längre. Det finns flera effektiva sätt att kringgå lagen, så om någon försöker tysta ner eller förbjuda en viss information finns det alltid kreativa metoder att få ut den i alla fall.

När Daniel Wahlgrens namn kommer ut i medierna konstaterar flera debattörer att det Flashback alltid har eftersträvat börjar bli verklighet. Informationen är för första gången helt fri. Att ett par ny­startade bloggar börjar specialisera sig på att beställa ut och publicera domar i uppmärksammade brottsfall är också ett tecken på samma sak. Frågan är bara hur mycket offentlighet det offentliga ­Sverige står ut med.

Under de här dagarna försöker TV4 övertala Axelsson att sitta i en morgonsoffa tillsammans med justitieombudsmannen för att diskutera namn­publicering. Axelsson avböjer. Han har inte lust. Den här gången nöjer han sig med att betrakta skåde­spelet på avstånd, övertygad om att hans forum har inflytande över vad tidningarna skriver.

– Självfallet påverkar det. Om nyhetschefen på Expressen säger något annat så far han med osanning.

Kärnfrågan för Jan Axelsson är huruvida något är sant eller inte. Därför har han själv på Flash­backs webbsida, inte i forumet utan på den mer journal­istiska delen, publicerat en nyhet med rubriken »Papa Dee gripen för hustrumisshandel«. Han tycker att tidningarna gömmer sig bakom det faktum att de inte publicerar namn.

– Om man inte namnger den man skriver om kan man inte dömas för att man har spridit osanningar – då kan man skriva vad som helst. Ska man skriva om någon måste man berätta vem det är. Man ska kunna ta ansvar för vad man har ­skrivit, säger han.

Aftonbladets nytillträdde chefredaktör Jan Helin är en av dem som offentligt våndas på grund av den nya situationen. Han startar under samma vecka en blogg enbart för att diskutera namnpublicering. De nya förutsättningar som har tvingats fram av skvallret på internet ser han som en oerhört viktigt fråga, inte minst för hans egen tidning.

I ett långt inlägg berättar han hur förtvivlat svårt det har blivit att fatta beslut om hur tidningen ska skriva om dömda brottslingar: »Vi har tappat monopolet på offentligheten. I dag kan alla bli sin egen utgivare på nätet. I större skala finns nya organi­serade utgivare som Flashback och Pirate Bay. Inom ramen för de nätverken publiceras regelmässigt namn och bild på personer i nyheterna som medier inte väljer att publicera.«

Helin konstaterar att Flashbacks ryktesspridning om kändisar är mer än en intern fråga för journalister. Det som händer nu är ett epokskifte för hela den svenska offentliga debatten. »Vi som styr maedia­bolag drar inte längre gränsen för det offentliga rummet. Vi sätter i dag bara gränser för våra respektive medier.«

 

Under rättegången mot Daniel Wahlgren upplever skvallertråden om honom ett par korta renässansperioder, som bidrar till att den stiger till över en och en halv miljon sidvisningar –främst sedan en Flashbackmedlem scannat in och lagt upp den nära 200 sidor långa förundersökningen i sin helhet på The Pirate Bay. Vittnesmålen, bildbevisen och de många förfärligt privata uppgifterna som finns där leder till nya saker att småprata om.

Dagarna innan domen faller låter den vid det här laget allt annat än anonyme Daniel Wahlgren sig intervjuas av kvällstidningarna tillsammans med sin fru, där de båda hävdar att Daniel är oskyldig. De tillägger att skvallret på internet har varit kränk­ande. Den 20 oktober döms Daniel Wahlgren till böter för ringa misshandel.

Vid det laget har skvallertråden om »Papa Dee« redan svalnat, och en ny tråd har tagit över som Flash­backs främsta publikdragare. Morgonen den 17 oktober – samma dag som Daniel Wahlgren »träder fram« – meddelas att en man är anhållen för mordet på en norrländsk kvinna som för­svunnit spårlöst vid en rastplats nära Gällivare.

Genast är skvallerdetektiverna igång igen. »Flash­back at its best. Man riktigt känner blodvittringen. Snart är han känd«, skriver en användare.

Mycket riktigt leder medlemmarnas samlade snokande till att den misstänkte mördarens namn och adress snart finns att läsa i tråden. Det dröjde exakt fem timmar.

 

 

Tillbaka